Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11. Fredagen den 16 mars 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN
på handen, »det kan inte intressera dig
naturligtvis. Men jag kan inte tänka på annat.
Jag är så uppe i mitt arbete med lif och själ,
att jag riktigt måste skratta åt mig sjelf ibland.
Det sjuder och babblar i hufvudknoppen på
mig från det jag vaknar och tills jag somnar.
Ja, vet du, om nätterna är det visst bara halfva
hjernan, som sofver, den andra halfvan ligger
och lurar på att få ta’ vid, der den slutade på
qvällen. Men nu skall jag slå ifrån mig allt
det der den lilla stund jag får sitta här hos
min kära faster — och det kan inte bli länge,
ty klockan sju skall jag möta en tysk ingeniör
nere vid Karl Johans staty.»
Fröken Berner kastade en snabb blick på
pendylen och sade:
»Då skall jag skynda mig och fora fram
hvad jag har på hjertat, så jag inte uppehåller
dig för länge. Du skref i ditt bref, som jag
fick i går, att du skulle resa nedåt
Vesterviks-trakten. Oeh då kom jag att tänka på, att du
kanske kunde göra mig en stor tjenst.»
»Nå, det vore roligt, om jag någon enda
gång kunde få göra något för min kära
faster Henrika, som har gjort så mycket för
mig! Men det är väl bara någon småsak, kan
jag tro?»
»Beror på, hur man tar det. Du skulle bli
ressällskap oeh beskyddare för en ung flicka.»
Erik gjorde en ofrivillig grimas och sade:
»Ja, bara inte det der uppdraget öfverstiger
mina krafter. Du vet, faster, att jag alltid
står mig slätt i fruntimmerssällskap.»
»Ja, men det här är bara ett barn det är
fråga om — Ingrid, du vet, din syssling, min
kusin Kurts dotter, som har varit inackorderad
i en prestgård nere i Småland ända sedan
modern — ja, du mins nog den der sorgliga
historien.»
»Ja visst, ja — och det är väl du, som
har betalt för flickungen der nere?»
»Hvem skulle annars göra det? Hon står
ju alldeles utan huld och skydd i verlden. Nu
• har jag emellertid beslutit ta hem henne till
Stockholm.»
»Hem — hit — till dig?»
»Ja. Jag har tyckt mig märka på Ingrids
bref, att hon längtar efter att komma ut och
se något annat i verlden än den der
prestgår-den och dess invånare, som visst aldrig ha
kommit i något riktigt hjerteförhållande till
henne. Det tycks vara hvad man kallar
hyggliga menniskor, ehuru litet för mycket riktade
på denna verldens omsorger. Och får Ingrid
gå längre der nere, är jag rädd,’ att hon för
hela lifvet skall fastna i den flacka, liflösa
van-kristendom, som tycks vara rådande der i
huset. Jag har skrifvit och erbjudit henne ett
hem hos mig, oeh hon har antagit tillbudet
med tacksamhet, som det tycks. Jag börjar
ju också bli gammal och behöfver ha någon
omkring mig, som hjelper mig med ett och
hvarje.»
»Med att smussla in klädbylten och
matknyten i fattigkyffena här uppe i södra bergen ?»
»Det oeh mycket annat. Du vet nog, hur
ensam jag är, Erik — eller rättare sagdt, du
vet det inte,» sade hon med en liten darrning
på rösten.
»För då skulle du komma oftare oeh helsa
på mig, menar du inte så? Kära faster, du
vet, hur upptagen jag är af mitt arbete, och
att jag nästan ständigt är på resande fot.
När jag far igenom Stockholm, hinner jag ju
knappast — —»
»Ja, ja, kära Erik, det var inte alls min
mening att beklaga mig. — Nu har emellertid
en svårighet yppat sig. Ingrid är helt ung
och oerfaren; är inte alls van vid att resa och
skulle väl knappast kunna reda sig ensam den
långa vägen hit från Vestervik. På ångbåt
törs jag på inga vilkor låta henne fara, fast
det nog vore minst krångligt — det är ännu
alldeles för kallt att göra en sådan lång
sjöresa, och om hon har ärft Kurts klena bröst
— det var efter en lång ångbåtsresa just vid
den här tiden på året som hans lungsot bröt
ut. Alltså måste det bli jernväg. Men
tågturerna äro ju så inrättade, att hon måste ligga
öfver i Åtvidaberg, och sedan har hon två
tågombyten, ett i Norsholm och ett i Katrineholm.
Inte kan den der lilla stackaren reda sig med
det, hon, som aldrig har farit på jernväg.
Prostinnan, som hemtade henne här i Stockholm
för tolf år sedan, har nu inte tid oeh tillfälle
att följa henne hit, och sjelf har jag mycket
svårt att vara ifrån för min syskola, om jag
också kunde öfvervinna min inrotade motvilja
för att ge mig ut i verldsvimlet. Jag har nu
en lång tid gått oeh grufvat mig för den här
saken och bedt Jesus upplysa mig, hur jag
skulle ställa det, oeh derför var det alldeles
som en fingervisning från honom, då jag läste
ditt bref i går och såg, att da skulle passera
Vestervik. Eeser du sedan norrut igen?»
»Ja, förmodligen direkt till baka till
Gestrikland. »
»Du måste således fara igenom Stockholm
än en gång inom den närmaste tiden?»
»Så snart jag slutat trumfa in vett i
ingeniör-skallarna der nere i Småland. Och då skulle
jag ta flickan med mig hit till Stockholm,
menar faster?»
»Ja, om du vill göra mig den stora tjensten?»
»Naturligtvis, det faller alldeles af sig sjelft.
Men dagen för min uppresa kan omöjligen
bestämmas nu.»
»Nej, det förstår jag nog. Se här, jag har
tecknat upp Ingrids adress på ett papper. Då
din resa blir bestämd, skrifver du nog och
säger henne, hvilken dag och stund hon skall
möta dig vid Vesterviks station. I denna qväll
skall jag skrifva och säga till henne, att hon
håller sig beredd hvilken dag som helst. Och
så telegraferar du väl till mig, med hvilket tåg
ni komma hit, så jag får möta er vid stationen
oeh befria dig från ditt besvärliga lefvande
bagage ? »
»Ja visst — åh, det der skall nog gå bra,
faster behöfver inte vara rädd. Jag skall nog
hjelpa flickungen med biljetter och pollettering
och skaffa henne ram i Åtvidaberg; hon kan
få hyra sig in hos en bagarefru, som jag brukar
ta in hos, då jag far der igenom; hon har en
liten kammare till öfverlopps; jag kan ju bo
på hotellet.»
»Ja, tack, det blir bra. När reser du
härifrån ? »
»På kurirtåget i qväll.»
Det drog en skugga öfver fröken Berners
ansigte.
»Dä får jag inte träffa dig vidare under den
här Stockholmssejouren?»
»Nej, och inte den nästa heller, ty då far
jag som en blixt härigenom. Men det blir väl
andra tider en gång — när jag har bygt så
många af de nya patenterade rostugnarna, att
jag kan slå mig i ro och gifta mig och lefva
på pengar — då ska vi vara zuzaback faster!»
Han skrattade godmodigt och visade två
blänkande hvita tandrader, klappade henne på
kinden med tillgjord klumpighet och med alla
fem fingrarna rakt utspärrade, alldeles som han
giort, då han var liten pys, och såg så vänligt
på henne med sina skälmaktiga ögoD, men det
djupa vecket mellan hennes ögonbryn ville icke
slätas ut. Hon skakade på hufvudet och
mumlade:
»Då har jag i många år legat på Nya
kyrkogården. Och det står i Gruds hand, om vi
träffas sedan.»
»Sedan?»
Han förstod icke först, men så gick det upp
ett ljus för honom, och han blef litet generad,
ty han hade alltid med flit undvikit att tala
med sin faster i andliga ämnen. Han såg på
klockan, steg hastigt upp och tog sin hatt.»
»Nej, nu är väl min tysk snart på
mötesplatsen. Ja, som sagdt, jag skall nog ta lilla
Ingrid under mina breda vingar. Det skall inte
gå någon nöd på henne. Men hör nu, faster
kan gerna skrifva, att hon tar reslektyr med
sig på vägen, så jag slipper sitta oeh prata
persilja med henne — jag har glömt bort de
der konsterna, medan jag bara umgåtts med
smeder och murare.»
»Det skall jag göra.»
»Ja, adjö då och tack för den här gången
— jag telegraferar i god tid.»
Ett handslag och så var han borta.
Hon stod der och lyssnade efter hans steg
i trappan och kunde icke fatta, att han redan
lemnat henne. Hon såg sig omkring i rummet;
der på bordet hade hans hatt och handskar
legat, och der låg ännu hans qvarglömda,
slocknade cigarrstump. Fröken Berner tog den
försigtigt mellan fingerspetsarna, lade in den i
papper och låste in den i en af smålådorna i
byrån. Sedan satte hon sig och såg på
gungstolen, der han suttit, oeh hvars antimakassar
han dragit alldeles på sned. I det skicket fick
den vara hela qvällen. Och då hon reste sig
för att gå och skrifva till Ingrid, kom hon att
tänka på, att hon inte ens hade kommit sig
för att, som hon ibland brukade, föra handen
öfver hans hår — hon undrade just, hur den
der plyschkalotten kunde kännas att ta på.
(Forts.)
Förnya prenumerationen så fort som
möjligt, på det ej något afbrott i
tidningens expedition till Eder må
behöfva ega rum!
Från Iduns läsekrets.
Till Iduns läsarinnor!
Jag vågar härmed komma till eder med en erinran
om ett godt bruk, som jag hoppas bland eder må
finna många anhängare och förespråkare, nämligen,
att I för hvarje middag, synnerligast den kalla
årstiden, måtte gifva åtminstone ett fattigt, välartadt
skolbarn ett mål mat vid edert köksbord. Jag vet,
att många af eder förut hafva den vackra seden, och
I kunnen säkert intyga, att besväret är ringa,
kostnaden snart sagdt ingen, men å andra sidan glädjen
och välsignelsen stora nog. Tänken eder blott ett
hungrigt barns tillfredsställelse vid tanken på att vid
skoltimmans slut fa ett varmt middagsmål! Lärarne
i folkskolan skola gerna bistå eder vid utväljandet
af dem, som äro mest behöfvande.
Måtte min uppmaning falla i god jord!
Anna B.
Skulle det icke möjligen kunna beredas plats i
eder ärade tidning till eder vidsträckta läsekrets,
ömmande för allt godt, för ett upprop att skydda
småfoglar och rapphöns (de senare medels att å
rågfälten skotta bara fläckar af några qvadratfamnars
yta) under denna kalla och snörika vinter, då
marken täckes af ett mer än 2 fot djupt snölager?
Ottilia.
Införandet af denna korta skrifvelse torde vara tillräcklig
för att iHsta Iduns läsarinnors uppmärksamhet på saken i
fråga. Bed.
78
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
