Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. Fredagen den 23 mars 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN
tryck för att brännmärka nyevangelismens osunda
känslopjunk. Hon hörde icke till någon annan
sekt heller, visade sig aldrig på bönemöten af
något slag, besökte ingen af de salar, som nu
efter konventikelförbudets upphäfvande började
inrättas här och der i Stockholm och gick ej
heller oftare i kyrkan, än dä hon tog
nattvarden. Man visste icke egentligen, hvari hennes
religiositet bestod, men den fylde hela hennes
lif. Hon lefde i en ständig umgängelse med
Gud, antingen genom bön eller bibelläsning.
Komma till henDe när man ville, fann man
henne med nya testamentet eller någon
andaktsbok uppslagen framför sig. Hon läste med
förkärlek Kierkegaard, och då hon, som ofta
hände, hos honom eller i bibeln påträffade
punkter, som hon icke förstod, brottades hon
med sin tanketröghet i dagar och nätter, tills
hon slutligen fick ett slags ljus öfver den dunkla
punkten, hvilket fick gälla för det rätta. Sådana
dagar var det icke värdt att tala till henne,
man fick endast enstafviga och förströdda svar,
ögonen hade ett spändt inåtvändt uttryck, hon
hade all sin uppmärksamhet hårdnackadt
koncentrerad på en enda mörk fläck i sin
tanke-verld, hon kände hvarken hunger eller
trötthet, hon satt der i sin länstol med boken
framför sig, och det låg en fruktansvärd energi
redan i hennes sätt att hålla handen knuten
sä hårdt, att naglarna rände in i köttet.
Hon hade mycket att lära sig begripa, ty
hon hade från början ej varit någon religiös
natur och hade i ungdomen helt och hållet
lemnat dessa ämnen å sido. Det var, som
hennes forna vänner påstodo, en slump, som
gjort, att hon råkat kasta sig på religionen; den
hade blifvit hennes fixa idé, och man var å
hennes vägnar glad åt, att det ej i stället råkat
bli snålhet eller dryckenskap hon slagit sig på,
eftei det nu nödvändigt skulle något vara
Egendomligt nog tycktes hennes gudsfruktan
ej ha gjort henne mera nienniskovänlig än förr.
Hon var visserligen hvad man kallar »god mot
fattiga», till och med i ovanligt hög grad, och
använde större delen af sina räntepengar till
en ganska praktisk och förståndig välgörenhet,
men hon tycktes endast handla så, derför att
det stod föreskrifvet i bibeln, icke af något
inre behof. Det var icke medlidande ocli
menniskokärlek, som dref henne till de fattiga
kojorna, det. var hennes fixa idé. Och hon
hade ingenting att säga till de nödstälda, som
hon besökte; då hon gick, lemnade hon qvar
sina matkorgar eller sina penningar, men icke
ett enda hjertligt ord, icke en värmande,
upptinande blick, och de Guds ord, hvarmed hon
någon gång lät gåfvorna beledsagas, kändes
som- svidande kindpustar.
Hon hade i många år i sin sal haft en
sy-skola, der fattiga barn gratis undervisades i
sådana enklare handaslöjder, hvaraf de kunde
ha nytta för sitt uppehälle, men barnen tyckte
icke om henne, det kom ett stelt och spändt
drag i deras små ansigten, då hon kom in,
och många af dem skulle säkerligen icke ha
hållit ut med att komma till baka på sina vissa
klockslag, om de ej genom sin egen och sina
familjers erfarenhet vetat, att det lönade sig
att stå väl hos fröken Berner.
Att hon icke under dessa syskoletimmar
trakterade barnen med religiösa föreläsningar
eller i allmänhet utvecklade något omvändelsenit
gent emot dem, som kommo i hennes väg,
berodde väl hufvudsakligast på hennes klara
medvetande af det ringa inflytande, hennes
personlighet utöfvade på omgifningen. Hon visste,
att hon aldrig skulle kunna lägga sina ord så,
att de gingo till hjertat. Att hon icke var
sympatisk, var ingen hemlighet för henne, men
som hon aldrig varit van vid annat, väckte det
egentligen ingen saknad eller bitterhet hos
henne.
Den enda ömhetskänsla, som fans hos henne,
egnades brodern -—• och han var fortfarande
bosatt i England, gift, far till många barn och
hade ej ens tid eller intresse nog att skrifva
till henne. Hennes kärlek till honom reste
sig ibland inom henne som en omätlig sorg,
en sugande, allt upprifvande böljgång —- men
hon vräkte skofveltals med bibelord öfver de
trotsiga vågorna, och de lade sig till slapp,
död ro.
Kurt såg hon aldrig. Han var gift med
Aimée och bodde i Stockholm. Att Henrika
nästan aldrig gick ut, berodde till en stor del
på, att hon icke ville se dem.
Så kom den stora Ikandalen. Tjenstvillige
f. d. vänner skyndade sig att rapportera den
till henne. Hon hade rymt med en älskare,
den der qvinnan, från mannen och en liten
dotter, och han hade rest efter i förtviflan,
halft vanvettig, men ej kunnat finna ett spår
af henne. Smuts! Synd! Nemesis! — livad
rörde det henne?
Men så fick hon ett halft år derefter se
honom på afstånd, då hon gått ut ett ärende.
Han var en skugga, af sig sjelf, afmagrad,
ovårdad till sitt yttre, och han hade respirator
för munnen.
Den qvällen gick hon en hel timme på
trottoaren utanför huset, der han bodde — men
skalet kunde ännu icke brista. Hon gick upp
en gång, då hon visste, att han var borta, och
fick af hushållerskan veta, att grosshandlaren
var mycket sjuk och tynade bort dag för dag.
Den lilla flickan var bortskickad till en
prestgård i Småland; läkarne sade, att det upprörde
honom för mycket att ha henne i sin närhet.
På våren kom ett bud från honom. Han
skulle dö. Och han ville innan dess göra upp
sitt gamla konto med henne. Han lättade
sitt hjerta med att säga henne allt, oeh hon
fick sitta der oeh höra honom oafbrutet tala
om henne, henne, den enda, den oförlikneliga,
som va’ it hans lifs lycka och som han för
länge jdan förlåtit allt. Han hade skickat efter
sin forna trolofvade för att be henne om
tillgift, och nu glömde ban det för att njuta af
lyckan att få tala om den andra, och döden
öfverraskade honom, innan han hunnit sluta
tala om Aimée.
Det fans ingenting efter honom, endast
skulder. Hon hade ruinerat honom, den eländiga
varelsen, oeh det sista, han egde, hade ban
skickat till henne der ute, der hon lefde i synd
oeh skam.
Henrika skref till prestgården, att hon
hädanefter åtog sig att betala för lilla Ingrid. Men
hon ville icke se henne.
Snart kom åter ett dödsbud, från England.
Det slaget var nära att kröka den styfva nacken,
men hon bet ihop tänderna, kramade ihop sitt
krampaktigt skälfvande hjerta med jernhård
näfve och kysste den stränge himmelske faderns
hand.
Så skref hon efter äldste gossen. Enkan
behöfde nog bli af med en af de många
hungriga munnarne. Och han kom, en ljushårig,
dugtig gynnare om fjorton år med faderns ärliga
ögon och glada lynne, käck och hjertevarm, en
liffull, frimodig krabat, som tycktes följas af en
solstrimma, hvar han gick fram. Från första
ögonblicket tog hon honom in i sitt hjerta, och
han fylde alla tomrummen der inne.
Men han var skygg för henne. Hon var
så allvarsam och mulen och hade aldrig förstått
konsten att smeka. Hon såg, att han icke
trifdes i hennes mörka, glädjelösa rum, att
han lade band på sig för att icke visa det
och att han längtade ut till skolan, till
kamraternas lekar, att han vissnade i den torra
luften uppe lios henne.
Då böjde hon sitt hufvud i stum smärta,
och så gjorde hon det stora offret. Hon
lemnade honom ifrån sig, satte honom i
inackordering i ett annat främmande hem, mindre
sol-fattigt än hennes, der han mottogs af glada
kamrater och mjuka, smekande qvinnoliänder,
oeh han blomstrade upp igen, blef hennes
stolthet, hennes hemliga lycka, ocli hon nöjde sig
med ett kort besök af honom då och då någon
söndagseftermiddag, och då ansträngde hon sig
att vara munter för att icke jaga bort honom;
då han blef äldre, köpte hon till och med hem
punsch och bjöd honom, för att derigenom muta
honom att stanna en stund längre, hon
ansträngde sig att icke med en min förråda, huru
det sved i brännsåret, då han i tanklös
pojkaktighet kryddade sitt tal med en och annan
svordom; hon låg i sina tankar på knä för
honom som för en afgud; hon såg honom
uppfostras till man med andras tankar oeh idéer,
som voro främmande för henne, och hon gjorde,
då ban var hos henne, tafatta försök att
konversera om teater och sport och verldsliga
nöjen, för att han icke skulle ha tråkigt.
Han blef hennes fixa idé nummer två.
(Forts.)
Våra illustrationer.
I sammanhang med
förmälningshög-tidligheterna i Bournemouth torde det
vara af intresse för de flesta att få en
föreställning om, hur nämda lilla stad
ser ut. Vi ha derför skaffat oss
fotografier från ort och ställe samt hos
firman Angerer <fc Göschl i "Wien — i
sitt slag ett af de förnämsta
etablissement i Europa — låtit förfärdiga en
autotypi, som pryder detta nummers
fjerde sida.
Likaså äro vi i tillfälle att visa våra
läsarinnor en teckning af prinsen och
prinsessan Bernadottes blifvande bostad
i Karlskrona och det, som det säges,
till dem af prinsessan Eugenie skänkta
Fridhem på Gotland — det nygifta
parets må hända framtida sommarbostad.
Tvätt.
Gardintvätt. 1. Vid tvättningen bör
man, för att undvika vidare rispor,
sticka in de söndriga gardinerna i ett
örongottsvar, innan man lägger dem i
kitteln, och låta dem koka i detta. 2.
Stärkelsen pressas lätt ur gardinerna
och man undviker sorgfälligt all
vridning, 3. De böra icke hängas upp på
strecket efter hela, sin längd, emedan
bården är tätare och uppsuger mera
vatten, hvarigenom den blir tyngre,
och väfnaden sålunda uttänjes på mid-
ten. Man kastar de båda ändarne
öfver två parallelt löpande streck,
så att bården blir hängande åt
sidan. 4. Vid strykningen för man
jernet upp och ned, aldrig från höger
och venster, emedan ränningen
vanligen är starkare än inslaget. Det är
icke nödvändigt att helt och hållet
stryka engelska tyllgardiner; tyget
skadas af de heta jemen. Det är
tillräckligt att stryka bården och en bred
remsa nedtill; vid uppsättandet stänker
man dem med vatten, då de släta ut
sig, falla i vackra veck och ingen skall
kunna upptäcka, att ej jernet blifvit
användt. Den nedre kanten måste
strykas, emedan gardinen annars faller
ihop. 5. Men bör akta sig för att
sätta synålar i gardinen, tyget o. dyl.
sönderrifves lätt derigenom, och då
man mången gång glömmer att taga
bort dem före tvätten, kan tvätterskan
göra sig illa och nålen sönderrifva
gardinen härs och tvärs. Husmödrar,
med mångårig erfarenhet och som
pröfvat flere sorters gardiner, hafva funnit,
att man har största nyttan af engelska
tyllgardiner, i synnerhet om man icke
sparar på kronan, utan köper riktigt
goda. Dessa, hafva bård på båda sidor
och kunna derför vändas om, ifall den
ena sidan är skadad; gå de sönder, äro
de lätta att stoppa.
Klara B.
86
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
