Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14. Fredagen den 6 april 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tidningen utkommer i hufvudstaden hvarje helgfri fredag-och kostar för i- r\ | 1 Kl månaden meddelar en fullständig mode- och monstertldnlng. — Uppgif
ett qvartal endast I krona, postarvodet inberäknadt. — Sista numret I 1 LJ U IN å närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, så er-
att hon eger ett stöd i lifvet, hon vill ej
tillåta någon se, att herskaren är
oförmögen att uppfylla den förmenta
hederskänslans främsta bud. Det är blott sjukdom
eller olycksfall, som få gälla för giltiga skäl,
för att hustrun öppet framträder som
familjeförsörjare.
Handlar hustrun annorlunda och dermed
hänsynslöst blottar mannens lätja eller
oor-dentlighet, kan man vara viss på, alt
förhållandet emellan makarne är ohjelpligt
brutet och all känsla af samhörighet dem
emellan utplånad. Och betecknande för
makten af denna nedärfda föreställning om
mannen såsom familjens envåldsherre och
försörjare är, at! qvinnor såväl som män hvsa
varmare sympatier för en husfader, som
förstår att bibehålla skenet af en makt, den
han ej förmår utöfva, än för en hustru,
som ej gitter åtaga sig undersåtens roll i
detta gyckelspel.
Vi lefva ju i en brytningstid, som lätt
kan medföra våldsamma slitningar äfven i
familjebanden, i fall qvinnan ej tager nog
hänsyn till det gamla, ur hvilket det nva
måste framgå. 1 sina sträfvanden för en
förnuftig likställighet mellan makar och med
mera jemn fördelning af pligter och ansvar,
får qvinnan ej glömma, att det är ur
sekelgammal häfd, lag och sed, som den nya
ordningen skall arbeta sig fram — icke till
seger öfver mannen, utan öfver en mängd
fördomar, som äro lika skadliga för
mannens andliga utveckling som för hustruns.
Jag vågar tro, att den hustru, som tager
tillbörlig hänsyn till detta, skall lätt finna
hvilken ståndpunkt hon bör intaga i
försörjningsfrågan.
Kan då hustrun, utan att på något vis
tillbakasätta sitt egentliga kall som maka,
mor och husfru (ty säge hvad man vill,
så är det väl detta kall en qvinna vid sitt
giftermål ikläder sig), utföra något
inkomst-gifvande arbete, så gör hon det utan
fruktan att. derigenom förstöra den husliga
lyckan. Hon arbetar då blott, för att det
skänker henne glädje och tillfredsställelse att,
kunna bidraga till det gemensamma
hemmets trefnad och förkofran. Hon arbetar ej
för att göra sig oberoende af mannen och
hans inkomster, tv hon kan ej undgå att
se, det en dylik åtrå skulle verka söndrande
emellan dem och snarare slappa hans
verksamhetslust än egga den samma.
Då här talas om bildade menniskor och
ej om sådana hem, der styrkan skrifver lag
och näfrät.t utför domen, så kunna vi
an-laga, alt mannen ej känner någon lust att
förgripa sig på hustruns arbetsförljenst,
utan tvärt om i början hyser ett visst
misstroende till gagnet af denna inkomstkälla.
Han känner af erfarenhet, hur ett arbete
kan liksom taga en själ fången; han fruktar,
att hon skall bergtagas af denna makt så.
att hemmet förlorar henne; att hon är borta
med sina tankar, äfven när hon är
lekamligen närvarande. Och det är min fasta
tro, att det arbete, som utföres på
bekostnad af hemmets trefnad, det blir ett
danaid-arbete, äfven om det. aldrig så väl aflönas.
Derför ligger det i hvarje hustrus eget
afgörande, huru vida hon har rättighet eller
ej alt arbeta för penningar; de! blir på en
gång en klokhets- och en samvetssak, när
ej nöden tvingar.
Penningfrågan emellan makar är alltid
en pröfvosten för bådas karaktärer och takt.
Det är klart nog, att den hustru, som har
en kontant arbetsförljenst, ej stannar i den
pinsamma ställning, der hon får bedja
mannen om allt, som kräfves till deras
gemensamma hushåll, ty vi skola ej arbeta oss
fast i gamla missförhållanden, ulan ut ur
dem till något bättre och lyckligare. Men
då det här är hustrun, som går i spetsen
för framåtskridandet, så tillhör det också
henne att taga nödig hänsyn till mannens
känslor. Van att betraktas som den allena
gifvande, känner stundom maken sig
nedsatt genom det bistånd hart sålunda får
som försörjare, och då tillkommer det henne
att på ett taktfulll sätt hjelpa honom att
finna sig till rätta i del nva förhållandet.
Behöfves ej hennes arbetsförtjenst för
ögonblicket, så kan hon ju insätta den i en
sparbank. Det sårar icke ens den stoltaste
och mest fördomsfulle man alt veta
familjen vara egare af en kontant summa;
detta medvetande har tvärt om en stor
förmåga att öka den husliga lyckan, förutsatt,
att hustrun ej onödigtvis gör anspråk på
summan som sin enskilda tillhörighet.
Det är visserligen en nödvändighet, att
lagar skydda hustrun mot en dålig makes
öfvergrepp; dessutom tjenar en rättvisare
lagstiftning rörande makars egendom i
betydlig mon till att betrygga hela familjens
välstånd. Men lagen får ej sättas i
hemmets högsäte; vi få ej glömma, att allt vårt
arbete der måste sträfva till att förverkliga
den gemensamhetstanke, som är
äktenskapets största lycka.
Fattar hustrun sitt arbete för att
förvärfva medel till betäckande af familjens
lefnadsomkoslnader från denna synpunkt
och handlar med den klokhet, som
kärleken ingifver, då skall del säkert bidraga
till den husliga lyckan icke minst genom
att från mannens skuldror aflyfta en
nedtryckande maktställning och dermed bringa
mera sanning in i det äktenskapliga
sam-lifvet.
Era Wi yström.
m
¥df.
Skiss af E. Fältquist.
Vid Iduns andra pristäfling belönad med
första priset.
Jfyesklädd stod hon i det öppna, fönstret
och blickade ut öfver den solbelysta
nejden.
Den långa vintern var förliden, våren höll
sitt tysta, högtidliga intåg, och skog och mark
klädde sig fjerran oeh när i sin ljusgröna
högtidsdrägt.
Vestanvinden, bemängd med den friska
doften från det späda björklöfvet och de tidiga
vårrosorna der ute, lekte ostyrigt med hennes
ljusa, lätt1 lockiga hår, smekte de fint rundade
kinderna, de vackra dragen och den
behagfulla ungdomliga gestalten.
Allt var lust och lif, återuppvaknande och
föryngring, allt utom uttrycket i hennes
sorgsna ögon.
Dessa ögon sågo, men uppfattade likväl icke
det ystra lifvet der ute i vårsolenä ljus. Mörka,
tröstlösa tankar dvaldes innanför den
bländ-hvita pannan, talade ur de själfulla ögonen
och kastade sin skugga öfver de intagande
drageri.
Hon var ännu helt ung, lmra ett år öfver
tjugu. Fyra år derforut hade hön varit en yr
och lefnadsglad flicka, för sitt vackra utseende
och sina tilldragande egenskaper firad och
fjäsad af alla, som med henne kommo i
beröring. Så hade hennes föräldrar dött, den
ene kort efter den andra, lemnande efter det
lysande lif, de fört, ingenting annat än
skulder efter sig. Hou, enda barnet, stod då så
godt som ensam i verlden. Då hade han
kommit, han, hennes nuvarande make och
frågat henne, om hon ville blifva hans. Han
hade sagt, att han redan länge älskat henne,
att den ställning han kunde erbjuda henne
vore anspråkslös, men att de tillgångar han
förfogade öfver voro tillräckliga, för att de
med omtanke och sparsamhet skulle kunna
föra ett jemförelsevis bekymmerfritt lif. Lika
öppenhjertigt hade hon svarat, att hon
visserligen icke älskade honom, men att hon aktade
honom tillräckligt högt för att, då hennes
hjerta för öfrigt vore fritt, utan tvekan kunna
räcka honom sin hand. Och så hade de
slutligen gift sig, han under förhoppning att med
tiden vinna detta trotsiga lilla hjerta, och hon
med allvarlig föresats att göra honom så
lycklig, som hon visste han förtjenade.
Sedan dess hade tre år förflutit, och huru
var det nu? Hvartill hade de goda
föresatserna båtat, och hvar var nu den lycka hon
en gång hade trott på? Förgänglighet,
fåfänglighet! Allt var slut. All deras egendom,
deras lilla bo, deras hem, denna förtjusande
tillflykt undan verldens stormar, alltsammans
var nu andras tillhörighet. Senast i går ljöd
i dessa nu så tomma och ödsliga rum
auktionsklubban, som skingrade deras
tillhörigheter åt alla himmelens väderstreck.
De tvänne förspända droskorna der nere vid
trappan väntade endast på att föra dem bort,
— henne till en förmögen slägting, hvilken,
i förbigående sagdt, aldrig gillat hennes val
af make, och som nu tillbjudit henne ett nytt
hem hos sig, och — honom ut i vida
verlden till främmande land, der han skulle börja
en ny kamp för tillvaron.
Ja, allt var förbi! Derför skådade icke
mera hennes ögon naturens prakt, derför lyste
icke den härliga vårsolen mera för henne,
derför syntes henne allt dödt och kallt,
liksom om den frostiga hösten härjat bland
rosorna derutanför.
Hvems var felet, — hennes? Jo, hon visste
det allt för väl; hennes var skulden.
Redan med modersmjölken hade hon
insupit böjelsen för detta lysande, slösaktiga
lefnadssätt, hvilket slutat med att sköfla det
hem, han beredt henne. Aldrig hade hon
gifvit sig tid att vända sitt hjerta till honom
ocli egna sig åt familjelifvets stilla, men
varaktiga lycka, utan tvärt om begagnat sig af
hans svaghet för henne till att föra detta
öfverdådiga lif, tjusande för stunden, men för
öfrigt tomt och innehållslöst. Hans
föreställningar hade icke öppnat hennes ögon, förr än
det redan var för sent och deras ställning
ohjelpligt förlorad.
Och likväl var det icke ensamt sorgen
öfver hvad de förlorat, som så tröstlöst tyngde
hennes hjerta. Tusen gånger mera qvalde
henne medvetandet om, att det var hon, som
dref honom ut i fjerran land från allt hvad
han älskat, bland motgångar, ja kanske nöd
och faror, ensam bland främmande menniskor.
Hon kom i håg, huru undergifvet han mottagit
slaget, som krossade hans lefnads lycka.
Ingen omanlig klagan, ingen den minsta
förebråelse mot henne, som beredt hans olycka;
tillskrifvande sin egen svaghet skulden,
derför att ban icke egt mod att afstå från
henne, då han bort veta, att han aldrig
kunnat vinna hennes hjerta. Nu skulle de skiljas
och må hända aldrig råkas mer.
94
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
