Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14. Fredagen den 6 april 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hällos ett nummer I veckan under hela qvartalet. För hvarje 5-tal abon- | r-fc | | r. i Idun, erhålles ett gratlscxèmplar för hela den tid, under hvilken abonnc
nenter, som samlas, och för hvilka afgiften insändes tiil Redaktionen af I LJ LJ IN mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 5, torde prenumera
Hennes hufvud sjönk ned i de på
fönsterbrädet hvilande händerna och hon grät
hejdlöst öfvergifvet, såsom man gråter endast i
ungdomens vår.
Hennes make, äfven ban resklädd, inträdde
nu och närmade sig den plats, hon innehade
vid fönstret-. Det var en reslig, välbildad
gestalt, i sin fulla mannakraft, väl ett tiotal år
äldre än hon. Hans drag voro icke vackra,
men buro en omisskännelig prägel af en ädel
och upphöjd karaktär.
»Min älskling,» sade han mildt och lade
sin hand smekande på hennes axel, »tiden
lider och vi måste skiljas. Du får icke göra
mitt hjerta mera tungt genom att sörja, som
du gör. Vi måste sätta vår lit till den gode
Guden och hoppas på framtiden. Sök att
glömma våra nuvarande sorger och tillgif mig
det jag felat af kärlek till dig.»
»Jag har intet att förlåta,» svarade hon
med af rörelse undertryckt stämma. »Min är
skulden, Som för tomma nöjen och flärd
tanklöst förverkat ett helt lifs lycka. Bindeln har
nu fallit från mina ögon, och jag ryser öfver
hvad jag lättsinnigt bortkastat. O, att jag
finge boija på nytt, finge följa dig dit bort,
lika godt hvarthän. Säg, vill du icke taga
mig med dig?»
»Om jag vill. . .», svarade han; »men har
du betänkt de ovissa öden, jag går till mötes
der borta?»
»Ja, jag känner mig nu ega kraft att
vid din sida fördraga allt, nöd, bekymmer och
olyckor och blefve än motgångarne aldrig så
svåra, så fruktar jag dem icke, så länge jag
får dela dem med dig. Låt mig få följa dig,
jag är ju dock din egen hustru.»
Han hade blifvit mycket blek, fattade med
mildt väld hennes hufvud och vände det
intagande ansigtet emot sig, och genom tårarne
i hennes vackra ögon såg han den innerligaste
kärlek le sig till mötes.
»Ändtligen!» hviskade han glad. »Min
Gud, jag tackar dig. Just då jag trodde allt
förloradt, möter mig den ljufvaste lycka,
hvarom jag någonsin drömt.»
Han borfckysste tårarne från hennes af
sällhet strålande ansigte, bar henne på sina
starka armar ut ur rummet, nedför trappan
och satte henne vid sin sida i droskan.
Hon smög sin lilla hand i hans och
hviskade: »Aldrig mera behöfva vi nu skiljas,
icke sant?»
»Aldrig, min älskling,» svarade han,
»aldrig mera i detta lifvet.»
Och solen log så varmt emot henne och
vestanvinden smekte hennes ansigte som
förut, men nu visste hon, att det var vår, ty hon
bar ju den rena kärlekens oförgängliga vår
i sitt eget hjerta.
Snart försvunno de bakom en krökning af
vägen på sin färd ut i vida verlden. Tvänne
menniskobjertan hade genom olyckan funnit
hvar andra.
Idun gratis erhåller en hvar, som anskaffar
5 abonnenter, af dessa upptager
afgiften (à 1 kr. för hvarje qvartal) och
insänder den samma till Red. af Idun,
Stockholm.
Ällt utom det.
*?jåSÈm. obarmhertig, du din nästa
’(||f Förtalar uppå alla sått,
^^ Ger epiteten ej de bästa:
En qvinna kallar för kokett.
En annan för en tanklös fjolla,
En tredje för en intrigant,
Som endast ondt bland folk vill vålla —
En ann för mycket »på sin kant»;
En kallar pratsjuk, en beskyller
Ej kunna reda ens en sås:
Om en, att femti snart hon, fyller;
En nämner rent ut för en gås:
En slöserska, som ej vet spara,
Som mannens egendom förtär,
Och om en ann. att hon lär vara
Mer giftassjuk än lämpligt är:
Vill v ing lare en man du kalla,
Begifven uppå spel och sprit,
Eri rummelkurre, främst bland alla,
Förutan ringaste kredit:
Grym, nan• — allt hvad som kan
genera.
Som afund ån kan hitta på —
För allting slikt och mycket mera
Du kan förlåtelse dock få.
Men man med bittert hat betalar
Den oerldsföraktare, som vis,
När någon honom sjelf förtalar,
Ej tar om smädarn alls notis.
Jacques.
Litet äktenskapspolitik.
»|fø|fcvad du har hemtrefligt och inbjudandel
Se bara på dina blommor, huru de
trifvas! Så blanka och damfria, alldeles som
hela ditt lilla hem, for att nu inte tala om
din egen lilla blomstrande och fina person —
helt visst är du just sådan männen vilja hafva
qvinnan!»
»Männen! Det vågar jag inte tro, Klaira,
men sådan min man vill hafva qvinnan!»
»Hurudan skall den man vara, som ej vore
nöjd med en sådan hustru som du, Elise! Jag
skall aldrig kunna göra mitt hem så här
angenämt — jag har aldrig funnit nöje uti att gå
och damma och vara huslig — nej läsa och
studera, göra försök på prosa och poesi, det
är beqvämare och mer innehållsrikt.»
»Ja, känner du dig oemotståndligt dragen
till dina studier, oeh gör du någon nytta och
nöje med din prosa oeh poesi, sä håll du på
med det i stället för tänka på giftermål.
Men efter som du nu förlofvat dig och Gösta
tyckes mycket fästad vid dig, borde du väl
ändå på allvar försöka sätta dig in uti dina
kommande pligter.»
»Nej, tack du, inte förr än jag blir nödd
och tvungen åtminstone. För resten tänker
jag, Gösta blir nöjd med mig såsom jag är;
han sätter nog värde på att ha en liten hustru,
som kan räsonnera med honom om hvarjehanda,
och som intresserar sig för hans rön och
framgångar som läkare. Jag får väl som många
andra skaifa mig dugliga tjenare, så slipper jag
befatta mig med hushållsbestyren.»
»Men på så sätt kan du aldrig åstadkomma
hvad du nyss så beundrade — hemtrefnad!
Nej, vill du hafva ett angenämt hem, der din
man kan känna sig fullt tillfredsstäld, måste
du utom din förmåga att räsonnera om
hvarjehanda äfven lära dig ordna oeh sköta om ditt
hus. Ser du, att öfvervaka att allt blir som
det bör vara, det är nödvändigt i ett hem och
för att kunna öfvervaka måste du sätta dig in
uti skötandet af göromålen, så att du kan rätta,
der det sä behöfves.»
»Men det kan jag aldrig, Elise! Jag har
aldrig haft lust för den sortens sysselsättningar
och har alltid haft den tanken, att
husmoderskallet är trivialt oeh enformigt.»
»Hur kan du, som annars har ett sundt
omdöme, komma fram med något så osundt!
Äro ej alla menniskor skapade till nytta i
samhället? Hvad gör du nu egentligen för
nytta om dagarne? Tänk dig deremot ett
bestämdt kall att fylla; tänk dig omgifven af
menniskor, stora och små, hvilkas lycka och
trefnad bero af din ordnande hand; tänk dig
konsten att med ett soligt leende — fast än
dagen varit en Tycho-Brahe-dag — möta din
hemkomne »an; tänk dig fröjden af att vid
din egen hemkomst mötas i dörren af kära
små väntande armar, som vilja omfamna dig
— skulle detta och än mycket mer vara
trivialt och enformigt? Nej, min kära vän,
detta är allt mera afundsvärdt än att sitta
dagen i ända med en bok eller ett broderi och
när qvällen kommer uppsöka alla möjliga
föreläsningar och dylikt allt för att slå ihjäl
tiden.»
»Åh, nu är du orättvis! Men du målar
bra, Elise! Det låter något, när du får
beskrifva det! Tror (jVi att du skulle kunna
lära mig göra ett hem lyckligt?»
»Nog skall jag åtaga mig att hålla
föreläsningar i ämnet, men du måste sjelf ha klart
för dig, att håg och kärlek till ämnet äro
nödvändiga — du är en sådan liten opponent,
och jag vill ej predika för döfva öron.»
»Ja, kära Elise, jag ser så många lyckliga
fruar, som alldeles ej bry sig om det der
allvarliga i huanoderskallet, och derför tänker
jag, det går nog för mig också. Tänk dig
bara Ebba Dufva — hvad gör hon för sitt
hem, och ändå förefaller hon så lycklig!»
»Kan hända hon är lycklig! Hon är nu så
helt och håltet upptagen med sin egen lilla
näpna person, att hon hvarken märker, hur
vanvårdadt hemmet ser ut, eller hur olydiga
och bortskämda barnen äro, och säkert är, att
nog vore hennes man mer i hemmet hos de
sina och gladare till lynnet, om hon gjorde
litet mer för trefnaden i hemmet.»
»O, han är då så tråkig, så jag undrar ej
på, att hon inte bryr sig om honom! Inte
heller tror jag, hon någonsin varit kär i
honom.»
»Tråkig har hon geDom sitt ytliga och
innehållslösa väsen gjort honom; ban är anDars
både begåfvad oeh god, och hvad kärleken
beträffar, min kära lilla vän, så är den sällan,
om ens någonsin orsak till äktenskapens lycka
eller olycka.»
»Hur kan du tala sä! Hvad är ett
äktenskap utan kärlek?»
»Ja, om kärlek vore det samma som
sympati i alla vigtiga frågor; om kärlek vore
konsten att rätta sig efter hvar andra, att
underordna sina tycken och böjelser och kufva
sjell-viskheten — då vore kärleken grunden till ett
lyckligt äktenskap, men nu är kärleken
ingenting af allt detta. Den kärlek du nu hyser,
min vän, är lycksalighetens ö, sedd på afstånd;
när du stigit i land och gjort dig hemmastadd,
märker du ej längre dess skönhet, och hvad
vore denna ö sedan för dig, om ej mäktigare
band fäste dig vid den?»
95
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
