Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14. Fredagen den 6 april 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon ske à närmaste postanstait. — Bidrag frän alla områden för qvinlig i i-n i i k i användas och marginal lemnas. Namn och adress torde alltid noga
verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör I L» U |N angifvas, och kan fullkomlig diskretion från redaktionens sida påräknas.
»Man skulle kunna tro, att du sjelf gift dig
utan kärlek?»
»Ja, vet du, kär var jag egentligen icke,
men jag högaktade Edvard, och jag kände,
att emellan oss fans ett föreningsband — vi
kunna ju kalla det »själarnas sympati.» Vi
hade långt före förlofningstiden ofta talat med
hvar andra i allvarliga frågor och derigenom
kommit så väl under fund med hvar andra,
och jag tror, att litet hvar, såväl man som
qvinna, borde pejla litet på djupet i dens själ,
han eller hon tror sig älska, innan något
föreningsband för lifvet knötes. Derigenom skulle
många olyckliga äktenskap undvikas. Nu är
flickan rik oeh »stilig», mannen har god
samhällsställning, helst militär, samtalet rör sig om
sport, teatrar och musik, baler och möjligen
konstföremål, och så är saken afgjord —
aspiranter till ett lyckligt äkta par!»
»Ja-a, deri har du sannerligen rätt! Som
du vet, var jag en tid förlofvad i min grönaste
ungdom — åh så kär jag var! Också var
min herr fästman just af den sorten, som så
väl förstår konsten att bedåra ett stackars
flickhjerta, men, underligt nog, midt uppe i
detta kärleksrus fans en besynnerlig otrygghet,
en tom, platt, känsla, som alltid gjorde mig
äogslig — troligen var det derför att just den
der sympatin fattades — också slog jag snart
upp förbindelsen, till alla väninnors stora
förvåning.»
»Det var modigt och rätt gjordt af dig!
Minnes jag rätt, hade du annars nu varit en
ståtlig friherrinna.»
»Jo säkert! Men också en bra olycklig
friherrinna!»
»Du är en ädel qvinna, Klara, som förtjenar
en varmare, skönare lycka än den, blott börd
och samhällsställning förmå skänka — nej, du
skall blifva en liten lycklig doktorinna, blott
du tager mina råd och förmaningar ad notam
— detta trots din bakvända uppfostran.»
»Ja, min uppfostran är nu verkligen
förfelad! Du har myeket, du Elise, att tacka
din förståndiga mor för. Ack, om jag haft en
mor, som aldrig så litet vändt min håg åt det
husliga, men aldrig! Der blef jag uppassad,
till och med min mor hjelpte till att passa upp
mig; der fick jag undervisning i alla möjliga
ämnen, men aldrig en idé om något af det,
som fordras för att blifva en god maka och
husmor; så mycken tid bortspild på onödiga
saker. Men kanske min mor aldrig trodde jag
skulle blifva gift.»
»Hvilken ställning qvinnan än intager i
samhället, bör hon dock alltid hafva någon insigt
i husmoderskallet. Detta borde hvarje moder
betänka och derför redan från barndomen vänja
flickan vid husliga sysslor, skärpa hennes
ordningssinne och låta henne så mycket som
möjligt passa upp sig sjelf.»
»Nå, nu låtsa vi, att jag är en liten
nybör-jerska. Säg mig då, hur skulle jag nu börja,
lör att det möjligen skall blifva något af mig?»
»Jo, börja med att bortlägga en mängd
ovanor! I stället för att ligga till 10-tiden, så
gå upp senast k. S; när du är klädd, så gå
ut i rummen och se dig noga omkring, om du
finner städningen ordentligt verkstäld, blommorna
rena, allt på sina bestämda platser. Titta så
ut i köket, om der är fint och putsadt — ty
det får det lof att vara, innan ännu någon
matlagning förekommit. När du så ätit din
frukost, så, i stället för din franska roman
eller hvad du nu håller pä med, skaffa dig
t. ex. fru Langlets »Husmodern», läs der och
begrunda! Så har du din middagspromenad,
hvilken du ej bör försumma; men först kan
du ju rådgöra litet med Karin i köket om
middagen och dess tillrustning. — Ja, boija
med detta, så får jag höra sedan hur det går!
Sedan skola vi vidare slå våra kloka hufvuden
ihop — jag lär så godt jag kan, och du lofvar
att vara hörsam och lydig.»
»Ja, men roligt blir det ej!»
»Åh, tänk på resultatet! Ett lyckligt äkta
par!»
»Hvad skall Karin tänka sedan?»
»Sådant får du från första början sätta dig
öfver — hon vet ju, att du snart skall gifta
dig -— men var skonsam mot henne, i fall du
skulle upptäcka många fel; vet, att hon aldrig
haft någon, som kontrollerat hennes görande
och låtande.»
»Ja, jag skall vara vänlig mot henne och
inviga henne i min nya föresats att blifva en
verklig husmoder — kanske kan hon något
bidraga till en god utgång. Men nu ringer det!»
»Det är Edvard! Nästa gång du kommer
skola vi fortsätta. Aure/ia.
Teater och musik.
Stora teatern uppförde påskdagen för första
gången Halévys komiska opera »Andorradalen».
Operan, som öfverflödar af solo- och ensemblenummer,
af hvilka flere äro ganska melodiösa, erhöll ett på
alla händer vårdadt utförande och rönte
välförtjent bifall. Om den ock, synnerligast som komisk
opera betraktad, lider af åtskilliga brister, tro vi
dock, att dess förtjenster göra dess upptagande å
lyriska scenen fullt berättigadt. Musiken är som
sagdt, melodiös och färgrik ocli libretton bättre än
mänga.
A denna teater förberedes en repris af
Beethovens opera Fidelio» med fru Östberg i titelrollen.
Under inöfning äro: »Så ska’ de tämjas»,
»Alphyddan» (med fröken Lindegren som debutant i
Betlis roll), »Tannhäuser» och »De vilseförda».
Dramatiska teatern återuppförde påskdagen f. f. g.
Runebergs familjemålning’ »Kan ej> och Blanche’s
lustspel »Magister Blackstadius eller
Giftermålsannonsen ». Att valet var godt framgick af de lifliga
bifallsyttringar, som kommo de spelande till del
från den till sista plats besatta salongen.
Särskildt tycktes det senare stycket slå an. Hr
Bæck-ströms ypperliga utförande af titelrollen
framkallade stundom högtider af skratt. De öfriga skötte
äfvenledes sina roller väl.
Säkerligen skulle upptagandet af flere bland
August Blanche’s lustspel bringa k.
teaterdirektionen både erkännande och guld.
I afton uppföres Molière’s ypperliga komedi
»Tartuffe» med hr Hillberg i titelrollen. Till uppförande
förberedes Paillerons komedi »Råttan», vidare »En
middagsbjudning», lustspel i en akt af C. Boech
samt »Revisorn», Iustpel i tre akter af Gogol.
Å Nya teatern började den framstående
svensktyske skådespelaren Emil con der Osten i tisdags
sitt gästuppträdande. Såsom innehafvare af sina
ganla glansroller i »Familjens olycksfogel» och
»Lika mot lika» skördade den omtyckte
skådespelaren det lifligaste och mest välförtjenta bifall af
den talrika publiken.
Vasateatern har hela förra och innevarande vecka
gifvit Millöckers nätta operett -..Viceamiralen» för
fulltalig publik och rikligaste bifall.
Nästa nyhet i denna scen blir Offenbachs glada
operett »Sköna Helena».
För fattiga barns bespisning inom Maria
församling gifver denna församlings kyrkokör under
ledning af herr Hugo Lindqvist i morgon lördag i
Maria kyrka en konsert, som lofvar blifva af intresse.
Programmet upptager nämligen Gilles vackra messa
n:r 7, samt en fantasi, koral och fuga af S. Bach
& Abert, af dir. W. Heintze (som för öfrigt
kommer att sköta orgeln) arrangerad för sexstämmig
blandad kör. Båda dessa nummer ega nyhetens
behag, och Iduns varmhjertade läsarinnor skola säkert
icke försumma att, på samma gång de skaffa sig
sjelfva en njutningsrik afton, skänka de hungrande
små en skärt.
En lifsuppgift.
Berättelse af Ernst Lundquist.
4.
id niotiden följande morgon hemtade Erik
sin unga reskamrat i hennes bostad, de
frukosterade i största hast på hotellet och
styrde derefter kurs ner till sjöstranden, der
en båt låg och väntade på dem. De hade
nämligen qvällen förut kommit öfver ens om att
tillbringa de timmar, som tidtabellen skänkte
dem, med att fara och bese Adelsnäs med dess
vackra park och växthus; tåget skulle icke gå
förr än half tolf. Erik hade genast vid
ankomsten till Åtvidaberg bestält roddbåt för
detta ändamål.
Det var den härligaste försommardag med
len, doftmättad luft och hög himmel utan den
minsta lilla sky. Bysjön låg framför dem slät
som glas, oeh Ingrid tyckte nästan det var
synd, då den lilla hvitmålade båten sköts ut
och gjorde en djup skåra deri. Men det var
blott ett ögonblicks stämning hos henne; i nästa
sekund sprang hon i ekan, slog sig ner vid
ärorna, yr som ett barn, och förklarade, att
det var hon, som skulle ro, hon hade aldrig i
sitt lif tagit i en åra — de hade ju ingen sjö
i Hallerum —, men nu skulle hon visa, att
hon kunde ro ändå. Erik satte sig på
akterbrädet och hade hjertans roligt åt hennes
ansträngningar, då hon dök ner med årorna så
djnpt hon kunde, lade sig baklänges och drog
dem till sig med uppbjudande af all sin kraft,
för att sedan låta dem beskrifva en väldig
cirkelbåge i luften och slå ner i vattnet igen
med ett plums. Hur hon bar sig ät, lyckades
de emellertid komma ett längt stycke ut på
sjön, och det hade icke, trots Eriks
olycksprofetior, händt någon malheur vare sig med
sjöbottnen eller himlahvalfvet, som han påstod
var fruktansvärdt hotadt af årbladen.
Då han såg, att hon var upphettad och trött,
och att små svettdroppar trängt sig fram tätt,
tätt på hennes näsvingar och vid tinningarna,
erbjöd han sig att aflösa henne, men det ville
hon icke.
»Vi ha ju ingen brådska,» sade hon, »och
för resten — vet du hvad? Vi bry oss inte
om att fara till Adelsnäs. Det är mycket
roligare att vara på sjön. Landbacken har jag
haft nog af i sexton år.»
»Men vi kommo ju öfver ens om att —»
»Ja, just derför! Nu ha vi bägge två varit
alldeles säkra på, att vi skulle till Adelsnäs i
dag, och om vi nu inte komma dit, så är det
något oförmodadt, ett nytt uppslag, nästan som
en liten händelse. Hvarför skall allting
nödvändigt behöfva gå som man har räknat ut
det förut? Att l<ifva efter lineal är så
förskräckligt tråkigt.»
»Du är allt en liten underlig kurre, du!
Men får gå. Jag har då för min del sett
Adelsnäs många gånger — och sjön är det
vackraste jag vet.»
»Ja, inte sant?» Hon släppte årorna, lade
händerna i knät och såg sig omkring med en
undrande blick. »Det skulle bara inte finnas
några stränder — de stänga, tycker jag. Man
skulle bara se det här underliga, blanka, blåa
rundt omkring, så kunde man inbilla sig, att
det hvarken hade början eller slut. Hvad
man då skulle känna sig fri och kunna andas
lätt! Inga stängsel eller hinder, hvart man
såg — upptill den ändlöst höga himlen och
under en också en ändlöst djup himmel —
och man sjelf som en liten sväfvande punkt
midt emellan två oändligheter!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
