Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14. Fredagen den 6 april 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Manuskript, som ej antages till Införande, återsändes, så vida porto bi- | P\ | | M Annonser mottagas endast mot kontant liqvid i förskott af 25 ore pr
4-fogas. Inga ofrankerade försändelser lösas. | L/ U IN spalt, petitrad (= II stafvelser). Ingen annons införes under I krona.
Hon blandade, liksom för att bättre sätta
sig in i denna tänkta situation, men han
småskrattade och sade:
»Nej, hör du, Ingrid, nu skarfvar du allt
dugtigt — här är knappast fyra alnar till
bottnen.»
Hon slog upp ögonen, lutade sig ut öfver
båtkanten och sade:
»Ja, men man ser den inte! Hvarför kan
man inte då få inbilla sig, att det inte fins
någon botten, om man tycker det är roligt?»
»Jo, gerna för mig, bara jag slipper. Jag
är den nyktra prosan, jag. Jag tycker bäst
om att se allting som det är. Det kommer
man längst med, och vet du, den här
hederliga gamla verlden, som vi lefva i, är så
för-baskadt treflig och bra i och för sig, så man
behöfver inte försöka göra den bättre genom
att se den genom några slags fantastiskt färgade
glas. Lär du väl en gång känna lifvet, så
kommer du nog liksom jag att älska det precis
som det är mod alla dess tusen millioner
brytningar och facetter, jemnslipade ytor och
skarpa kanter —»
»De skarpa kanterna också?»
»Ja, vet du, dem tycker jag nästan bäst om!
Ett riktigt stort bekymmer, som hetsar en dag
och natt, en svårighet, som tycks skyhög i
början, men som man småningom tvingar att
krypa ihop och kröka rygg, så att man till
sist med ett djerft språng kommer öfver på
andra sidan — du kan inte tro, hvad man
lefver i sådana stunder! Den dag jag inte
har några svårigheter och ledsamheter att ta
bugt på vill jag inte vara med längre, tror jag.
Aldrig är jag så medveten om att jag har den
äran att vara en menniska, som då jag måste
spänna hvar enda muskel, hvar enda hjerntråd,
• hvar enda andlig eller fysisk kraft, som fins
inom mig, och rikta dem intensivt pä ett
hinder. Midt under det ansträngningen är som
värst, käns det som om hjertat sloge voit i en
af glädje, och man skulle vilja skrika, sjunga,
gapskratta och ropa ut till de blaserade
odå-gorna, som det fins så godt om öfverallt: ser
ni, ynkryggar, det är lifsglädje!»_
Han slog med sin knutna hand ut i luften
och gjorde en stolt kastning med hufvudet.
Han hade talat sig varm och röd, och ögonen
lyste. Ingrid satt och såg på honom nästan
med litet respekt, och då ban tystnade, sade
hon med en suck:
»Ja, så der måste en karl tänka, det
förstår jag nog. Men ser du, vi fruntimmer, med
oss är det helt annorlunda För oss jemnas
oeb banas allting vanligtvis på förhand af andra
händer, och de svårigheter vi ha att brottas
med ä’ för det mesta bara skräp, fattiga
bagateller, som det hvarken är någon glädje eller
ära att bli herre öfver.»
»Åh, jag tycker, att qvinnorna inte ha skäl
att klaga nu för tiden. Det fins ju knappast
något område, som är stängdt för er.»
»För de stora begåfningarna, ja; men den
otaliga skocken af medelmåttigt utrustade?
Till och med en klent begåfvad karl kan ju,
om han har sinne för att kämpa med
svårigheter, välja ut åt sig snart sagdt hvilket slags
uppgift som helst att pröfva sina krafter på;’
men vi — för oss feminina nollor fins det
ingen annan utväg än att låta oss glida med,
dit omständigheterna föra oss; ni ha rättighet
att vilja och att välja •— vi ha bara att foga
oss, att vänta oeh hålla till godo med hvad
slumpen kan göra af oss. Det har jag sett
så många exempel på bland mina väninnor;
af alla de många inackorderingarna, som ha
aflöst hvar andra i Hallerums prestgård, är det
ngen enda, som har valt sig en uppgift i lif-
vet, och jag tror, att de flesta nu hvarken ha
någon uppgift eller längta efter att få någon.»
»Och en sådan måste man nödvändigt lia,
en alldeles särskild, olik alla andras?»
»Inte precis det,» svaiade Ingrid och såg
upp litet förvånad, »men en som man är
skapad till, som är ens egen, enkom passande
för en sjelf och som inte kan fyllas af hvilken
som helst annan ur högen.»
»Jaså, du är ärelysten, Ingrid?»
»Nej, det vet jag inte precis. Jag har ju
inte sagt, att den der särskilda lifsuppgiften,
som jag håller på, nödvändigt skall vara
någonting storartadt, uppseendeväckande, som
inbringar ära och anseende. Nej, jag menar
bara, att det är så förödmjukande att tänka
sig — hur skall jag säga nu? — att- man
bara är en i högen, att man skall kastas ut
som ett osjelfständigt, viljelöst ting och kanske
mot sitt bättre vetande hamna på en plats,
der man inte kan vara till nytta hvarken för
sig eller andra — vegetera fram sitt lif som
millioner andra nollor ha gjort förut — äta,
sofva, arbeta, utan att man vet hvarför, oeh
slutligen dö — också utan att veta hvarför.
Som nu t. ex. tant der nere i Hallerums
prestgård. Det fins säkert millioner qvinnor
i verlden, som skulle kunnat sköta hennes
lifsuppgift precis lika bra som hon; om hon och
en af de der millionerna en vacker dag hade
kunnat byta kroppar, så skulle ingen på
prest-gården ha märkt, att det kommit en annan
prostinna i stället för den gamla, hvarken
farbror eller barnen eller tjenarne. Nej, hvad
jag vill ha, det är en uppgift, som passar
bara iör mig, som ingen annan än jag kan
fylla, om den är aldrig sä obetydlig.»
»Ja, men helst skall den vara litet
ovanlig?»
»Det nekar jag inte för. Jag afskyr allt
vanligt. Ja, om jag hade anlag för någon
konst, som jag nu inte har, så tror jag
knappast, att jag ändå skulle vilja bli konstnär —
till och med det är ju vanligt. Nej, jag skulle
vilja–ja, jag vet inte hvad, allting är så
töcknigt för mig, då jag tänker på det der.
Jag skulle vilja nägon gång i mitt lif komma
i en riktigt svår belägenhet — du förstår, det
skulle gälla något stort — och då skulle jag
handla så, som min natur drefve mig att handla,
och nom ingen annan än jag skulle kunna
handla, just derför att ingen annan har
alldeles samma natur som jag — och del vore
nog för mig, på det ögonblicket skulle jag
sedan lefva nöjd i hela mitt lif. Eller också,
skulle jag vilja, att hela min varelse toges
fången af en stor, stark känsla för någon eller
något — en känsla, som ingen annan än jag
hyste och som kunde höja mig öfver den stora
hopen af de vanliga, som känna sä ljumt —
ja, jag vet inte sjelf, hur jag ville lia det,
men fast jag pratar så dumt och oklart, och
virrigt, så har du nog ändå litet hum om hvad
jag menar.»
»Ja, det är, som du säger, en egen lifsuppgift
du vill ha, det är ju det rätta ordet?»
»Ahja, fast det säger då just inte mycket.
Men fast jag inte begär något så
öfvermensk-ligt stort, eller hur? — så är det kanske
ändå för ’ mycket. Hvarför skulle jag få hvad
ingen af mina bekanta har fått? Det förstås,
de ha nästan allesamman gräft ner sig på lan
det, — men jag skall ja ut i verlden, jag
skall komma till hufvudstaden, och der fins
det nog många möjligheter. Kanske jag kan
bli någonting för tant Henrika, någonting, som
ingen annan kunde bli? Det ligger ja så
nära till hands, oeh kanske är den lösningen
den allra enklaste och naturligaste. Men —
hon har ju dig, och dä behöfver hon visst
ingen annan, det har jag tyckt mig märka af
hennes bref.»
»Ah, jag kan så litet vara för henne. Vi
träffas så sällan och känna hvarandra
egentligen bra litet.»
»Säg mig, hurudan är egentligen tant
Henrika, och hurudant tror du mitt lif hos henne
kommer att bli?»
Medan Erik så godt han kunde och, som
det tycktes, utan något egentligen varmare
intresse, redogjorde för sin uppfattning af tant
Henrika, satt Ingrid och uppfångade vatten i
sin hand, som hon formade till en skål, och
lät det derefter rinna ut droppe efter droppe.
Då hon ledsnade på detta nöje, tog hon ett
och annat tag med en åra och och lät dess
blad snudda vid spegeln, så att det såg ut,
som om en handfull glasperlor slungats fram
öfver den blåa ytan. Men hon hörde
uppmärksamt på allt hvad Erik hade att förtälja.
»Allt det der ger mig ändå ingen tydlig
bild af tant,» sade hon. »Du säger, att hon
är läserska, men ändå kan tala med intresse
om verldsliga nöjen, att hon anses vara kall
och skarp, men är god mot fattiga och
moderligt öm mot dig — hur stämmer det ihop?
Oeh tänk, hvad hon har varit god mot mig,
som hon ju inte kan ha något särskildt
intresse för? — Nå, jag får väl döma sjelf.»
Hon började ro, men tycktes helt oeh
hållet försjunka i tankar på framtiden. Erik tog
icke sina ögon ifrån henne, och slutligen
öfver-raskade han sig med att ha suttit tyst en lång
stund, huru länge visste ban icke, och endast
sysselsatt sig med att se pä, huru
solreflexerna glittrade till eller dcgo bort i hennes
ostyriga hår, allt efter som hattens skugga
flyttade sig, då hon under rodden rörde
öfver-kroppen fram oeh till baka. Plötsligt vaknade
hon upp och såg på klockan.
»Nej, nu måste vi ro tillbaka och det med
raska tag,» sade han. »Annars hinna vi
kanske inte till tåget.»
Han steg upp och bytte plats med henne.
Han rodde med kraftiga årtag och hon såg
på helt intresserad, ty äfven detta var något
nytt för henne. Under återfärden bytte de ej
många ord.
»Tänk, om vi nu komma för sent till tåget?»
sade han skälmaktigt, då de lagt i land. »Det
vore ju också något oförmodadt och ett nytt
uppslag — ett litet öde, så att säga? Ah,
na fick jag en idé! Skola vi hjelpa ödet litet
genom att inte göra oss någon brådska? Tänk,
en lång, härlig roddtur i eftermiddag också?
— i solnedgången?
»Nej, tant väntar oss ju vid bangården i
qväll I»
Hon gick så fort, att ban måste ta ut
stegen för att hinna med. Men han såg icke
alls glad ut, då han fann, att de, trots hans
brist pä god vilja, hunnit fram till stationen
i rattan tid. (Forts.)
Bidrag i alla ämnen mottagas med tacksamhet.
Ur pressen.
Sömmerskorna i Newyork böqa organisera sig till
en förening för att erhälla bättre lön genom att om
möjligt träda i omedelbar förbindelse med kunderna.
I Newyork finnas omkring 25,000 arbetande qvinnor,
som äro medlemmar af åtskilliga fackföreningar.
Rörelsen har utgått från arbeterskorna sjelfva, men
den stödes af utomstående menniskovänliga qvinnor,
af hvilka åtskilliga höra till stadens förnämsta familjer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
