Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15. Fredagen den 13 april 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Manuskript, som ej antages till införande, återsändes, så vida porto bi- i p^v i i Kl Annonser mottagas endast mot kontant liqvid i förskott af 25 ore pr
4-fogas. Inga ofrankerade försändelser lösas. I L* LJ IN spalt, petitrad (= I! stafvelser). Ingen annons införes under I krona.
En lifsuppgift.
Berättelse af Ernst Lundquist.
5.
fet var mycket få passagerare på tåget,
och den öppna vagnen var tom äfven
i dag, hvilket försatte Erik i bästa lynne.
Fast än han kände sig så förnöjd och glad, det
han satt på träbänken bredvid Ingrid, hade
lian dock ej mycket att säga. Men det var i
dag ett nöje utan like bara att andas, tyckte
han; att sitta med en angenäm känsla af
slapphet i alla leder och se sig omkring, känna
blodet bölja varmt i ådrorna och hjertat klappa
och hjernan tänka på ingenting; han hade
bara en önskan: att få ta Ingrids hand i sin
och trycka den sakta och hålla den fast hela
dagen —- men det gick ju icke för sig, Han
kände icke igen sig sjelf. Så der vek och öm
till sinnes brukade han just aldrig vara; men
det var väl en qvardröjande stämning efter
den behagfulla roddturen.
Ingrid satt länge tyst med sin Adam Homo
i knäet, som hon icke läst ett ord i, hvarken
i går eller i dag. Hennes blick hvilade stel
och drömbundeu pä de vexlande naturscenerierna,
uien hon tänkte bestämdt på något annat.
Och mycket riktigt — om en stund frågade
hon Erik:
»Kände du någonsin min mor?»
Han spratt upp, litet obehagligt berörd, men
det såg hon lyckligtvis icke.
»Nej,» svarade han, »jag kom inte till
Stockholm förr än året efter hennes — —»
ban tystnade och sökte efter ordet.
»Hennes död,» ifylde Ingrid. »Ja, säg ut,
du, det der ordet svider inte så häftigt nu
sotn förr. Det förstås, då hon dog, då var
jag ju så liten, att jag inte begrep att sörja,
och jag var ju redan då i en främmande
omgifning, så att jag inte märkte tomrummet.
Men när jag blef äldre och började tänka, då
vaknade på en gång min kärlek till mamma så
våldsamt inom mig — jag kan inte beskrifva,
har det var. Det kändes, som om jag i en
bast upptäckt, att jag i flere år omedvetet
lefvat fram mitt lif med ett halft hjerta —
och nu var det som om mamma hade dött
ifrän mig för andra gången. Ja, det der forstår
du nog, Erik, din mor är ju också död. Men
det är någonting, som jag inte riktigt kan fatta,
och det är, hur de kunde ha hjerta att skicka
bort mig, medan mamma *ar utomlands för
att sköta pin helsa. Jag vet nog, att hon dog
der ute vid badorten, men det kunde ju inte
hennes närmaste veta på förhand? Tänk, om
hon hade blifvit bättre och kommit hem till
Stockholm och inte funnit mig der! Hvad
skulle hon då ha sagt?»
Jaså, Ingrid visste ingenting. Nej, det var
väl det bästa. Erik skulle nog akta sig att
förråda något, han visste ju för öfrigt så litet,
och han kunde med godt samvete säga henne,
att han inga upplysningar kunde ge; han hade
bara varit en pojke den der tiden, och faster
Henrika hade just aldrig talat med honom om
sådana saker.
»Det der skall jag fråga tant Henrika om,
bara jag kommer till Stockholm,» återtog
Ingrid i frånvarande ton. »Vet du, Erik, det
iir så besynnerligt; ända sedan det blef
bestämdt i vintras, att jag skulle få komma till
Stockholm, har jag haft en så underlig
inbillning. Det är alldeles, som jag komme mamma
närmare, bara jag väl blir Stockholmsbo igen.
Jag tycker precis, att hon ännu lefver der
uppe och väntar mig. Jag har haft en sådan
längtan dit, så det kan jag aldrig beskrifva,
och det bara för den der tokiga fixa idens
skull, som jag vet är tomma griller, och som
jag ändå inte kan låta bli att haka mig fast
vid. Men det är väl derför att jag -vet, att
det iir i Stockholm som mamma har lefvat —
der hon har skött mig och smekt mig och
älskat mig — jag mins ännu en liten fransk
vaggvisa, som hou sjöng för mig, då jag var
liten, men för öfrigt kan jag inte alls minnas
något af henne. Hvarken hennes utseende
eller hennes röst. Är det inte besynnerligt?
Jag anstränger mig ibland, så hufvudet värker,
att komma ihåg, hur det lät, då hon sjöng
för mig, hurudan timbren i hennes röst var,
men — det är alldeles borta, utplåuadt, touit.
Jag mins bara melodien och litet af orden.
»Dois, enfanl, dors, mon ånge — —»
Hon gnolade sakta på en entonig melodi,
försjönk sedan åter i tankar och tycktes
alldeles glömma bort sin reskamrats närvaro.
»Om din mor ännu lefvat, skulle du visst
ha hållit mycket af henne?» fiågade Erik.
»Ja,» svarade hon med en exalterad glans
i ögat. »Jag tror inte, att någon dotter i
verlden hade kunnat hålla mera af sin mor,
än jag skulle ha gjort. Vi skulle ha varit en
tanke och en själ, hon och jag. Aldrig skulle
jag ha lemnat henne. Om jag haft henne,
hade jag inte behöft någon annan. Hon skulle
ha blifvit min lifsuppgift, som jag talade om
i går. Att vara henne nära, andligen och
kroppsligen, lefva för henne hvarje stund, egna
henne hvarje tanke, hvarje känsla odelad •—
en större uppgift kan jag inte tänka mig, och
den var säkert den enda jag var skapad till.
Nu, då den tagits ifrån mig, känner jag mig
så degraderad, så fattig, så onyttig och
obehöflig — det kan visst aldrig bli något af mig,
bara derför att jag inte har fått vara hvad
jag känner att naturen ämnat mig till: min
mors dotter.»
»Ah, det fins väl andra menniskor i
verlden, som du kan egna dig åt. Först och
främst faster — och så — ja, det der
oväntade, märkvärdiga ödet, som är bestämdt enkom
för dig — vet du, hur jag tror det ser ut?»
»Nej?»
»Jo, som någonting karlaktigt och bredaxladt
med mustascher eller helskägg — låt oss säga
helskägg — och med en slät ring på venstra
handen.»
»Jag skall gifta mig, menar du? Ja, det
kan ju hända. Men då vill jag först vara
alldeles säker på, att inte alla äktenskap i
verlden till sist måste bli så prosaiska och
torra och — hur skall jag säga? —
opersonliga, som det jag dagligen haft för ögonen i
tolf år. Jag är så ung och oerfaren oeh
förstår naturligtvis ännu inte det der underliga
kapitlet, som handlar om kärlek och
giftermål, men det vet jag, att jag gifter mig aldrig,
om inte jag träffar på en man, som älskar mig,
derför att jag är jag — Ingrid Berner —
med alla mina egenskaper, goda eller dåliga,
och inte bara derför att jag är hans hustru.
Ja, som sagdt, det der är så dumt af mig att
tala om, i synnerhet som jag så litet har tänkt
på det. Och för resten tycker jag allt, att
den der lifsuppgiften att vara hustru oeh sköta
ett hus är bra vanlig.»
Nu kunde Erik icke annat än skratta. Hon
var så komisk, denna lilla sextonåring, som
satt der och med den snusförnuftigaste min i
verlden förklarade, att qvinnans högsta uppgift
var för »vanlig». Hon hade bestämdt läst
alldeles för mycket romaner der nere i
prest-gården. Nå, de der öfverspända grillerna skulle
väl gå bort, då hon komme ut i lifvet oeh lärde
sig skilja på fantasi och verklighet, äkta och
oäkta, sundt och 03undt. Om hon bara haft
ett annat hem att komma i än faster Ilenrikas!
Det var bestämdt icke rätta platsen för en
sådan liten känslig varelse med brädmoget
själslif som Ingrid. Den qväfva kammarluften i
den lilla våningen vid Götgatan kände Erik
till af erfarenhet, och den var icke lämplig för
en ungdom, som är stadd i utveckling.
Han funderade hit och dit, huru det skulle
kunna ställas. Ty att Ingrid endast en kort
tid att börja med och i brist på bättre skulle
stanna hos faster Henrika, det var för honom
en afgjord sak. Han tycktc alldeles, att ban
stod i ansvar för sin unga sysslings framtid,
sedan hon talat så oförbehållsamt med honom
om sig sjelf. Och detta ansvar var honom
nästan kärt, besynnerligt nog; hau, som hittills
varit så rädd att få ett enda lillfinger med i
andras privatförhållanden. Ja, hon hade ju
ingen annan manlig slägting än han; det var
rent af hans pligt att ta sig af henne.
Medan han satt och spann vidare i
oändlighet på dessa tankar, kommo de till Norsholm,
och der var det slut med att sitta’ i öppen
va^n. De måste nu stiga in i en sluten kupé,
som var full med folk, och fingo ej ens sitta
bredvid hvar andra. Ingrid log till sin bok,
men hon läste visst ej ined något intresse, ty
Erik såg henne sällan vända bladen. Sjelf
hade han återtagit sina tankars tråd, der
afbrottet tvingat honom att släppa den. Han
lutade sig till baka i sitt hörn och funderade
med blicken oafvändt riktad på den unga
flickan, som satt ett långt stycke bort på andra
sidan, så långt bort, att de ej kunde talas vid.
Då hon såg upp och mötte hans blick, vardt
hon icke det ringaste förlägen, hon smålog
endast helt kamrat.likt, nickade litet och
återtog sedan sin läsning.
Men från tankarna på Ingrids framtid hade
Erik med en omedveten idéassociation öfvergått
till att tänka på sin egen. Det var dags för
honom att sluta sitt vagabonderande lif och
slå sig i ro på en god plats med mycket arbete
och mycket folk att sköta. Han var ju gamla
karlen, och det ku^de vara tid på för honom
att skaffa sig ett hem. —
Vid tiotiden på qvällen rullade tåget in i
Stockholms centralstations gasupplysta hall.
Eriks skarpa ögon upptäckte genast faster
Henrika, der hon stod vid en af sofforna, llan
viftade till henne med näsduken, oeh ett par
minuter derefter hade han banat sig väg genom
trängseln med sin skyddsling vid armen och
fört henne fram till fastern. Derpå försvann
han för att skaffa ett stadsbud och en droska.
De bägge fruntimrens helsning var litet
stel och besvärad. Tantens ögon hängde så
underligt forskande fast vid den unga flickans
ansigte, att denna alls icke kom sig för med att
visa den vänlighet, hon verkligen kände för sin
beskyddarinna. Och då denna just ingenting
sade, utan endast betraktade henne, måste
Ingrid hålla samtalet flott, till dess Erik kom till
baka. Hon talade naturligtvis om resan, huru
tacksam hon var mot sin reskamrat, som hjelpt
henne så bra till rätta. Han hade varit så
outtröttligt nitisk att hålla reda på hennes
saker.
»Ja, dina saker ligga honom sä mycket om
hjertat ända in i sista stunden, att han knappast
gaf sig tid att helsa på mig nyss,» svarade
tanten kallt.
Ingrid visste ieke, hvarför hon blef så
förlägen; nog kunde Erik ha helsat vänligare på
sin faster, men var det hennes fel? Hon visste
icke, hvad hon skulle säga till hans försvar,
och hon kände, att hon rodnade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
