Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16. Fredagen den 20 april 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tidningen utkommer i hufvudstaden hvarje helgfri fredag öch kostar fSr I l"S I I K | månaden meddelar en fullständig mode- och mönstertidning. — Uppgif
ett qvartal endast I krona, postarvodet Inberäknadt. — Sista numret I I L/ LJ IN å närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, sa er.
dit de unga männen vända för att finna hvila
oeh förströelse, hvarifrån ingen frestar dem att
fly. De äro kan hända icke så många, men de
finnas dock.
Vilja vi hafva det så, vilja vi, &tt våra söner
skola föredraga hemmet framför allt annat och
nelst trifvas der, så måste vi främst af allt
göra detta hem godt och gladt, så att det blir
’cärt för dem. Man bedrager sig mycket, om
man tror, att dertill behöfves rikedom och
öfverflöd. Ja, det vill säga — der bör
visserligen vara rikedom, men blott på kärlek, och
öfverflöd, men blott af hemtrefnad och fredlig
i’ycka. Hemmet skall vara för de unga som en
modersfamn, hvilken alltid står dem öppen, der
de alltid finna lugn och tröst, der de känna
nig skyddade och veta, att man älskar dem,
om än hela verlden föraktar oeh sårar dem.
Hemmet skall vara sådant, att om sönerna
också finna sig väl i rikare och finare
omgifning eller roade af nöjen, som bjudas der, de
dock, när de återvända hem, alltid erfara en
känsla af trygghet och välbehag, som de då
finna sig hafva saknat, äfven der de funno det
i andra afseenden angenämt och till oeh med
bättre än hemma. Det är icke godt att säga,
hvari det består eller huru det uppkommer,
detta, som gör hemmet så kärt; det är
egentligen omöjligt att lara ut konsten, huru man
gör hemmet sådant, att barnen älska det.
Men goda, hederliga, förståndiga föräldrar,
som älska sina barn och uppriktigt vilja deras
bästa, lära sig snart inse, att de måste lefva
blott för sina barn. Och det är hela
hemligheten.
Detta är dock icke så att förstå, som skulle
fader oeh moder ieke hafva andra intressen
eller andra pligter. Men just då de redbart
fylla sin pligt och arbeta i sitt kall, gifva de
barnen ett föredöme, som kommer dessa att
dubbelt mera älska hemmet och vörda dem,
som skapat det. Om vi liksom låta barnen
vara med om allt hvad vi göra och tänka, så
lära barnen bättre känna sina föräldrar och
dragas mera till dem. I ett hem, der hvar
och en lefver sitt lif för sig, blir ingen trefnad.
Der föräldrarna hafva någon vigtig lifsgerning,
böra de också aldrig försumma att väcka och
underhålla barnens intresse för den samma.
Den blir då liksom en gemensam egendom oeh
föräldrarnas ära blir barnens glädje, liksom
lönen för deras arbete må hända är hela
familjens lifsuppehälle.
Men huru många föräldrar bry sig om att
inviga barnen i sitt arbete eller i sin
tankegång? Huru många hafva, som gamle
Holberg säger, »så rent Meel i Posen, at de tör
lade sine Sönner kige derind?»
Och dermed äro vi inne på hvad som
kanske iir det vigtigaste vilkoret för våra barns
framtid, nämligen föräldrarnas exempel. Vi
föregå sannerligen icke alltid våra söner med
det som godt är. Vi besinna icke, att det
som för oss, med vår härdade inre och yttre
menniska, går nästan spårlöst förbi, i det unga
sinnet lemnar djupa, stundom outplånliga
märken. Vi låta må hända våra söner vara med,
der de aldrig borde ens se hvarken oss eller
andra, och vi utesluta dem kanske från just
de områden, hvilka de helst borde känna.
Kanske låta vi dem deltaga i nöjen och
förströelser, som knappast passa oss och bestämdt
skada dem; men vi låta dem icke se in i våra
hjertan, och vår karaktär är må hända för dem
en tillsluten bok. Men många bland oss våga
ej låta dem läsa denna bok — det är saken.
Derför låtsa så många, som om det vore
af ingen betydelse, hvilka föredömen de gifva
barnen och anse sig hafva uppfylt allan rätt-
färdighet, när de aga dem för fel, som de må
hända lärt af föräldrarna sjelfva, eller blunda
för sådana, som föräldrarna ändtligen måste
medgifva, att de »ej rå för». Derför blir det
ej heller något verkligt förtroende mellan oss
oeh våra söner, der det står så till att de ieke
känna oss och vi icke vilja lära känna dem.
Den, som älskar sina barn, borde alltid tänka
på, huru han synes för dem. Det dröjer icke
så länge, innan barnen börja döma litet om
faders och moders uppträdande, först omedvetet,
men snart medvetet. Ar då detta icke sådant,
att det inger vördnad och aktning, då är det
ett rent lotteri, om barnens uppfostran lyckas.
»Pappa förbjuder mig svärja, men han svär
sjelf», eller: »mamma förbjuder mig att tala
illa om andra, men sjelf förtalar hon sina bästa
vänner —» sådana reflexioner göra icke godt,
när de uppkomma i ungt sinne. Ganska ofta
ser gossen i hemmet de bjertaste motsatser
mot hvad han i skolan eller kyrkan hör
framställas såsom rätt och godt, eller betraktas
kanske hvad man der lärt honom vara; synd
och skam, i hemmet såsom obetydligheter,
knappt värda att nämna. Huru vill man, att
barnet skall kunna förlika sådana motsatser?
Vilja vi, att våra söner oeh döttrar skola
blifva goda och hederliga menniskor, så måste
vi med allvar arbeta på att sjelfva blifva och
vara sådana. Detta är en hufvudprincip vid
all uppfostran. Det händer visserligen, att
barnen blifva alldeles motsatsen till föräldrarna;
det händer till och med, att dåliga föräldrars
barn blifva goda och hederliga menniskor, men
då blifva de det med sorg och bekymmer, och
kunna svårligen så som sig bör älska och ännu
mindre akta föräldrarna.
Men äfven de, som i andras och egna ögon
lefva oklanderligt, de som verkligen icke föregå
med onda exempel, nämligen tydligen onda
sådana, äfven de gifva må hända genom
likgiltighet och obetänksamhet stundom dåliga
föredömen åt sina barn eller inleda dem på vägar,
der den ene kan vandra ostraffad, men den
andre ovilkorligen går sitt förderf till mötes
Sådant göra vi, när vi till exempel inför
barnen samtala om för dem opassande saker
och dervid ohetänkt fälla omdömen till förmon
eller nackdel för det, som barnen sjelfva ej kunna
bedöma, utan dervid nödvändigt måste lita
på oss. Hvad vi sålunda ovarsamt uttala,
stannar oftast qvar i barnasinnet, och då vi
sålunda låta munnen yttra det, hvaraf hjertat
är fullt, då beror det just på, huru det, som
bor i vårt hjerta är beskaffadt, om det är ondt
eller godt. Ty det händer icke sällan, att just
det, som icke var ämnadt för barnens öron,
det uppsnappa de som allra ifrigast, och då
är det vanligen icke så mycket på ämnet, som
på behandlingen deraf, intrycket beror.
Derför skola vi sjelfva vara rena i hjertat oeh
sinnet och hysa vördnad för det goda och
sanna. Då komma vi ej att med ohöfviska
ord, med hån och gäekeri såra våra barns
öron eller i deras sinnen utså något frö till
det onda.
Men hvem af oss kan lägga handen på hjertat
och säga: från detta fel är jag fri? En och
annan torde va! finnas, men få äro de. Ty
om vi också ej sjelfva sålunda förgå oss, så
bestraffa vi ieke sådant, som sig bör. Vi
skämta öfver och le åt det otillbörliga, det
stundom råa, stundom rent dämoniska gäckeriet
med allt rent och heligt och upphöjdt, det
som i »bulevardtidningar» och dylika
publikationer kolporteras, det som berättas man och
man emellan, det som applåderas på teatrarne
och som så genomsyrat hela vårt hvardags- och
sällskapslif, att skämtet, som skulle vara dess
krydda, i stället blifva sjelfvit bottenanrättningen
i våra andliga njutningar.
Det är på sådant sätt vi inleda våra söner
i frestelse. Och det är dess värre icke det
enda. Men det skulle blott blifva att
upprepa-hvad förut blifvit framhållet, om vi skulle
längre uppehålla oss vid detta. Vare det nog
sagdt att de flesta föräldrar troligtvis föga
betänka, huru mycket deras efterdöme i småsaker
inverkar på barnen och huru ofta af ett litet
frö spirar upp ett stort träd, och att detta
sker, antingen fröet är ondt eller godt. Om
föräldrarna t. ex. skratta åt eller till och
med beundra listigt utförda bedrägerier, hvem
vet, om icke då utsås det frö, hvars frukt
mognar i falsarier och bedrägliga handelsaffärer?
Om föräldrarüa vårdslösa åtagna förbindelser
och sedan lättsinnigt urskulda sådant, lägga de
må hända grund till sonens förskingring af
om-betrodt gods, om detta också icke sker förr än
fader och moder äro gömda under jorden.
Derför skulle alla föräldrar säga till sig
sjelfva: »Vakta din tunga, att du icke till
äfventyrs kommer ondt åstad och i dina
oskyldiga barns själ utsår det förgiftande ogräset, i
stället för den goda, lyckobringande säden!»
(Forts.)
■jm*.
Jag derför ej rdr.
|p1!at Sttfuotna M-uufttt ocft tujWtx »tcUs
Softa-nSe cjÆon. på nißtt,
ocft Auafofcnct ftä-ta mH ßuS ont uåt
v ßfåna-nSe
illtj-till ataS ocft titi Ctj,
fttjEtga Sacjsa-t, Som fEy-t-t,
ej. mej a jcig: mwinei — jacj Set|’öt ej- tåt.
£K.ät uätmanc)e uåtutvü) å n-tj-o gåtj
mattaS meS aitjenä Soft,
oePt Mweliet ftam £t,j; uft iftog ocla. inåt,
ocft- ÄuàKanSe- ftnopp
till f>£a3 uecÉlas °pp;
ut itnSet gton-éüa-nSe Eoft
Så 6f-ånSat min. Ean-gta/n — jag- Setfot ej-
tåt.
i) Lät faillan iux StiEf uti tynrSen »fåt,
j-u-ßCanSe gl’aS t-gen-,
ocft gößen- 6orn fott utt ftagen. spåt,
jag Ajun-get ocft jag
Sen- -uåtfuja Sag
tonet, AuatmanSe an,
om uaftnanSö ftoj-Set -j-ag Setfot ej tåt.
Erik Modin.
Europeiska furstinnor.
Efter främmande källor tecknade af
Mathilda Langlet.
(Forts.)
je, som då omgåfvo drottningen, kunde ej
nog förundra sig öfver hennes hållning.
Icke förr än i sista ögonblicket hade hon velat
tro, att någon fara var för handen, och under
de första dagarne efter hans död var det, som
om hon ännu icke haft klart för sig den
förlust hon lidit. Icke förr än hon ensam
befann sig på lustslottet Osborne tycktes sorgen
fullt taga ut sin rätt. Men då kom den också.
lf!)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
