Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16. Fredagen den 20 april 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hålles ett nummer ! veckan under hela qvartalet. För hvarje 5-tal abon- i r-\ ||M Idun, erhålles ett gratlsexemplar för hela den tid, under hvilken
abonne-nenter, som samlas, och för hvilka afgiften insändes till Redaktronen af 1 LJ LJ IN mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 5, torde prenumera-
Det var då, som drottningen drog sig till baka
med sin djupa smärta i en enslighet, deu der
slutligen väckte missnöje och till och med
harm hos hennes folk. Hvarje försök att
förmå henne söka öfvervinna sin sorg
misslyckades och betraktades slutligen nästan som ett
majestätsbrott.
Den dysterhet, som nu låg utbredd öfver
hofvet, spridde sig snart, icke blott till »öfversta
gräddan», »The upper ten thousand» (de högt
uppsatta tio tusen), utan ock till dem, som
utgjorde de »tio tusendes» väldiga svans och
efterapare. Alla de fabrikanter och köpmän,
som förut hade lefvat på lyxens utbredande,
klagade bittert, liksom ock teaterdirektörer,
balarrangörer och alla tillställare af nöjen, som
nu icke mera kunde samla några rikedomar.
Dessa klagomål uppmuntrades af en viss »clique»
vid hofvet, som skaffat sig plats i högadelns
leder, och som hade till mål att göra
drottningen lifvet så surt, att hon skulle abdikera
till förmon för prinsen af Wales.
Denna liga föraktade ej att betjena sig af
de uslaste medel för att nå sitt mål och hade
skaffat sig en egen tidningspress för att sprida
sina nedriga lögner.
De skamlösaste osanningar, det gemenaste
förtal, de mest skandalösa antydningar, ömsom
i inhemska, ömsom i utländska tidningar —
ingenting sparades för att hos lörd Palmerston
väcka högst orättvisa och i sjelfva verket
alldeles ogrundade misstankar mot drottningen.
Denna tidningspress skulle ju, bevars,
»representera den allmänna meningen». Det fans
sålunda en tid, då det i »det stolta England»
var god ton att bakom hennes rygg förolämpa
drottningen och genom nedrigt förtal vanhelga
hennes djupa sorg öfver förlusten af en make,
som hon så outsägligt älskat.
Men det fans dock en man, som hade nog
mod att uppträda emot allt detta. Den
mannen var John Bright.
Han reste sig beslutsamt för att sätta en
gräns för denna öfversvämning af förtal och
gemenhet och framkallade ur hjertat af sjelfva
folket en frisk motström, som skulle drifva
dessa usla beräkningar till baka till deras
ursprung. Han uppträdde modigt på för
tillfället anordnade möten af arbetare, för att med
hela tyngden af sin omätliga popularitet och
hela värman af sin vältalighet bryta en lans
för deu förorättade qvinnan, icke för
drottningen.
»Jag skulle blygas öfver namnet britt,»
utropade han vid ett sådant tillfälle, »om det
skulle kunna hända i detta land, att man
förnekade drottningen cn rättighet, som den
fattigaste qvinna fritt får utöfva. Just den
trohet hon bevisar sin makes minne, den sorg
öfver en stor, oersättlig förlust, som bor i
hennes hjerta, bitterheten och varaktigheten af
hennes sorg, böra göra enkan ännu kärare för
oss, än drottningen varit. Det är skamligt att
fordra af denna qvinna, att hon gör våld på
sitt hjerta till förmon för vårt koketteri och
våra nöjen. Vi skola icke göra oss till
med-brottslingar i en så upprörande handling. En
konstitutionel regent bär icke kronan för att
gifva baler åt sina undersåtar eller för att
lyxbutikerna skola göra goda affärer; en sådan
regent har vida allvarligare oeh vigtigare saker
att sköta, hvad än vissa tidningar, utan att
rodna, behaga säga derom. Det engelska folket
skall icke tillåta sig angripa drottningen i
hennes enskilda lif; folket vördar hennes smärta
och delar den.
»Man påstår, att bakom dessa sjelfviska
köpmän, som gerna skulle trampa på den
sörjande drottningens hjerta, om de såge någon
utsigt till vinst af en så ohygglig gerning,
lara stå personer, hvilkas personliga intressen
gälla mera än handelsverldens eller
salongs-verldens. Om så förhåller sig, bör man öppna
deras ögon for följderna af deras vansinniga
beräkningar. Skulle dessa misstankar en gång
besannas, vore den dag icke långt borta, då
hela engelska folket skulle på ett förskräckligt
sätt affordra dem räkenskap lör deras gemena
handlingssätt.»
Dessa ord gjorde afsedd verkan. Förtalet
tystnade småningom och en annan uppfattning
gjorde sig gällande. Men äfven hos
drottningen frambragte de en förändring. Hvad
ingenting annat förmått, uträttade den enkle
qväka-rens ord. Det var efter denna tid, som
drottningen småningom började återupptaga de stora
högtidligheterna vid hofvet, »mottagningar»
och dylikt.
Och då Gladstone, som fått i uppdrag att
bilda en ny ministär, deri inkallade den radikale
och i det engelska »high life» föga
bevandrade qväkaren John Bright, bekräftade
drottningen hans utnämnande med en ifver och
värma, som sällan vid dylika tillfällen
förekommer. Och ingen af alla de hertigar och
grefvar, som sutto i denna rådskammare, fick
på Windsors slott ett så hjertligt och så
lysande mottagande, som qväkaren från Rochdale,
hvilken dea engelska högadeln så länge räknat
bland tronens och kyrkans argaste fiender.
Kronprinsessan af Preussen, som då var på
besök hos sin mor, hade särskildt begärt, att
man skulle presentera Bright för henne, och
yttrade då till honom:
»Jag har läst alla edra tal och lärt mycket
af denna läsning, men hvad som djupast oeh
mest rört mig, är ert ädla och manliga
försvar för min mor, och jag har länge längtat
efter ett tillfälle att få tacka er derför.»
Från denna dag blef det på modet att inom
torypressen behandla John Bright såsom
drottningens gunstling. Sant är, att han oftare än
någon annan minister blef kallad till
drottningen och med henne hade längre samtal, än
hans post såsom handelsminister kunde
påfordra. Och dessutom figurerade alltid på hvarje
bjudningslista, vid hvarje festlighet, som på
något sätt berörde drottningen eller hennes
omgifning, John Bright, »den oundviklige»,
som man började kalla honom.
Fru Bright deremot var aldrig synlig. Hon
var en af de förträffligaste qvinnor, man
någonsin kan påträffa, vare sig inom stora
verlden eller den klass hon tillhörde —
anspråkslös, välgörande, fast i sina grundsatser. I
fråga om att lefva på stor fot, om lyx och
öfverflöd, var hon helt oeh hållet omedgörlig,
och man kunde icke af henne häruti erhålla
ens det minsta medgifvande. Att hon, till
exempel, skulle aflägga dea drägt, hon burit
under sitt af familjesorger uppfylda lif, den
drägt, hvari hon följt alla sina barn till
grafven, och detta blott för att behaga några
främlingar, som föreföllo henne temligen likgiltiga,
derpå var aldrig att tänka.
Drottning Victoria förstod oeh värderade en
karaktärsfasthet, så äkta qvinlig och öm. Hon
skref ett egenhändigt bref till fru Bright och
inbjöd henne på det hjertligaste att, då hon
icke ville närvara vid de stora mottagningarna
vid hofvet, komma till Windsor en bestämd
dag, då hon der ej skulle sammanträffa med
någon annan än drottningen sjelf och hennes
barn.
En sådan bjudning kunde naturligtvis icke
mötas med afslag, och fru Bright begaf sig
också till Windsor, der hennes besök
efterlemnade ett högst angenämt intryck. Ehuru den
ena af dessa qvinnor var cn mäktig drottning
öfver ett stort rike och den andra blott en
anspråkslös qväkerska, fans dock emellan dem
så många beröringspunkter, ty båda voro
framför allt qvinnor, båda voro älskande qvinnor
och ömma mödrar, och båda hade smakat
såväl kärlekens lycka som sorgens bitterhet.
Om drottning Victorias framträdande ur sin
tillbakadragenhet har verkat eller skall kunna
verka någon så stor förändring i »de tio
tusendes» -uppträdande, att handel och industri
deraf skola röna något inflytande, är svårt att
säga. Men att den engelska högadeln, som är
så angelägen att strö omkring sig sitt guld,
skulle kunna finna bättre tillfälle dertill än i
nöjen och öfverflöd, helst om den följde sin
drottnings exempel — detta torde icke gerna
kunna omtvistas.
Drottning Victoria är nu en gammal qvinna,
snart sjuttio år, och många äro må hända de,
som önska, att den gamla regentinnan skall
som en gammal klädnad snart läggas å sido.
Naturligtvis har hon, som alla andra, också
sina fel, och det vore icke möjligt att bekläda
en sä upphöjd plats som hennes, utan att begå
missgrepp eller må hända någon gång missbruka
sin makt. Men huru historiens dom än må
utfalla öfver den engelska drottningen, skall dock
aldrig kunna förnekas, att hennes handlingssätt
i allt gifvit de otvetydigaste bevis på en ädel
och upphöjd karaktär, en varm
fosterlandskärlek, ett klart förstånd, paradt med ovanlig
finhet, den renaste sedlighetskänsla och den
ädlaste qvinlighet. En sådan qvinna är ett
mönster för sitt kön, ehvad man finner henne i
ett slott eller i en koja, och en regent med
en sådan karaktär och med sådana grundsatser
som drottning Victorias måste under alla
förhållanden vara en välsignelse för sitt land.
(Forts.)
Bröllopsgåfvan.
Af Lilly.
er ute på gatorna rådde en häftig snöyra,
ocli nordanvinden svepte kallt omkring
husknutarne. Så mycket mera
behagligt oeh inbjudande tog sig derför matrummet
gt, upplyst som det var af elden i den stora
gammaldags kakelugnen. Dess sken spelade
uladt öfver de mörka, med antikt porslin prydda
väggarna, den djupa fönstersmygen och den
lilla familjegruppen omkring frukostbordet. Sä
väl öfversten som hans hustru tycktes ännu
något trötta efter den stora balen
föregående afton hos ministerns, men lilla fröken
Signe såg så frisk och solig ut i sin ljusa
morgondrägt, att man ej kunde tro, att hon
dansat nästan hela natten igenom.
Öfverstin-nan och hon samtalade just om föregäende
aftons tillställning, hvilken de funno ovanligt
lyckad, då betjenten inträdde med morgonposten,
bestående af de sedvanliga tidningarna jemte
ett bref med utländsk poststämpel till
öfversten. »Hvad ser jag, underrättelser från bror
Nils,» utbrast denne förvånad, i det han bröt
kuvertet.- Med stort intresse genomläste lian
de tre tättskrifna sidorna och smålog sedan åt
fruntimrens förvånade och nyfikna ansigten.
»Nå, kära Kobert, hvad skrifver han då?»
utbrast öfverstinnan, resande sig ur sin
beqväma länstol.
»Primo, att han ämnar sig hit till Signes
bröllop, i fall detta kan ställas fjorton dagar
tidigare, sekundo, att inneliggande »anvisning
på Wall & söner är ämnad till bröllopsgåfva
lf!)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
