Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16. Fredagen den 20 april 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tion ske å närmaste postanstalt. — Bidrag från alla områden för qvinlig i r-* i i k i användas och marginal lemnas. Namn och adress torde alltid noga
verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör | L/ U IN angifvas, och kan fullkomlig diskretion från redaktionens sida påräknas.
ät lians kära guddotter», sade öfversten på sitt
torra, humoristiska satt, svängande ett hvitt
papper i luften.
»Pappa, låt mig då få det, o!» och Signe
nästan skrek till af glädje, när hon fick se
snmman på anvisningen.
»Nils skrifver, att du får använda dem
alldeles efter eget godtfinnande, till möbler,
smycken eller klädningar,» sade öfversten,
sedan Signe gifvit aflopp åt sin glädje genom
att företaga en solodans omkring rummet.
Hon sjönk nu utmattad ned i en soffa samt
utbrast, strålande af glädje:
»Jag vet pappa, hvad jag skall köpa — det
der gudomliga briljantgarnityret i Hallbergs
fönster, som jag så länge gått oeh sett på,
åh, sä förtjusande det skall bli!»
»Bestäm dig ej genast for något, barnet
mitt,» invände den praktiska modern och
fortsatte efter en stund, sedan mau något
hemtat sig efter den stora nyheten: »Nils ville
dä, att bröllopet skulle stå fjorton dagar
tidigare?»
»Ja, affärerna tvinga honom att vara
tillbaka i Messina den l:ste.»
»Så, vi måste då först och främst skaffa
ännu en sömmerska hit. Min sann, om jag
vet, huru vi skola få dig färdig, barn.»
»Kommer du ihåg, mamma, att syflickorna
talade om en ung flicka, hvilken bedt dem
rekommendera sig; hon hade visst ej kunnat
arbeta på en tid, emedan modern varit sjuk?»
»Ja, det mins jag, och vi skola med det
första skicka bud på henne.»
Det ringde nu pä tamburklockan, och Signe
gick att öppna för sin fästman, en ståtlig
artillerilöjtnant, med ett godt, vinnande
utseende, och sedan blef det ett tisslande och ett
tasslande, ett prat och ett skratt hos de
lyckliga unga menniskorna der inne i salongen, så
att sjelfva den argsinta papegojan i buren glömde
bort att ropa sitt vanliga. »Gå din väg, stygga!
Blef du stött, lilla vän?»
Då den unga fästmön följande dag inträdde
i arbetsrummet, fann hon der den nya
sömmerskan, en blek, mörklagd flicka, hvilken vid
hennes inträde blygt reste sig upp oeh
helsade. Sedan Signe fått veta hennes namn,
Kva Berg, samt lyckats förmå henne att sätta
sig i den stora länstolen, med de våta fötterna
utsträckta framför brasan, försvann så
småningom blygheten, och på Signes fråga,
angående moderns tillstånd, svarade hon, att det
fortfarande vore klent. »Doktorn säger, att
hon måste bo i höga, ljusa rum, ha kraftig
föda samt göra en brunnsresa till sommaren,
om han skall blifva frisk — mon som allt
det der är omöjligt för oss, får det väl gå —
som det kan,» tillade den stackars flickan, i
det en nervös ryckning for öfver läpparne. I
det samma inkommo de båda andra
sömmerskorna, och sedan de vanliga helsningarna
utbytts, gick Signe in i matsalen för att
frukostera. Då emellertid ingen annan af
familjen var till städes, stälde ban sig vid fönstret
och betraktade snön, som i lätta, hvita flingor
sjönk ned till jorden, derunder tänkande på,
huru hårdt och dystert den lilla syflickans lif
måste vara. Arbete, försakelse, sjukdom och
nöd, allt okända saker för henne,, lyckans
skötebarn. O, det var underligt att tänka, att
medan han dansade, skämtade och fröjdades
ät lifvet, som låg der i solsken framför henne,
andra unga varelser, åt hvilka hon .knapt
skänkte en tanke, kämpade, ledo och kanske
måste se sina kära gå under af brist på hjelp.
Och hade hon då gjort något for att lätta
deras tunga bördor — nej, intet, intet; sin lugna,
ljusa väg hade hon städse gått fram, utan att
besöka, vare sig sorgens eller nödens boningar;
dem kände hon egentligen till endast genom
böcker. En tanke genomfor det lockiga
flick-hufvudet, men som dess egarinna fann den allt
armat än angenäm, försökte hon kraftigt bli
den qvitt. Detta tycktes dock ej lyckas;
under bela mältiden var hon tyst och förströdd,
och det behöfdes fästmannens ankomst och
goda lynne för att få den unga fröken lik sig
igen.
En eftermiddag, kort före bröllopet, då
Signe inträdde i arbetsrummet för att pröfva
en klädning, blef hon helt förvånad att finna
Evas plats tom. På hennes fråga svarade de
båda andra flickorna, det hon bedt att få gå
hem en stund, emedan modern vore sämre.
Det stack till i Signes Ijerta; nu visste hon,
hvarför Eva de sista dagarne sett så bedröfvad
och olycklig ut. Stackars liten! Och det var
med ovanligt tungt hjerta den vanligen så glada
flickan profvade den nya sidenklädningen, hvarpå
Evas flitiga fingrar arbetat. Hela dagen tyckte
hon sig se den lilla sömmerskans sorgsna
allvarliga ögon framför sig, och ej ens om
aftonen, då hon, iklädd sin balskrud, skär och
fager stod framför tryinån, lemnade henne
dessa tankar.
Annu lyste det i arbetsrummet; hon måste
dock titta dit ett slag, innan hon gick.
Kastande en sjal öfver axlarna skyndade
Sigrid raskt genom korridoren, öppnade dörren,
men blef stående på tröskeln, helt förvånad
öfver den tafla, som här visade sig for henne.
Med det hvita sidenet ännu i handen och
hufvudet lutadt mot bordet satt eller halflåg Eva
der ensam, djupt insomnad. Hon hade stannat
qvar efter de andra for att återtaga de
försummade stunderna på dagen, men tröttheten
och öfveransträngningen efter de många
nätternas vaka hade öfverrumplat henne. Det bittra,
svårmodiga uttrycket i ansigtet rörde Signe
mycket, och tär efter tär rullade öfver hennes
rosiga kinder ned på det ljusa tyget. Sakta
smekande det nedböjda hufvudet, mumlade hon
för sig sjelf: »Jag måste göra det ändå, och
jag skall!»
Bröllopsdagen uppgick med ett friskt, klart
vinterväder. Uti sitt lilla rum stod Signe
iklädd den hvita klädningen, en så söt och
älsklig brud man någonsin kunde se. Hon
tycktes med otålighet vänta på nägra
uppfast-ningar, med hvilka Eva var sysselsatt, och så
fort dessa voro slutade och den unga flickan
reste sig upp, framtog hon nr byrån ett tjockt,
hvitt kuvert, hvilket hon gaf henne, sägande
med något darrande röst:
»Se här, Eva, något, som skall bidraga till
att göra er mor frisk; jag har talat med
doktorn, och ni har nu endast att följa hans
råd — skaffa henne ett högt, ljust rum,
kraftig foda och med henne göra en brunnsresa till
sommaren.»
I böljan stirrade Eva på Signe, ej
förstående ett enda ord af hvad hon sade, men
sedan saken ändtligen blifvit klar för henne,
brast hon ut i en nästan konvulsivisk grät och
mellan snyftningarna kom det brutet och
osammanhängande fram:
»Ack, fröken, om ni blott visste, huru litet
jag förtjenar er godhet! Ni kan ej tänka, liur
bitter och afundsjuk mot er jag varit de sista
dagarne, huru jag nästan hatat er vid tanken
på, att ni skulle få vara så lycklig, under
det andra stackare måste dragas med sjukdom
och elände. Ack, då jag sydde på edra
klädningar, den ena dyrbarare och vackrare än den
andra, var jag många gånger frestad att högt
ropa till er, att för summan af en af dem
skulle jag kunna skaffa mat, ljus och värme
under lång tid der hemma — men alla dc stygga
tankarne gömde jag inom mig, der fingo de
gro och växa till.» Öfverväldigad af dessa
minnen gömde hon ansigtet i sina händer.
»Stackars lilla Eva, gråt nu ej mera, utan
torka tårarne samt försök att tänka på
framtiden. Jag vill så gerna förlåta dig allt af fullaste
hjerta, samt hoppas, att du så småningom sjelf
skall glömma denna sorgliga tid,» och mildt
lösande händerna från det tårdränkta ansigtet,
kysste Signe henne ömt.
Dörren öppnades sakta, ocli man frågade,
om bruden vore färdig. Med det hopsamlade
släpet i ena handen och buketten i den andra
lemnade Signe rummet, ljuft hägkommande de ord
Eva hviskade till henne, under det hon knäpte
handskarne: »Gud välsigne er, fröken, kära,
kära fröken!»
Briljantgarnityret fick ligga- ostördt qvar i
butikfönstret, ty farbror Nils’ bröllopsgåfva
hade fått en bättre användning.
Upprop
till förmon för de genom
öfversväm-ningarna i norra Tyskland
nödlidande.
Som bekant har äfven Tyskland under denna
vinter liksom värt eget land hemsökts af oerhörda
snömassor. Dessa, som nu börjat smälta, hafva i
det förstnämda landet åstadkommit de förfärligaste
öfversvämningar, hvilka kostat hundratals
menniskolif och beröfvat tusentals af de qvarlefvande
all deras egendom. Nöden bland dem, som drabbats
af detta hårda öde, är sålunda oerhördt stor och
tränger till snar hjelp.
Al skrifvelser frän flere bland Iduns
varmhjertade läsarinnor veta vi, att deltagandet för de
olyckliga äfven hos dem är stort, och dä de i samma
skrifvelser uppmanat oss att om möjligt mottaga och
hopsamla de bidrag, som tidningens läsarinnor kunna
vara villiga att lemna till de af öfversvämningarna
lidande, och hvilka, om än aldrig sä små, dock blifva
till välsignelse, är det med verklig
tillfredsställelse vi gä dessa önskningar till mötes.
Bidragen, som böra adresseras till Muns
Redaktion, Stockholm, komma att i tidningen redovisas
och att, sedan insamligen afslutats, till tyska
generalkonsulatet härstädes öfverlemnas. De minsta
bidrag mottagas med tacksamhet.
Iduns Redaktion.
Till qvinnan.
(Vid Nordiska festen å Östergötlands Folkhögskola
1888).
lvar är qvinnan?» Så man ofta sporde,
När ett dåd, om ondt, om godt, såg
dagen —
Hvar är hon, som fast ej sedd, ej anad,
Lilla källan lik gaf lif oeh upphof
Ål den våg, som växte ut så mäktig,
Att den sedan på sin hjessa burit
Folkens ofärd eller folkens lycka?
»Hvar är qvinnan?» Så ännu man spörjer.
Hvar är hon, uti hvars händer lades
Makten, som hon sjelf ej lcänner,
Der hon går i dagens småting fången
Eller offrande åt flärd och nöjen
Gåfvor, som för högre syften ämnats?
Hvar är hon, som kaliet fått att hjelpa,
Stödja, styrka, sorgens tårar torka,
Att med ordnande och milda händer
Svårigheterna i lifvet lösa —
Allt så långt som hennes b-after räclca?
Hvar är hon, som danar fram ett slägte,
Starld och leraftigt som i forna dagar,
lf!)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
