Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16. Fredagen den 20 april 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Manuskript, som ej antages till införande, återsändes, så vida porto bi- | p\ i i k i ■ Annonser mottagas endast mot kontant liqvid i förskott af 25 öre pr
4-fogas. Inga ofrankerade försändelser lösas. I L-* LJ IN spalt, petitrad (= 10 stafvelser). Ingen annons införes under I krona.
Men med styrkan bygd på rätta grunden
Och med kraften mildrad och förädlad
Utaf himmelsk tro och himmelsk kärlek ?
* *
Träd då fram, du Nordens dotter,
Modig såsom forntids Blända!
Må som hon du trofast strida
För del rätta, samm, anda!
Mild som Ingeborg och tålig
Oeh som Signe öm och trogen;
Må ditt eget jag att offra
Städs’ du finnas redobogen!
Ej för stundens lomma nöjen,
Ej för flärd ditt hjerta binne,
Men uti, ditt stilla inre
Må der bo Marias sinne!
Må du lyssna, mA du hvila
Vid den höge Mästarns fötter,
Tills allt mer uti ditt hjerta
Sanningsordet må slå rötter!
Sä din plats, den enda, rätta,
Der invid Hans fot du finner,
Och ett ljus, so»i ljuft förklarar
All din gerningder du vinner.
Gå i detta ljus all verka,
Medan dagens stunder lida,
Gå att ödmjuk, trogen, stilla
Hopp och glädje kring dig sprida!
Lägg ditt ord i sannings vågskal,
Tag din plats i dagens strider,
Och ett folk skall dig välsigna,
Som mol ljus allt mera skrider!
—a.
•Mg:
Teater och musik.
Dramatiska teatern har Here af de senaste aftnarne
gifvit Moliéres odödliga komedi »Tartuffe», som vid
denna repris fått ett alldeles särskildt intresse genom
hr Hillbergs mästerliga utförande af titelrollen. Den
skenhelige hycklaren, den sinlige libertinen och den
oförskämde skurken framställes med en i nästan alla
detaljer genomförd realism, som ej kan annat än
väcka åskådarnes lifligaste bifall. _ Hr Lagerqvisl har
i Orgons roll en af sina bästa. Öfriga medspelande
gjorde sitt bästa, men lyckades må hända ej komma
fullt i stil med stycket.
Af dylika repriser har k. teaterdirektionen all
heder, och vi hoppas, att flere dylika goda grepp
måtte följa. Ett nödvändigt vilkor härför är dock,
att den teaterbesökande allmänheten uppmuntrar till
fortsatta försök i denna riktning. — —
»Råttan», komedi i tre akter af Édouard
Paille-ron, är den senaste och med stora förväntningar
motsedda nyheten på denna scen. Stycket uppfördes
första gången den 18 sistlidne november å Comédie
Francaise i Paris oeh har sedan dess gått öfver
utlandets förnämsta scener. Första uppförandet här
egde rum i onsdags, men tor. dagen hinna vi endast
meddela rollerna i stycket, som äro: Max de
Simi-ers — hr Elmlund: fru de Moisand — fru Swartz;
grefvinnan Clotilde Woiska, hennes dotter — fru
Fahlman; Martlie de Moisand, Clotildes halfsyster
— fröken Sandell; Pépa Eimbaut — fru Hartman;
baronessan Hermine de Sagancey — fru
Dorsch-Eosin.
A Nya teatern afslutade hr E. von der Osten
sistlidne tisdag sitt framgångsrika gästspel.
Teatersalongen var fyld till sista plats, och så väl under som
efter representationen fick den uppburne gästen röna
de påtagligaste bevis på åskådarnes sympatier.
Vasateatern, hvars sällskap instundande sommar
under utställningen i Köbenhavn kommer att gifva
gästföreställningar å Dagmarteatern derstädes,
afslutar sin sejour härstädes omkring den 15 maj.
Måndagen den 23 dennes gifves »Den sköna
Helena» för första gången. Redan en vecka i
förväg lära alla biljetter varit upptagna genom teckning.
Filharmoniska sällskapet uppförde i tisdags inför
ett talrikt och intressant auditorium Max Bruchs
storslagna och på flere ställen utomordentligt sköna
tonverk »Odysseus». Dess omvexlande soli, körer
och orkesternummer gjorde ett mäktigt intryck.
Sällskapet och dess talangfulle dirigent, hr Andreas
Hallén förtjena det högsta beröm för det lyckliga
utförandet af ett bland samtidens förnämsta tonverk.
Madame Albani gifver, som vi förut nämt,
nästkommande tisdag konsert i Musikaliska akademiens
stora sal härstädes. Som hon lär vara en sångerska
af första ordningen och denna säsong hos oss ej
haft att bjuda på uppträdandet af någon främmande
storhet, torde konserten med all säkerhet varda
talrikt besökt.
Om sångsällskapet 0. D:s matiné i Sveasalen
instundande söndag behöfva vi väl näppeligen erinra.
Studentsången är ju sedan gammalt känd och populär,
och då eliten af den samma nu låter höra sig, skynda
nog dë flesta konsertvänner att skafla sig biljetter.
Victoriateatern i Tivoli å Djurgården öppnar
sina portar i morgon lördag. Den outtröttliga
Tivolidirektionen lär till den stundande
sommarkampanjen förbereda åtskilliga öfverraskningar inom det
storartade etablissementet.
Konst och literatur.
Tidsströmningar. Belysta från hemmets härd af
Mathilda Langlet. Pris 2 kr. 50 öre. Stockholm, Fr.
Skoglunds förlag.
Vi och våra söner. Några ord om uppfostrans
betydelse af Mathilda Langlet. Pris 2 ler. 50 öre.
Stockholm, Fr. Skoglunds förlag.
Vår uppfostrande literatur har ej på länge riktats
med ett par så på samma gång intressanta och
lärorika arbeten som de båda ofvanstående.
Författarinnan, känd och välkänd för Iduns alla läsarinnor,
har i dem nedlagt sin egen rika erfarenhet, sitt lifs
mångskiftande iakttagelser. 1 dessa båda arbeten,
hvilka ej borde saknas i något hem, träder oss till
mötes en lifsåskådning, så sund och sann, att den
ej kan förfela att göra intryck på läsaren. Skarp
iakttagelseförmåga, redig tankegång samt klar och
fängslande stil äro vidare utmärkande egenskaper hos
dessa arbeten, hvilka vi ej nog kunna rekommendera
hos våra läsarinnor. Vi kunna emellertid ej bättre
anbefalla de båda böckerna än genom att lemna ett
prof på deras innehåll. Med förläggarens tillstånd
hafva vi derför i dagens nummer infört början af
ett bland de intressantare kapitlen ur »Vi och våra
söner».
En lifsuppgift.
Berättelse af Ernst Lundquist.
6.
(I||i.ant Henrika hade icke varit mycket
språk-sam, hvarken under hemvägen från
stationen eller sedan, då de kommo upp i
våningen. Supén intogs i största hast, och sedan
fick Ingrid en vink om, att det var bäst hon
gick till sängs genast, hon kunde vara trött
efter resan. Det såg nästan ut, som om tanten
ville bli af med henne. Hon sade derför god
natt och gick in i det lilla rummet till höger
om salen, som hädanefter skulle bli hennes.
Knappast hade Henrika blifvit ensam, förr
än hon skyndade in i sitt rum, läste upp den
mellersta lådan i sin byrå och tog fram ett
skrin, som stod längst in i ena hörnet, gömdt
under bundtar af tyglappar och dylikt. Det
var Kurts skrin; det hade icke varit framme,
sedan hon sjelf satte ner det der strax efter
begrafningen.
Hon bar fram det till sybordet, satte sig i
soffan och öppnade det. Hon hade så brådt
om, att hon darrade på handen.
Det innehöll en hel mängd småsaker, som
för ett oinvigdt öga endast toge sig ut som
skräp: en torr brudkrans af svartnade
myrten-qvistar, ståltråd oeh konstgjorda orangeblommor,
ett par bundtar bref, en liten blå sammetstoffel,
kantad med svandun, en solfjäder, en urblekt
skär rosett, en servetring af lackeradt trä med
namnet Aimée på i förgylda bokstäfver, o. s. v.
Djupast ner på bottnen låg ett kabinettsporträtt
i röd plyschram, oeh det var detta hon sökte
efter. Det hade stått på hans nattduksbord
bredvid sängen, så att han kunde se det, der
han satt stödd mot kuddarna, och han hade
talat till det, som om det varit en lefvande
varelse, så att Henrika till sist smittades af
samma inbillning och blef nästan rädd för
porträttet. Då han dragit sin sista suck och
hon gick fram till sängen för att tillsluta hans
ögon, trefvade hon först med handen på bordet,
tills hon med bortvändt hufvud fick tag i
porträttet, och lade det sedan med glaset mot
duken, innan hon grep sig an med att visa
Kurt den sista tjensten, öch sedan bar hon
det till minnesskrinet, som han alltid haft
stående på sitt skrifbord, allt sedan Aimée reste,
och lade ner det der, utan att se på det,
gömde det djupast nere på bottnen.
Och sedan hade hon ej återsett det förr
än nu.
Der satt hon nu och höll porträttet intill
lampan för att riktigt beskåda de vackra dragen
af denna qvinna, som tagit ifrån henne lycka
oeh lefnadslust och gjort henne till den
ensamma, utstötta varelse hon nu var. Ja, det
var, som hon hade tyckt i första ögonblicket
der nere vid jernvägen: Ingrid var en afbild
af sin mor. Detta porträtt kunde, om man
såg bort från den extravaganta balkostymen,
lika väl föreställa dottern som modern. Samma
ansigtsform, samma ögon, samma köttiga läppar
— allt, allt var det samma. Icke ett drag
hade hon ärft af sin far. Och fast än Henrika
klart insåg, att det var löjligt och orätt att
tillägga denna tillfälliga yttre omständighet en
sådan vigt, kände hon, att den var afgörande
för bela förhållandet mellan henne otjh den
föräldralösa flickan. Att hålla af, att fästa sig
vid en varelse med detta ansigte! Nej, det
var omöjligt.
Men hon skulle göra sin pligt emot henne.
Till det yttersta skulle hon göra sin pligt mot
denna flicka, som var hans barn. Ingrids
sanna bästa i allt, i smått som stort, det skulle
hädanefter bli hennes lösen. Och om hon än
visade sig vara en ny upplaga af Aimée till det
inre, liksom hon var det till det yttre, skulle
hon tysta ner fördomen och i hvarje minut,
hvarje sekund tänka: hennes bästa framför allt
annat, framför ditt eget till och med!
Men då hon lade ner porträttet, läste in
skrinet och gick till sängs, drog hon en djup
suck. Det var i alla fall en bitter
missräkning. Hon hade drömt så vackra drömmar
om, att hon nu skulle ständigt ha för sina
ögon en lefvande påminnelse om honom, en
varelse att älska, att fästa sig vid med alla
sitt hjertas sugrötter, som så länge trefvat i
tomma rymden och ingenstädes mött annat än
kall oeh glatt likgiltighet, till och med hos
brorsonen. Men det hade väl varit för mycket
begärdt. Hon var ju icke som andra och
kunde icke ha samma rättigheter som andra.
Drömmen var förbi, och endast pligten stod
qvar. Det kändes så fattigt och torrt och
magert. Men — kan man icke odla en pligt,
ge den själ och poesi, genom att icke drifva
den som ett hvardagsgöra, utan som en
hjerte-sak, kasta sig öfver den med lidelsens hela
styrka? Om hon icke kunde älska Ingrid,
så kunde hon ju älska sin pligt mot henne,
och var inte det nästan en högre kärlek?
lf!)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
