Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 16. Fredagen den 20 april 1888
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ja, men ändå bara ett surrogat. Nå, hon
fick väl göra ett försök dermed.
* *
*
Då Henrika och Ingrid möttes följande
morgon, såg den senare genast till sin stora glädje,
att det hårda, nästan fiendtliga uttrycket, i
tantens ansigte var borta, och det gjorde hennes
egen helsning mjukare och hjertligare. Det
första intrycket hade väl berott på någon
vilseledande tillfällighet.
Henrika brukade alltid börja dagen med bön
och bibelläsning inne i sitt rum, och den vanan
ville hon icke gå ifrån. Ingrid hade väntat sig
detta oeh följde utan någon förvåning eller
invändning med in i den mörka, otrefliga,
frän-solsliggande sängkammaren, ehuru med en
saknadens blick på det dukade frukostbordet, ty
hon var förskräckligt hungrig.
»I^år jag läsa, tant?» bad hon, ty hon visste,
att hon alltid hade så svårt för att tvinga
tankarna att följa med, då någon annan läste
högt.
»Ja, barn det får du visst,» sade Henrika
och räckte henne nya testamentet. »Boija der
märket ligger.»
Hon hade redan förut tänkt, att hon ville
låta Ingrid läsa. Det skulle bli ett prof.
Det var sjuttonde kapitlet af Johannes’
evangelium .
Den unga flickan läste enkelt, naturligt och
med en viss värme. Det var alldeles säkert,
att hon förstod hvad hon sade och att tankar
oeh intresse voro med. Då och då fick rösten
till och med ett rördt tonfall. Men ändå —
Nej, det fattades mycket. Hon trodde
kanske, men hon lefde icke på det hon läste.
Det var vankristendom, det hördes på hvarje
modulation af rösten — uppriktig kristendom
må hända, men ytlig slentrianmessig. Icke ett
spår af något mystiskt försjunkande, uppgående
i den helige. Hon kände Jesus, älskade honom
kanske — men hon vandrade ännu tusen mil
borta ifrån honom.
Bönboken, som Henrika nu räckte sin
skyddsling, bekräftade endast sanningen af dessa
iakttagelser. Ingrid bad icke, hon talade icke med
Gud, helsade icke god morgon på honom,
kastade sig icke i hans armar — nej, hon läste
morgonbönen som man läser ett vackert,
allvarligt poem; orden hon uttalade voro bokens,
de blefvo intet ögonblick hennes egna.
Henrika hade suttit så irme i dessa
reflexioner, att hon blef helt förvånad öfver att höra,
huru tyst det plötsligt blifvit i rummet.
Ingrid hade slagit igen bönboken och såg frågande
på sin tant.
Denna böjde sig ner, satt en stund med
handen för ögonen, derpå reste hon sig och
sade:
»Du har kommit till ett hem, der Herren
också bor, Ingrid. Skrämmer det dig inte att
ha en sådan daglig sällskapare?»
»Nej, hvarför det?» svarade Ingrid enkelt.
»De va’ ju gudfruktiga der nere i Vallerums
prestgård också. Vi läste alltid morgonbön
der och gingo i kyrkan hvar söndag.»
Henrika smålog och höjde på axlarna.
»För det kan man mycket väl vara ett
djefvulens barn.»
»Ja, men alla der nere voro verkligen bra
menniskor, de trodde på allt hvad som står i
bibeln och lefde derefter så godt de kunde.
De voro allmänt ansedda som mycket religiösa.»
»Och du — är du också religiös?»
Ingrid märkte icke hånet, utan svarade
tro-hjertadt:
»Ja, vet tant, det kan jag knappast svara
på sjelf. Jag läser så gerna i bibeln, jag
IDUN
tycker, att nästan allt hvad som står der är
så mäktigt och stort och höjer en så öfver
allt lumpet och hvardagliga .och jag skulle så
gerna vilja vara sådan som bibeln fordrar af
oss, att vi skola vara. Jag förstår
naturligtvis inte hälften af hvad som står der, men
jag hyser ändå inga tvifvel, som ett par af
mina väninnor der nere gjorde; det kommer
sig väl deraf, att jag i allmänhet har lätt för
att tro — tro pä menniskor, ja, till och med
tro på sagor! Jag har ännu inte riktigt
kommit till säker visshet om, att det inte fins
elfvor oeh tomtar och bergstroll, som jag läste
om i mina barnböcker. Och för öfrigt — det
som är underbart oeh dunkelt och gåtfullt får
lättare makt med mig än det, som är
för-ståndsmessigt och nyktert som en
additionstabell. Men, ser tant, om jag ändå kan kallas
religiös, det —»
»Hvarför inte?»
»Nej, för det är bara på mellanstunder, som
det der religiösa har tag i mig. Jag är så
förskräckligt utåtvänd, så det är visst alldeles
för mycket. Bara en bit vacker natur — en
vacker, mossig sten eller ett buskparti eller
en skogsbäck — kan få mig mera i extas än
den vackraste psalmsång eller den mest
anslående predikan. Och när Ajax lefde — tant
mins, den der stora, svarta valpen, som var
min egen, riktigt min egen —jag har ju skrifvit
om honom? — när han kom in och ville leka,
då hade det inte varit värdt att de satt nya
testamentet för mig att läsa i ■—- nej, om de
så hade slagit upp det allra vackraste kapitlet,
så hade jag gått ocli lekt med Ajax! Och när
han kom öfver den strykninförgiftade fisken
och åt i hjäl sig, då var jag så ond på Gud,
att jag föresatte mig, att aldrig tåla honom
oeh att inte läsa ett ord om honom i hela
mitt lif! Och om det hade händt i denna dag,
då jag är stora, gamla menniskan, skulle jag
ha känt alldeles det samma som jag tänkte
då. Nej, tant, jag är alldeles för mycket fästad
vid det jordiska för att någonsin kunna bli
riktigt religiös.»
»Du vet visst ännu inte hvad det ordet
betyder, att vara religiös, men det skall du nog
lära dig. När du vaknar till eftertanke oeh
lifvets allvar får makt med dig, skall du nog
lära dig inse, att det är för mer att älska
Jesus än att ålska en valp.»
»Ja, dét der om Ajax sa’ jag ju bara som
ett exempel. Men det fins annat hos mig,
som — — ja, du Bkall inte bli förfärad för
mig, tant, om jag nu säger dig, att det fins
en menniska, som jag älskar hundra tusen
millioner gånger mer än jag älskar Jesus.»
»En menniska?»
»Ja, jag tycker nog, att jag älskar Jesus,
när jag läser om honom, och jag har gråtit
många gånger, för det jag inte fick lefva på
den tiden, då han vandrade här nere på
jorden. Jag skulle ha gjort som Magdalena, följt
honom som en skugga öfver allt oeh suttit vid
hans fötter och uppfångat hvarje ord från hans
läppar och gömt dem i mitt hjerta, och jag
skulle ha dyrkat honom, älskat honom — åh,
så jag skulle ha älskat honom! Men om jag
hade kunnat få välja mellan att ha lefvat på
hans tid och varit honom nära eller att få ha
lefvat — stor och fullväxt som jag nu är —
här i Stockholm för tjugu är sedan tillsammans
med min mor — se henne, höra henne tala
lägga hufvudet i hennes knä och känna hennes
hand smeka min kind — då vet jag, livad
jag skulle ha valt. Nej, tant, den som älskar
sin mor öfver allt annat — mer än Gud och
Frälsaren och sin eviga salighet — den är inte
religiös.»
Hon skakade på hufvudet och såg framför
sig med en exalterad glans i ögonen. Hon
märkte icke, att tant Henrika hastigt hade
vändt sig bort och nervöst plockade i
andaktsböckerna på bordet.
»Tant, du måste berätta mig om mamma
— allt hvad du vet — nu, nu genastl»
utbrast Ingrid lidelsefullt och slog armarne om
Henrika.
»Nej, inte nu,» svarade tanten nästan häftigt
och sköt henne ifrån sig, »Nu skola vi äta
frukost.»
»Sedan då — när vi ätit?»
»Nej, inte i dag — en annan gång, dä vi
få riktigt godt om tid.»
»Visa mig åtminstone hennes porträtt! Jag
har skrifvit ett par gånger och frågat, om du
inte hade något porträtt af henne, meD det
har du aldrig svara pä. Det måste väl finnas
ett sådant?»
»Ja, men det der ska vi inte tala om nu
— jag vill det inte, hör du! En annan gång!
Jag skall sjelf bestämma, när jag anser
lämpligt att ta upp det der samtalsämnet. Till
dess får du inte göra mig några frågor.»
Hennes röst lät så hård och sträng, att
log-rid ovilkorligt drog sig ifrån henne, förvånad
och sårad. Henrika stod tyst en stund med
bortvändt ansigte; hon andades häftigt och
förde flere gåDger näsduken öfver pannan, derpå
gick hon hastigt ut i matsalen utan att säga
ett ord.
Det var mycket tyst under frukosten. Tanten
darrade på handen, då hon serverade kaffet,
och satt sedan, mörk och mulen, och såg på
Ingrid, medan hon åt; sjelf kunde hon knappast
förtära det ringaste. (Forts.)
Idun gratis erhåller en hvar, som anskaffar
5 abonnenter, af dessa upptager
afgiften (à 1 kr. för hvarje qvartal) och
insänder den samma till Red. af Idun,
Stockholm. (Se tillkännagifvandet å l:a
sidan!)
Förlust — vinst.
Ætf längre trodde han, att det fans qvar
*$jjsr i verlden någonting, som solljust var —
ett ändlöst ve var menslcans Ma lif\
en väfnad af bedrägeri oeh kif.
En ädel qvinna mötte han en clag
oeh fann i rena väsendet behag.
Och lifvet blef en dröm, sä ren och skär
som hvarje dröm om dm man älskar är . . .
Hans unga kärleks saga hastigt svann;
dess slut var smärtsamt... EU han ändock
vann
på sin förlust. Han återfick sin tro,
att goda englar än på jorden på.
Ragnvald U/fsson.
Från Iduns läsekrets.
Till den svartsjuke Thomas.
Iin af Iduns läsarinnor vill ge er det rådet, att
ni ej vid eder binder en flicka genom äktenskap,
förr än ni fullkomligt öfvervunnit det svåra fel, ni
lider af. Ty en qvinna kan ej bli varaktigt lycklig
med en svartsjuk man. Något annat botemedel än
oinskränkt förtroende för eder fästmö samt
ögonblickligt qväfvande af de dumma, om högsta grad af
sjelfviskhet vittnande tankarne, då de uppstiga hos
eder, kan jag ej upptänka. Agnes H.
114
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:34:18 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1888/0130.html
