Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 17. Fredagen den 27 april 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tidningen utkommer i hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar for I P\ I I M månaden meddelar en fullständig mode- och mönstertidning. — Uppgif
ett qvartal endast I krona, postarvodet inberäknadt. — Sista numret i | U U IN å närmaste postanstalt namn och adress samt eriägg prenum.-afgiften.
uppfostrat), dels också sjelf vidhåller de
grunder hon är tillsagd att följa. Det heter ofta
om en barnvårdarinna eller lärarinna, att hon
»icke kan sätta sig i respekt» hos barnen,
men detta beror kanske rätt ofta på, att
barnens moder icke visar den ifrågavarande
tillräcklig aktning eller kan hända icke nog
aktningsfullt yttrar sig om hennes person. Ty
icke kan man begära, att barnet skall visa
aktning for den, som kanske dess egen moder
ringaktar.
Det är heller icke så ovanligt att se en ung
moder banna barnjungfrun, för det hon icke
visar nog eftergifvenhet för den lille eller icke
har nog fördrag med älsklingens nycker och
odygder. Men när dessa samma små odygder
besvära mamma sjelf, då låter det annorlunda;
då blir det häftiga bannor, och älsklingen blir
stundom bastant omruskad. Kan man begära,
att den lille på sådant sätt skall blifva »snäll»,
lydig och vänlig? Det är ju nästan omöjligt.
Agan och bannorna den ena gången äro nästan
ännu mera skadliga än sjelfsvåldet den andra,
och denna ojemnhet i modrens sätt gör, att
barnen förlora all respekt för hennes
tillrättavisningar.
Ty, utan att göra sig reda derför, känner
barnet ganska väl på sig, till hvem det kan
och icke kan trygga sig, hvem det måste lyda
och hvem det kan trotsa. Också derför är
det, ytteist angeläget att redan tidigt begynna
en förståndig uppfostran. Ganska ofta hör man
föräldrar yttra, att det ännu är för tidigt att
»bråka» med pojken; när han »får mera
förstånd», då skall ban hållas efter, då skall han
lära sig lyda o. s. v. Men oftast blir det aldrig
något af med det rysligt tillämnade
utrotningskriget mot alla ovanor och c dygder, och
dessutom är det vanligen för sent att begynna det.
Ty det första, hvartill barnet brukar sitt
»förstånd», är vanligen dels till uppfinnandet af
nya odygder, dels till undgående af straff för
de gamla. Andra säga, att gossen lyder dem,
blott han får veta, hvarför ban skall lyda,
ocli anse detta alldeles tillräckligt, ja, räkna
det nästan som en förtjenst — i alla fall som
ett bevis på ett utveckladt förstånd och på
»karaktär», att sonen först begär att fi veta,
hvartill det skall tjena, innan han åtlyder en
tillsägelse af föräldrarna. Men de glömma
dervid, att ynglingen ganska snart börjar anse sig
sjelf lika kompetent att bedöma den saken
som föräldrarna, oeh då lyder han endast i det
fall, att hans egen åsigt öfverensstämmer med
föräldrarnas. Oeh i samma stund är han inne
på en farlig väg. (Slut i nästa n:r.)
Teater och Musik.
Dramatiska teatern har under förra och
innevarande vecka hvarje afton för fulla hus gifvit Paillerons
komedi »Råttan». Till styckets framgång bidrager
i hufvudsaklig mon det på nästan alla händer
utmärkta utförandet. Fröken Sandell är förträffligt
på sin plats i »Råttans» roll, och Pépa Rimbaut
har i fru Hartman fått en representant, som väl
svårligen torde kunna öfverträffas. Fruarna
Dorsch-Bosin och Fahlman fylde likaledes väl sina roller.
Detta kan dock ej fullt sägas om fru Swartz.
Styckets enda manlige representant hr Elmlnnd hade i
markisens roll tillfälle alt visa många prof på sin
goda talang.
Paillerons komedi är ett stycke, som mer än många
andra förtjenar att ses. Uppsättningen är god.
Vasateatern har hela denna vecka hvarje afton
gifvit »Den sköna Helena» och naturligtvis för fulla
hus. Utförandet är det allra bästa, särskildt hvad
beträffar titelrollens innehafvarinna fröken Anna
Petterson samt innehafvarne af Calchas’ och de båda
Ajaxarnes roller, hrr Griinder, Kloed och Hirsch.
Hr Hagman som Paris är också ganska väl på sin
plats. Det hela går med lif och lust oeh kommer
antagligen att gå, tills teatern stänger sina portar
för säsongen.
Madame Albanis konsert sistlidne tisdags afton i
Musikaliska akademien torde kunna betecknas som
musiksäsongens förnämsta evenement. Vi vilja ej
inlåta oss på att beskrifva hennes sång och hennes
sångkonst, hennes förträffliga föredrag i såväl
dramatiskt som vokalt hänseende, hennes perlande och
uthålliga drillar, hennes långa, klangfulla och jemna
toner, som ej röja den allra minsta svigtning — allt
vittnande om den högst uppdrifna teknik i förening
med den ädlaste och fullkomligaste uppfattning af
hvad hon. föredrager. Vi kunna endast uppmana
våra läsarinnor att ej försumma det tillfälle, som
gifves att ännu en gång få höra denna sångerska,
som näppeligen står till baka för en Kristina
Nilsson eller en Adelina Patti.
Madame Albanis andra och sista konsert gifves i
afton och skall säkert liksom den första locka fullt
hus till Musikaliska akademiens stora sal.
Att förtjusningen och bifallet vid den första
konserten voro stormande, behöfva vi väl knappast
nämna.
Madame Albani åtföljes af pianisten Bisaccia.
En lifsuppgift.
Berättelse af Ernst Lundquist.
7.
|||pi]et var icke utan, att Ingrid kände sig
sig^i temligen besviken i sina förväntningar
om det nya lif, hon skulle få börja i
hufvudstaden. Besviken i flere afseenden — på
tanten, på Stockholm, på allt det nya, som
skulle komma öfver henne, och som alls icke
kom.
Först och främst tanten. Hon hade
förestält sig henne som en visserligen allvarlig och
litet sträng, men i botten ömsint och
kärleks-behöfvande qvinna, som skulle komma emot
henne med öppna armar och sluta henne tätt
intill sig, derför att hon i sin ensamhet
behöfde någon att meddela sig åt och hålla af.
Men hon tycktes ej behöfva någonting alls,
hon var ej hågad att skänka vare sig
förtroende eller ömhet, och Ingrid kände sig lika
öfverflödig här som nere på Hallerums
prestgård. Men kanske ville tanten studera henne
först, innan hon tog något steg till ett
närmande. Ingrid kände sig verkligen vara ett
ständigt mål för iakttagelser, hvad hon sade
eller gjorde. Öfverallt följde tantens forskande
ögon henne med ett tankfullt, observerande
uttryck, och ehuru det kändes litet plågsamt i
början, vande den unga flickan sig snart
dervid, och hon kunde ju ej neka för, att det
egentligen var ganska naturligt, att tant
Henrika först ville veta, hvem hon hade att göra
med. Äfven om ingrid velat, skulle hon ej ha
kunnat låta bli att visa sig alldeles sådan hon
var; hon hade icke en tillstymmelse till
slutenhet eller inbundenhet i sin karaktär, hade
alltid varit van att få lägga i dagen allt hvad
hon kände och tänkte oeh satte nästan en ära
i att låta genomskåda sig kors oeh tvärs af
hvem som intresserade sig derför; hon hade
ju ingenting att dölja, och det hörde till den
lilla snusförnuftiga varelsens sjelfgjorda
maximer, att en menniska med rent samvete bör
lefva liksom för vidöppna fönster och dörrar.
Hon utgaf sig derför nu som alltid sådan hon
var oeh tänkte: när tant studerat mig
tillräckligt, kommer hon mig väl till mötes, om hon
anser mig det värdig.
Det, som mest förvånade henne hos
Henrika, var hennes häftiga, nästan nervösa
vägran att tala om hennes mor, förr än hon sjelf
fann för godt. Ingrid kunde endast förklara
detta hennes underliga beteende på ett. sätt:
hon hade blifvit sårad af, att hennes
skyddsling så ifrigt och pockande fordrat att få höra
talas om sin mor, innan lion ännu hunnit visa
den ringaste sympati eller tacksamhet för henne
sjelf, som gjort så mycket för henne och nu
skulle vara henne i mors ställe. Det var ett
slags svartsjuka eller hvad hon skulle kalla
det, visserligen litet besynnerlig hos en person,
som tycktes vara så föga angelägen om att
komma i något slags hjerteförbållande till henne,
men kanske ändå på det bela taget ganska
förklarlig. Hon visste af åtskilliga antydningar i
tantens bref, att denna led af att känna sig
förbisedd oeh behandlad med likgiltighet af
alla, som kommo i beröring med henne;
hennes missnöje redan den första qvällen öfver
att Erik för sina bestyr med Ingrids saker
glömt visa henne tillräcklig uppmärksamhet,
var ju också en yttring af samma känsla. Ja,
så måste det vara. Det fans således ingen
annan utväg äfven här än att vänta.
Men på detta ville Ingrid ej vänta länge.
Under de närmast följande dagarne försökte
hon flere gånger ge tanten ett tillfälle att
uppfylla sitt löfte oeh tala med henne om
modern — ty hon hade kanske belt enkelt glömt
det? — men dessa försök ledde ej till något
resultat. Det enda hon en dag händelsevis
fick veta var husnumret, der hennes föräldrar
bott som gifta — det var vid Skeppsbron;
och nästa gång hon kom ut på egen hand,
uppsökte bon genast detta hus, beskådade det
utvändigt länge och väl, gick uppför de bägge
trapporna, der modern trampat så många fjät,
och stod en lång stund utanför dörren, som
ledt in till hennes våning, hennes och faderns,
och der det nu satt en breflåda med obekant
namn på; men hon spratt till, då hon hörde
en fruntimmersröst tala i tamburen, och
skyu-dade bort, gråtande under floret och med
hjertat svällande af längtan och otålighet. Då bon
kom hem, talade hon genast otn, hvar bon
varit, dels för att icke ha något
hemlighetsmakeri för tanten och dels för att möjligen
framkalla det hon så trånsjukt väntade på —
men förgäfves.
Äfven Stockholm svek henne. Hon hade
aldrig varit i en så stor stad förr, och det plågade
henne att möta obekanta ansigten öfverallt,
som ilade likgiltigt förbi henne, utan att ens
undra hvem hon var. Der nere på landet
kände alla henne, till och med torpare och
fattighjon; alla helsade på henne och alla ville
henne väl. Här var hon mer än någonsin »en
i högen», just det hon mest afskydde att vara,
en namnlös, en myra i stacken och dertill en
myra, som ingen nytta gjorde.
Och allt det märkvärdiga, minnesrika och
sköna, som här skulle finnas att se, det fick
hon icke se. Hon kunde icke gå ensam, ty
hon hittade nästan ingenstädes, och tanten satt
ständigt inne på sitt rum och läste, ty
syskole-barnen hade nyss fått ferier, och Ingrid hade
således ingen annan utväg än att läsa, äfven
hon. Adam Homo slutade hon snart, och
sedan fick hon andaktsböcker af tanten, men
det gick trögt för henne att komma igenom
dem, ty tankarna voro på annat håll. —
Ingrid hade sett rätt; Henrika var verkligen
sysselsatt med att studera henne,
hufvudsakligast för att finna ut, från hvilken sida
väckelsen skulle nalkas henne.
Ty hon hade med allvar gripit sig an med
att fullgöra sin pligt mot Kurts dotter. Om
hon aldrig förr gjort något direkt oeh
personligt försök att bana väg för den Helige ande
till ett menniskohjerta, så var nu stunden inne
att göra det. Hon fiëk ej låta afskräcka sig
af sin brist på sjelfförtroende, sin misströstan
om sin egen förmåga att inverka pä en
med-menniska, sin känsla af tafatthet och tung-
lf!)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
