Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 18. Fredagen den 4 maj 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tidningen utkommer I hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar för
ett qvartal endast I krona, postarvodet inberäknadt. — Sista numret I
IDUN
månaden meddelar en fullständig mode- och mönstertidning. — Uppgif
å närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, sa er-
dem att försaka mycket af denna verldens
goda oeh med tålamod bära förluster och
motgångar.
Ty hemmets uppfostran skall vara grunden
till icke blott skolans, utan ock lifvets
uppfostran, och det veta nog också alla föräldrar
— de glömma det blott. Ingen är i sjelfva
verket okunnig derom, om ban också ej hört
eller lärt det, ty det ligger i sakens natur.
Och den fattigaste, okunnigaste moder känner
och förstår detta lika så väl, som den
omsorgsfullt fostrade, och hon glömmer det kanske icke
så lätt, ty hon vet, att hennes barn blott liar
ogna krafter att lita på. Om hon också icke
förstår eller Ibrmår utbilda och utveckla
karaktären, inplantar hon dock ofta deri vissa drag,
vissa stödjepunkter, som skola hjelpa barnen
att mera säkert vandra framåt på sin bana.
Den mera bemedlade litar kanske på många
andra saker — på rikedom, vänner -och
anseende, och tänker derför icke så mycket på
nödvändigheten att stärka sina barn till lifvets
strid. Men en sådan glömska kan blifva
ödesdiger nog, synnerligast för våra söner, på hvilka
ju kan komma att hvila ansvaret ej blott för
deras, titan ock för många andras framtid.
Vi hafva i det föregående framhållit såsom
hörnstenarne för hemmets uppfostran kärlek,
lydnad, förtroende. Det finnes ännu en sådan,
den nödvändigaste äf alla —- gudsfruktan.
Derom är föga sagdt, ty det hela är taladt
blott till dem, som med vördnad och kärlek
omfatta den kristna tron och lägga dess bud
oeh läror till grund för sina handlingar, eller
som åtminstone önska kunna göra det. De,
som förakta kristendomen, förakta i allmänhet
också sedelagens bud, och se sig helst befriade
från besväret att uppfostra sina barn. En och
annan förklarar till och med det nyttigaste för
dem vara att låta dem växa upp som ogräs,
utan annan vård och tillsyn än den lekamliga.
Man hänvisar stundom på menniskor, som
lefva »utan religion», som det heter, och
likväl föra en aktningsvärd och hedrande vandel,
likväl styras af ädla och goda impulser. Men
man glömmer dervid, att dessa menniskor dock
blifvit i begynnelsen fostrade i kristliga hem
eller åtminstone sådana, der kristendomens
grundsatser ännu gälde såsom den enda
efterföljans-viirda. Man har ännu icke sett den
generation, som ateisterna fostra. Visserligen börja
några ganska vackra frukter framträda i de
»föreläsningar», der råheten och inskränktheten
täfla i andefattiga utgjutelser och stötande
angrepp mot kristendomen. Men dels äro dessa
företeelser ännu temligen enstaka, dels bero de
troligtvis mera på ett ungdomligt begär att
väcka uppseende, än på en mera allmänt utbredd
kristendomsfiendtlighet.
Säkert är emellertid, att om vi icke till grund
för hemmets uppfostran lägga kristendomen,
undanrycka vi våra barn det bästa och förnämsta
stödet på deras vandring genom lifvet, det
säkraste och osvikligaste rättesnöret för alla deras
handlingar, den enda fasta grunden för lyckan
här på jorden. Ateisternas ord ocli lefnad vittna
ständigt om ett sönderslitet inre och deras
bemödande att utbreda sina åsigter beror
egentligen blott på en önskan att se bekräftade
meningar, för hvilka de inom sig, i all tysthet,
bäfva och förskräckas, så att de behöfva andras
bifall för att stärka sitt mod. Och hvar
finnes väl den moder, som har hjerta att döma
sitt barn till att lefva utan Gud, utan tro,
utan hopp, eller som föreställer sig, att detta
barn kan blifva en god oeh lycklig menniska
utan tron på det goda, utan förtröstan på
sanningen, utan hopp om kärlekens och sanningens
odödlighet? Jag hoppas, att en sådan moder
icke står att finna, åtminstone bland hederliga
qviunor.
Och jag hoppas också, att hemmets uppfostran
aldrig skall förbise den grunden, om hvilken
det heter: »En annan grnnd kan ingen lägga
än den som 1 agder är», eller byggas på någon
annan grund än denna. Och på denna
förhoppning hvilar den enda utsigt vi ännu hafva,
att inom vårt land skola fostras hederliga och
dugande män, ömma och renhjertade qvinnor.
Till mina genmälare i frågan
»Böra barn lyda?»
Af
• Elna, Tenov.
Jduns Redaktion i sammanhang med ruin
uppäts »liöra barn lyda ? Ett ord i en
uppfostringsfrågan inbjöd tidskriftens läsekrets
till meningsyttring om detta betydelsefulla spörsmål,
visade det sig, att de flesta af dem, som funno sig
befogade att hörsamma inbjudningen, i hög grad
saknade förmåga att tolka sitt modersmål, i det
de synbarligen trodde sig ha mottagit uppmaning
att kritiskt bedöma ocli yttra sig om min uppsats;
ja, icke blott om den, utan också om min
personliga ståndpunkt, om utgångspunkten för mina
reflexioner, om mina förmodade sympatier o. s. v. All
denna oförutsedda uppmärksamhet, soin egnats mig
och mitt ursprungligen blott till ett litet uppslag
afsedda inlägg i frågan, föranleder mig att åter taga
till orda.
Mina förhoppningar att uträtta något dermed äro
icke stora, ty den oförmåga att förstå skrifvet, som
hos mina ärade genmälare gaf sig till känna redan
i deras uppfattning af Redaktionens not, liar sedan
så genomgående bekräftat sig i hvarje detalj af detas
genmälen och invändningar mot mina i ofvan nämda
uppsits framstälda åsigter, att det vore en dårskap
af mig att tro, det jag med några rader eller ens
med några spalter skulle lyckas göra begripligt för
dem, hvad jag verkligen menat och verkligen sagt.
Att såsom »La S.», L. V. med flere
insändare, hvilkas uppsatser Red. på grund af deras med
de först anfördas likartade innehåll icke sett sig
föranlåten att införa, upprita den lede på väggen
för att sedan få nöjet piska honom, synes mig vara
en lek, ovärdig normalt utvecklade hjernor.
Och det är icke något annat dessa insändarinnor
göra, då de med mycken hetta och ifver bekämpa
den samliälls- och familjeuppiösande åsigten, att barn
skola uppfostras i olydnad och till och med
vanvördnad för föräldrar och lärare, en åsigt, för
hvilken jag, enligt deras utsago, lär hafva gjort mig till
målsman.
Ärade läsarinnor, hvar. när och i hvilka ullryck
har jag sagt. detta eller något, som bör lydas så?
Ar det, då jag säger, att vår allt omfattande pligt
synes mig vara att göra barnen vuxna att upptaga
kampen med lifvet.. .
och då jag tillägger, att detta mål sist aj allt nås
genom att barnet lär sig vilja och tala ut sin vilja,
då det är ungt — icke då ungdomen är fem Sr ocli
viljan en sjelfsvåldig, oreflekterad barnavilja,
förestafvad af inlet annat än en nyck;...
eller då jag säger, att jag anser en lössläppt, af
intet tyglad vilja vara den farligaste oeh olycksaligaste
följeslagerska en far kan ge sitt barn med pä
lifs-färden — att den i nittio fall af hundra skall, bringa
del undergång . ..
eller dä jag säger, alt en tillsägelse måste ållydas,
då den är gifven, så vida icke barnets rättsbegrepp
skola förvillas f
Ar det dessa mina teorier, som enligt L. V. böra
betecknas såsom »egoismens predikande och
förhärligande»; är det härmed, enligt samma L. V., jag sagt,
att »barnet följer sin ädlaste instinkt, då det vägrar
lyda», och att »barnen äro skyldiga föräldrarna
hvarken lydnad eller tacksamhet» ?
Eller, enligt La S., att »det skulle dana stora
karaktärer, att barnens för hvarje ögonblick vexlande
nycker finge taga öfverhanden och blifva
bestämmande», eller »påstått, att den lydnadsvane saknar
karaktär och är en pultron» ? —
Jag har roat mig med att iakttaga qvinno» sätt
att strida ocli har märkt en genomgående tendens
hos dem att, om de såras i en punkt, hämnas genom
att anfalla i en annan, hvarvid de begagna" sig af
en logik, som, sorgligt nog, fått epitetet qvinlig.
En ung man säger t. ex. till en behagsjuk flicka:
»din kusin är den vackraste och behagligaste qvinna
jag känner,» hvartill hon inskränker sig att svara:
»jaså — tycker du det!» Men harmen stiger i
henne. Så kommer man att tala om qvinnor, som
fördrifva sin tid med romanläsning. Och den unga
damen utbrister: »det är ju riktigt i din smak.»
»I min?» frågar han öfverraskad.
»Jaa, just i din! Efter hvad du sjelf nyss yttrade.»
Den unge mannen förstår fortfarande ingenting.
»Känner du kanske någon, som slukar romaner
så som min kusin ?»
»Nå, än se’n.»
»Och du finner ju henne så förträfflig, den bästa
du vet till och med.»
Han skall fåfängt söka öfvertyga henne om bristen
på sammanhang mellan dessa båda saker, samt att
hon ntbytt orden »behaglig och vacker» mot
»förträfflig och bästa».
»Det kan just komma på el t lit, ordalydelsen mins
hon inte precis, men sjelfva meningen var i alla fall
den; det är riktigt ohederligt af honom att. icke stå
vid sina ord.»
Anekdoten är icke apokryfisk — blott en ur högen.
Litet hvar skall kunna samla "mer eller mindre
betecknande exempel.
Samma sätt liar användts af mina gen ma la rinn or
i Idun.
Jag har sagt, att det är på grund af en pligt och
icke af en rätt, som vi skola fullgöra vår
föräldra-gerning;
att vi icke få uppkasta oss till herrar och betrakta
barnen som vår egendom;
alt det är för vår skull och icke för deras vi gifvit
dem lifvet;
att det icke är oss, såsom föräldrar, de skola lyda,
ulan oss, såsom representanter för ett högre förstånd
och en större erfarenhet;
att slutligen barnen lia ett menniskovärde, som
vi icke, ens i egenskap af föräldrar, ha riilt alt.
kränka.
Det är naturligt, att denna begränsning af den
moderliga maktfullkomligheten skall väcka harm i
ett läger, der maktlösheten på alla andni områden
gör tron på ett oinskränkt herravälde och storhet,
för att icke säga helig okrilnkbarhet, i åtminstone
detta fall dubbelt dyrbar.
Men man har nog urskilning (på ett par
mulan-tag när) att bita denna egoistiska harm i sig och
söker hämd genom att framkasta det grundfalsk!
påståendet, att jag predikat egoismens, sjelfsvåldets ocli
olydnadens frihetsfraser.
Jag har icke tid eller utrymme att så grundligt
som nödigt vore visa lågheten i detta tillväga gående.
•Tag måste inskränka mig till några utläggningar af
de punkter, som känbarast torde ha berört mina
genmälare.
De harmas till en början öfver, att jag vid mitt
skiljande på rätt och pligt tillägger föräldrarna
pligten, hvarur — medels användande af förut omtalade
»qvinliga logik» — framgår, att jag anser barnen
inga pligter hafva, vara sina föräldiar intet skyldiga
o. s. v.
Hvad jag med rätt och pligt har velat säga, var
emellertid detta: det är vår pligt att lara vara barn
lydnad, emedan det måste göras med tanken på
deras bästa mera än på vårt. En rättighet slår det
mig fritt att afstå från, att försumma, eftergifva hvad
jag vill, utan att göra någon räkenskap derför; men
att lära mina barn lydnad är något, som jag
hvarken af slapphet, missriktad kärlek eller godtycke får
undandraga mig — det är, rued andra ord, en pligt.
(Forts.)
De senaste inläggen i
qvinnofrågan.
ySrXöiTa sommaren uppstod en häftig och
/I intensiv polemik i de båda danska
ven-stertidningarna »Morgonbladet» och
»Politiken» angående den s. k. sedlighetsfrågan.
Till en början fördes striden mellan fröken
Grundtvig, som representerade den ideella
uppfattuiugen af förhållandet könen emellan,
och den bekante literaturhistorikern Georg
Brandes, som framträdde såsom den
naturalistiska uppfattningens målsman. Men snart
kastade sig en tredje person in i striden och
lade sitt väldiga ord i vågskålen, som
derigenom afgjordt sänkte sig till den ideella
uppfattningens fördel. Den mannen var
Björnstjerne Björnson, som först uppträdde
blott såsom fröken Grundtvigs riddare, men
hvars protektorat snart bredde sig ut till den
122
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
