Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 18. Fredagen den 4 maj 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hålles ett nummer 1 veckan under hela qvai-talct. För hvarje S-tal abon- I Pl II M ,t,un. erhålles ett gi-allsexemplar för hela den tid, under hvilken
abonne-rventer, som samlas, och for hvilka afgiften Insändes till Redaktionen af I U U |N mentct räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 5, torde prenumera-
idé hon försvarat, ocli som Björnson sjelf i
sitt drama »En handske» med sådan kraft
och sådant geni förfäktat: qvinnans rätt att
af mannen fordra den sedliga renhet, som
mannen kräfver af deri, hvilken han vill göra
till sin hustru. Frågan kom till slut att
röra sig om månggiftet, som i vesterlandet
mestadels eger rum genom prostitutionen, och
engiftet eller mannens obrottsliga trohet mot
en qvinna. Björnson låg då i Paris, men
så en dag fattar han det beslutet att komma hem
och predika sedlighetens evangelium.
Mod denna trohjertade sjelftillit, som stött
så många och förskaffat Björnson så många
fiender, kasta hau sig in i striden, viss om
seger. Och så går snart hans ord som en
väckelsepredikau ut öfver hela Norden. Man
må väl säga, att det var ett ord i sinom tid.
Här i Sverige hafva från ett visst håll
skarpa anmärkningar gjorts mot
iunehålls-halteu af Björnsons föredrag om engifte och
månggifte. Och medgifvas måste, att föga
»ya synpunkter erbjödo sig för åhöraren
under föredraget. Meu Björnson verkar så
genom sin personlighet — något som han nog
för öfrigt är medveten om — att åhörarue
gå från hans föredrag med en rik behållning
af allvar och väckande tankar.
Björnsons opposition gäller ifrån början
och hufvudsakligen den i den senare
natura-liska literaturen framträdande tendensen att
framhålla den s. k. fria kärleken eller
könsumgänge mellan ogifta individer såsom icke
blott berättigad, utan rent af nödvändig, detta
seuare på grund deraf, att både man och
qvinna skulle lida af återhållsamhet.
För att bemöta detta påstående vädjar
Björnson till historiens vittnesbörd. Redan
för två tusen år sedan var engifte sed hos
garmanerna, den ariska folkstam, som haft
den största verldshistoriska betydelse.
Derjemte ingingos äktenskapen betydligt senare hos
dem än hos oss. Deraf uppstod en kraftig
afkomma, hos hvilken i sin ordning
köns-lifvet icke så tidigt utvecklades. Det är
derför något abnormt, att könsdriften vaknar
så tidigt som fallet är hos härvarande slägte.
Detta har till följd månggiftet eller
prostitu-tioneu, genom hvilken deu uuge mannen i
den för karaktären gruudläggande åldern
förderfvas till hela sin lifsåskådning och sin
moraliska halt. Och hvad som är det
be-dröfligaste af allt — lättfärdigheten går i
arf, och detta månggiftets smittämne utbreder
sig småningom både till det manliga och
qvinliga könet.
Det hufvudargument, som »den fria
kärlekens» apostlar använda, nämligen att helsan
skulle lida af återhållsamhet under och
närmast efter manbarhetsåldern, bemöter
Björnson med yttranden oeh intyg af
fysiologiska auktoriteter såsom exempelvis den
bekante professor Virchow i Berlin, som
förklarar, att »bleksoten har intet att skaffa roed
äktenskapet».
Etl liten parentes må här tillåtas. Med
en trohjertenhet, som slående karaktäriserar
Björnsons energi, då det gäller att föra fram
en sak, citerar han, auktoritetsföraktaren, icke
blott verkliga auktoriteter (hau läser bl. a.
upp ett intyg- från Kristiania universitets
medicinska fakultet), utan äfven yttranden af
personer, som han icke ens namngifver. Det
gör det samma, bara orden äro starka och
expressiva. Sådan är han nu en gång.
Alltnog, låugt ifrån att tidiga förbindelser
i köiisligt afseende skulle vara nödvändiga,
äro de tvärt om ytterst skadliga, ty de leda
bl. a. till dessa förfärliga könssjukdomar,
som förderfvar så många familjer, och som
gripa omkring sig med förfärande hastighet.
De tidigare polygamiska förbindelserna leda
äfven till otrohet i äkteuskapet, och den som
är otrogen mot sin hustru kan äfven vara
svekfull i utöfningen af sitt embete, i sin
affärsverksamhet o. s. v. Med ett ord:
månggiftet — »flerkoneriet» som Björnson uttrycker
sig, — depraverar samhället.
Då det gäller framhållande af botemedel
mot osedliglighcteu, är Björnson svagare än
i sin straffpredikan öfver den samma. Nägra
egentliga positiva förslag framställer hau icke,
och det kan då sägas vara svårt nog samt
ligger dessutom icke i karaktären af
Björnsons bela uppträdande i frågan. Hau
framträder nämligen allt igenom som en [-bol]rredi-kant.-] {+bol]rredi-
kant.+} Han manar till bättring, i största
allmänhet, han vädjar t.ill presterna som
folkels uppfostrare, hvilka behöfde fatta sin
uppgift mera tidsenligt och praktiskt, till
pedagogerna, af hvilka han fordrar, att de icke
blott skola kunna undervisa utan besitta,
hvad han kallar, »en etisk talang», d. v. s.,
sjelfva genomträngde af ädla moraliska
lifsgrundsatser, genom sitt lefverne och sin
förmögenhet leda lärjungarne på dygdens väg.
För öfrigt förordar han tidiga förlofningar
såsom för mannen utgörande preservativ mot
ungdomliga förvillelser och äktenskapens
ingående vid en mera mogen ålder. (Forts.)
Theodor Lindblom.
Vårfrost.
Af Ave.
årdagens bländande solglans låg öfver
"A/c landskapet. Vintersädens kraftigt gröna
vV matta sträckte sig i lätta våglinier upp
liil den smala hvita rand af blommande
slånbuskar, som afslutade skogens fina
skiftande färgtoner af brunt, ljusgrönt och grålt.
I den vidsträckta fruktträdgård, som slöt
sig in Lill herrgårdens park, hade
krusbärs-buskarne redan fått små blad, och
fruktträden åt solsidan stodo med skära
blomsterknoppar.
Det låg liksom ett återsken af all denna
vårglans, friskhet och sprittande lifslust
öfver den unga flicka, som i rastlös ifver
skyndade från den ena trädgruppen till den
andra, här klappande en trädstam eller
sakta och varsamt strykande sin rosiga
kind mot en knoppande qvist, der stannande
ett ögonblick för att mäta sin egen längd
med något ungt träd, innan hon böjde sig
ned för att plocka några gula vårblommor
vid dess fot.
»Syster Dagmar förnyar bekantskapen
med gamla vänner. Kom hit till fönstret,
Viggo, och se, hur ömt hon betraktar det
der äppleträdet! lfon har nog ej, under de
tre år hon varit i pensionen, glömt hur
skön sommarfrukt det bär.»
En ung man i jagtdrägt kom fram till
fönstret. »Så lång fröken Dagmar blifvit!»
sade han nästan häpen. »Är löjtnanten
rikligt säker på, att det är hon?» frågade
han med ett skalkaktigt småleende, som
förlänade hans fina ansigte ett rent af
bedårande drag af ungdomsglädje.
Löjtnant Hugo skrattade hjertligt, ».la,
du har ju ej sett henne på många år. Då
hon senast vistades här hos faster, var du
i utlandet, tror jag?»
»Jag har ej sett fröken Dagmar, sedan
hon var åtta år, då det hörde till mina
göromål eller rättare nöjen att sköta hennes
slänggunga samt lära henne att sitta på en
häst, ulan atl hålla djuret i manen.»
»Ja, det är sant, du har varit hennes
page! Nu får du lära henne rida, innan
vi lä hit sommargäster. — Tyst, jag’ tror
hon kommer hit Lill fönstret!»
Viggo, eller som han egentligen hette,
Viktor Vigren, drog sig hastigt till baka, då
löjtnanten slog upp fönstret lor att helsa
god morgon på sin syster. Hon kom alt
stå i skuggan af ett litet utsprång pä muren,
och solen stod så, alt hon hade en
fullständig öfverblick öfver rummet. Hon såg
en ung man med ledig hållning och ett
hjerle-vinnande småleende draga sig något åt sidan,
under det han fäste etl par goda ljusbruna
ögon .på henne. Hon väntade, atl brodern
skulle föreställa sin gäst för henne; men
då Hugo i stället började skämta öfver
hennes gamla kärlek för fruktträdgården,
drog hon sig förvirrad till baka.
Några ögonblick derefter kom Hugo
skrattande in i salongen, dit Dagmar i upprörd
och förtretad sinnesstämning tagit sin
tillflykt.
»Så lustigt du tog dig ut, Dagmar, med
din förnärmade borgfrökenmin, då jag ej
presenterade. — Gissa, hvem det var!»
»Som du var ohöflig emot. Det var
naturligtvis emot både mig och din gäst,»
inföll Dagmar häftigt.
»Öfver målet sköt du pilen, skön syster
min! Det var ju blott Viggo.»
»Viggo? Du menar väl ej —»
»Din forne riddare utan fruktan och tadel,
ladufogdens son, jo du. Och nu skall han
lära dig rida. Tacka mig för det,
rosenknopp 1»
»Hvad är han då nu?»
»Fasters faktotum, häststallets högste chef,
min outtröttlige jagtkamrat, när jag vistas
här, och en hederlig, bra gosse med både
bildning och tukt,» sade löjtnanten i
hjert-lig ton.
»Men jag kommer visst att känna mig
främmande för honom nu. Han ser så fin
ut. Hvad skall jag kalla honom?»
»Viggo, helt enkelt; tjenstfolket kallar
honom herr Vigren, men det namnet passar
honom ej. — Främmande för honom, sa’
du! Ah, när du bara varit här en enda
dag, blir du åter van vid de gamla
förhållandena. — Hur är det med faster?»
»Hon har blifvit bra gammal under dessa
tre år; hon tyckes ej längre intressera sig
för någonting.»
»Nej, inte stort. Du får allt betrakta mig
som din ende beskyddare, lilla syster. —
Vi två ha snart blott hvar andra, men så
kan du också i allt lita på bror Hugo.»
Den tjugufyraårige ynglingen kysste ömt
det rosiga ansigte, som nu så förtroendefullt
vändes mot honom.
Våren var förbi; rosorna blommade kring
det gamla slotlet; men ej var det de, utan
röda, svällande qvinnoläppar, som ute »i
stora verlden» fält ett par ord om faran
att hålla sin unga syster med en så fager
och nobel stallmästare.
Julisolen målade darrande, glänsande
fläckar på den lilla skogsängens saftiga
matta, der två sadlade hästar än nappade
lf!)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
