Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 18. Fredagen den 4 maj 1888
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tion ske å närmaste postanstalt.—Bidrag frän alla områden för qvinlig | i-n i i Pl i användas och marginal lemnas. Namn och adress torde allNd noga
verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör | L/ LJ IN angifvas, och kan fullkomlig diskretion från redaktionens sida påräknas.
af en munfüll gräs, än lekfullt gnedo sina
fina halsar mot hvar andra. På en afhuggen
frisk ekstam sutto Dagmar och hennes
barndomsvän leende och pratande, utan en
aning om, att ett hjerta klappade af ångest
och harm hclL nära dem, och icke sågo
de det bleka ansigte, som böjde sig fram
emellan buskarne bakom dem.
Som två glada, tanklösa barn lekte de
två med en stor gräshoppa, som Dagmar
fångat oeh höll i handen. Viggo lutade
sig fram för att se, om gräshoppan
verkligen bitit sig fast i det lilla rosenfärgade
fingret, då den vackert gröna insekten med
ett enda skutt förflyttade sig bort pä hans
arm. Med ett litet utrop af barnslig harm
räckte Dagmar ut sin hand efter flyktingen,
men fick handen hastigt fångad emellan
solbruna kraftiga fingrar.
Skämtet och löjet tystnade, men blott för
en sällhet, som är för stor, for ren och
helig alt finna ord.
Ett prassel i skogen, en orolig gnäggning
af Dagmars häst återförde dem till
verkligheten. »Vi sitta här visst för länge,» sade
hon oskyldigt och drog sin hand ur hans.
»Ja, det är lid att återvända,» svarade
ban med en suck. Men i nästa ögonblick
låg åter det sorglösa hjertevinnande leendet
öfver hans unga ansigte. Med ridderlig
vördnad lyfte han Dagmar på hästen, och
sida vid sida redo de genom den svala,
friska löfskogen.
*
Följande dag var qväfvande hel, men vid
den vanliga timmen stod Viggo med
Dagmars och sin egen ridhäst vid slottstrappan.
Ett tungt gulaktigt moln låg rakt öfver
borggärden, när Dagmar kom ned for alt stiga
till häst. Viggo skyndade sig fram för att
lyfta henne i sadeln, då löjtnant Hugo
häftigt kom rusande ned för trappan.
»Jag rider sjelf ut med fröken,» sade
han flämtande och sköt Viggo åt sidan.
»Du behöfver ej åtfölja oss!»
Som träffad af ett slag i ansigtet flög
ynglingen ett par steg baklänges och blef
hvit som lärft, medan ögonen ljungade af
vrede.
a Herr löjtnant!» sade han nästan hotande.
»Sä, sitt upp nu!» sade Hugo otåligt,
fallande systerns stigbygel, utan alt se pä
Viggo.
I glödande vrede vände sig Dagmar mol
sin bror.
»Jag väljer sjelf min ledsagare! Viggo,
var god för min häst till baka till stallet!
I dag rider jag ej ut!»
»Dagmar!»
»Hugo!»
Med blixtrande ögon mätte syskonen
hvar andra.
»Tänk då på betjeningen — ditt rykte!»
sade Hugo sakta, med ansträngning tyglande
sin vrede.
»Mitt — rykte!» Del låg en häpen
förvåning i de två orden, och hennes ögon
sökte ängsligt Viggo, som slod stum och
blek hållande hästarnes tyglar.
»Antingen blir cln hemma eller jag!»
sade hon i upplågande trots, vänd mot sin
bror. Då skar en blixt igenom det lunga
molnet, hästarne skvggade, och då Viggo
nu förde dem bort, föllo tunga regndroppar
ned och fläckade gärdens stenläggning med
märken liksom efter stora tårar.
Ingen mer än de tre handlande personerna
hade sett uppträdel.
Inne i Dagmars rum stodo åter syskonen
midt emot hvar andra, men nu hade vreden
vikit för en smärta, som blott det unga
nyvaknade hjertat kan känna.
Dagmar hade slagit sina armar kring
broderns hals. »Hugo, drif ej bort honom!...
Han rår ej för... 0, himmelens Cud, skola
vi då ej få vara tillsammans!... Får jag
aldrig se honom? Hugo, om han är borta...
borta, kanske redan i morgon ... eller...
O nej... nej, Hugo, inte i dag!»
Hennes gråt var hjertslilande. Broderns
ögon tårades, ban lade den skälfvande flickan
ned på en soffa, lutade hennes hufvud mot
sitt bröst, smekande hennes hår, och talade
tröstande ord, som hon ej uppfattade, emedan
hon visste, att de ej innehöllo hopp.
»Gå, gå till honom!» sade hon ändtligen
med ell försök att qväfva de konvulsiviska
snyftningarna. ->Hugo, var god mot honom!»
»Löjtnanten kommer för att ge mig mill
afsked. Jag är beredd att gå.»
»Viggo — vill du åtfölja mig på en resa
till Schweiz? Vi resa då i öfvermorgon.»
»Herr löjtnant! — Gud välsigne er, för
det ni ej drifver mig bort som en ärelös!
— Hon skulle aldrig — aldrig ha
öfvervunno det!» Den unge mannen slog båda
händerna för sitt ansigte, ty stora tårar
rullade ned från de bruna ögonen.
Hugo vände sig bort. Han kände sig
som en brottsling emellan dessa två, som
han i sin ungdomliga tanklöshet hade fört
tillsammans, och som nu måste skiljas.
Kunde det vara annorlunda?
Verlds-mannen svarade nej och tusen gånger nej;
men något varmt, fint och ljust längst inne
i lians hjerta hviskade:
■ »Det borde, vara annorlunda, och en gång
skall det, som Gud sammanfogat, ej skiljas
af menniskors fördomar.»
Teater och musik.
Stora teatern uppförde i måndags för första
gången Hermann Götz’ komiska opera »Hårdt mot
hårdt». Operan, hvars libretto är utarbetad på
grundvalen af det bekanta Shakespeareska stycket
»Så luktas en argbigga», vann afgjord framgång
hos den talrika, ehuru märkligt nog ej fulltaliga
publiken. Med sin liffulla dramatiska handling
och sin vackra musik torde operan säkerligen
kunna påräkna att hålla sig rätt länge på
repertoaren.
Utförandet var synnerligen förtjenstfullt.
Särskildt utmärkte sig fröken Klemming som
Katarina, om hon ock — må hända riktigt — föreföll
betydligt tamare än Shakespeares »argbigga». Hr
Linden var en dugtig Petruchio, hvilken såväl i
sång som spel väl förstod gifva sin mycket
fordrande roll den rälta prägeln. Hr Janson
återgaf Hortensios roll con amore, och i bättre
händer torde den samma ej kunnat komma. Af de
öfriga rollinnehafvarne förtjena fröken. Karlsohn
och hr Strömberg att nämnas. Den förra var en
god Bianca, och den senare en förträfflig Baptista.
Hr Strandberg fylde i vokalt hänseende godt sin
plals, men borde vara betydligt mindre tafatt än
lian är.
Operans musik är melodisk och har att uppvisa
flere vackra soli och anslående ensembler.
Första akten förefaller något långtrådig, men de tvenne
återstående äro såväl i dramatiskt som musikaliskt
hänseende så mycket lifligare och intressantare.
Det hela går som sagdt synnerligen väl under
hofkapellmästaren Nordquists skickliga ledning.
Symfonikonserten å Stora teatern i morgon afton
upptager: Simfonie serieuse af Fr. Berwald;
kon–serlaria af Mendelssohn, utföres af fröken Paascbe;
Chopins pianokonsert (e-moll), spelas af fru
Gros-ser; Vårbrytning, konsertuvertyr af A. Hallen.
En lifsuppgift.
Berättelse af Ernst Lundquist.
8.
||h|enrika kunde icke sofva. Hon vred och
vände sig i sin säng, som om lakanen
bränt henne, hon hörde klockan ute i salen
slå timme efter ’ timme, och den qväfvande
känslan ville ej lemna henne. Hon förstod
sig icke sjelf. Hon hade ju ej gjort något
orätt, tvärt om. Allt livad hon sagt hade ju
varit sant, och det var endast för flickans väl,
hennes eviga väl, som hon hade talat. Men
ändå — —
Hvad hade hon för sig der inne i sitt lilla
rom? Monne hon kunde sofva?
Klockan slog två. Nej, detta var omöjligt
att stå ut med! Den underliga ångesten grep
henne om sirupen och spände in hårda, iskalla
fingrar. Det måste väl ändå vara samvetsqval!
Om hon bara visste, huru Ingrid tagit det.
Hon hade varit så onaturligt stilla och tyst.
Låg hon och grät der inne? Hon lyssnade.
Men det var ju dåraktigt, inte kunde det höras
så långt, salen låg emellan. Men om hon grät
alldeles förtvifladt och inte visste, hvar hon
skulle söka trösten! Henrikas panna var
alldeles våt af kallsvett. Hon satte sig upp i
sängen och fortfor att lyssna, fast hon visste,
att det var lönlös möda. Så kom ångesten igen
som en hysterisk kramp och dref henne upp
ur sängen, och innan hon visste, hvad hon
gjorde, hade hon kastat på sig nattrocken och
strukit in sina bara fötter i tofflorna och nu
stod hon lutad mot Ingrids dörr med alla sin
själs krafter koncentrerade i hörseln.
Icke ett ljud, endast väggklockans knäppande.
Ilon öppnade varsamt dörren och stod nu
midt i rummet. Hon kunde ingenting urskilja
i mörkret. Men hon hörde åtminstone inte
dessa hjertslitande snyftningar, som ruarterat
hennes inbillning. Ingrid sof kanske. Ilon
lyfte redan foten för att dra sig ut igen, tyst
som hon kommit, då hon hörde en klanglös
röst från soffhörnet:
»Är det tant?»
»Ja, mitt barn — ligger du?»
»Nej.»
Henrika gick efter rösten, och hennes
utsträckta händer rörde vid Ingrids hår. Ilon
satt fullt påklädd i den bäddade liggsoffans
hörn, och hennes panna och kinder kändes
alldeles kalla. Men hon grät icke.
Henrika satte sig bredvid henne på bädden
och slog armarne om henne. Hon gjorde intet
motstånd, hennes hufvud sjönk tungt och trött
ner mot tantens axel. Ingendera sade något
på eu lång stund, men Henrikas själsspänning
löste sig i en ström af tårar, och hon, som
icke kunde smeka, strök oupphörligt den lilla
kalla handen, som låg i hennes knä.
»Barn,» snyftade hon slutligen, »är du ond
på mig?»
»Nej, det har jag inte tänkt på. Tant rår
ju inte för det —»
»Nej, men jag kunde ha sagt det annorlunda,
skonsammare —»
»Det hade inte förändrat saken det ringaste.
Jag märkte för öfrigt inte, att tant sade det
pä något- mindre skonsamt sätt. Det kändes
som tusen knifstyng — men det var inte
orden.»
»Skall du inte gå och lägga dig?»
»Nej, hvad tjenar det till?»
»Du blir så förbi i morgon —»
»I morgon! Hvad bryr jag mig om hvad
som skall ske i morgon?» sade den unga flic-
lf!)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:34:18 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1888/0144.html
