Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 18. Fredagen den 4 maj 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Manuskript, som ej antages till Införande, återsändes, sk vida porto bl- i i i |y| Annonser mottagas endast mot kontant liqvid i förskott af 25 öre pr 4.*
fogas. Inga ofrankerade försändelser lösas. I L/ U I N spalt, petitrad (= 10 stafvelser). Ingen annons införes under I krona’
kan i en ton af vämjelse. »Om det aldrig
mer blir nägon morgondag för mig, så gör det
mig också det samma. Och jag riktigt önskar,
att jag aldrig mer behöfde se solen och gatorna
och menniskorna. Om jag finge sitta här i
mörkret och dö — det vore det allra bästa.»
Hon försjönk åter i sin dvala, men hon
spratt till, då hon kände en het tår falla pä
sin hand. En tår — men hon grät ju inte
längre? Den paroxysmen var ju förbi? Mon
då var det ju tant, som — —? Och lydande
ögonblickets ingifvelse kastade hon sig handlöst
ner öfver Henrikas knän, som om bon velat
gömma sig der, söka skydd mot en öfverhängande
fara, oeh så bröto hennes egna tårar åter fram,
och hon grät ymnigt, men icke så krampaktigt
och vildt som förut i natt, det kändes icke
som det gjorde då, som om hvarje tår värkte
fram och vållade henne en stor smärta, noj,
det var snarare som en lättnad.
Henrika gjorde inga försök att lugna henne,
ty hon förstod, att detta var nyttigt. Hon
förde endast då och då handen öfver hennes
hufvud eller klappade henne tafatt på axeln.
»Åh, tant,» kom det slutligen, då gråten
småningom stillnat af, »att man kan lefva
efter något sådant! En gäng i natt blef jag
sä glad, jag tyckte alldeles, att hjertat stannade
— jag kände inte alls, att jag hade något, och
då tänkte jag: nu dör jag! — men så började
det slä igen.»
»Tala inte så der, Ingrid; du gör synd.»
»Hvad har jag väl nu att lefva för?»
»Nu? Mer än någonsin har du nu något
att lefva för,» sade Henrika med kraft, och
hennes ton ljöd så fast och öfvertygad, att
Ingrid förvånad satte sig upp.
»Jag förstår inte.»
»Förstår du inte den uppgift, Herren förelagt
dig? Den är ändå så klar, för mig åtminstone.
Förstår du inte, att bela ditt jordelifs diktan
och traktan nu måste bli att godtgöra hvad din
mor brutit?»
»Men det är ju inte möjligt! Åh, tant,
tror du inte, att jag redan har hunnit tänka
på det också under de här förfärliga timmarna!
Han är ju borta, äfven ban.»
»Hvem?»
»Min far, som hon brutit mest emot. Han
är ju död — för hennes skull. Om han lefvat,
skulle jag kanske med den ömmaste dotterliga
kärlek ha kunnat godtgöra honom i någon
ringa mon för — — det förfärliga, och han
skulle kanske — men nu —»
»Nej, barn, du missförstår mig, jag tänker
inte på din far. Det fins eu annan, som hon
har brutit tusenfaldt svårare emot.»
»En annan? Menar du mig sjelf?»
»Nej — jag menar Gud.»
Det blef tyst en stund.
»Tror du, tant, att mamma — —» Hon
tystnade, som om hon icke vågade säga ut
ordet, men slutligen tvingade hon det knappast
hörbart öfver sina läppar: »tror du att mamma
är — — fördömd?»
»Hon dog i sina synder. Och vår
Frälsare —»
»Ja, vår Frälsare — lian har ju dött för
oss alla?»
»Endast för dem, som annamma honom i
ånger och tro.»
»Men kanske mamma i dödsstunden —?»
»Det vet endast Gnd.»
Ater blef det en paus. Ingrid steg upp;
det hade kommit som en oro öfver henne.
Hon gick fram till fönstret och drog upp
gardinen; ett haf af hvitt månljus strömmade in,
omslöt girigt den ungdomliga gestalten, som
stod lutad mot fönsterposten, stirrande ut i
stjernrymden, och lade en lång, kolsvart.skugga
bakom henne på golfvets hvita tiljor. Till sist
vände hon sig om.
»Och hur skulle jag, en stackars ofullkomlig
menniskovarelse, kunna godtgöra hvad hon har
brutit mot Gud?» sade hon i förundrad ton.
»Det kan inte vara din mening, tant.»
»Jo, det är min och det är också hans
mening.»
»Men på hvad sätt?»
»Genom att ge dig sjelf ät honom i din
mors ställe — ge dig bel och hållen i hans
våld, med tankar och känslor, önskningar och
begär, vilja och förnuft. Ge dig åt honom
som en brud ger sig odeladt åt sin jordiska
brudgum. Din mor har aldrig kostat på honom
en tanke, derför skall du utestänga ifrån dig
tanken på allt annat, som icke är han, haka
dig fast vid honom, sä att du känner hans
gudomliga kraft genomströmma dig i hvarje
minut, tills du till slut känner, att du är ett
med honom, att han för din stora kärleks skull,
tagit dig upp i sitt hjerta och gjort dig till
sin egen. Din mor har aldrig vandrat ett steg
på lians väg, derför skall du inte lemna den
en sekund, och om den än käns svår och
tör-nig i början, skall du rikta blicken oafvändt
mot målet, der han väntar dig, och dä skall
inte din fot stappla, oeh så sjunker du till
sist i hans armar. Och då han vet, att du
gått den långa och svåra vägen, fast din
kärlek till jorden dragit dig så mäktigt’ ät sidan,
och att du inte allenast, för att komma till
honom, har måst bekämpa dig sjelf, utan också
din mors onda natur, som är i dig till en del
åtminstone, liksom ditt ansigte bär hennes drag
— ocli då han vet, att du gjort allt detta för
din mors skull, för att blidka hans vrede mot
henne och försona hennes syndaskuld, skall han
se i nåd till ditt goda uppsåt och ge sina
englar en vink att föra synderskan upp till
hans tron, och der ska ni bägge falla ner för
hans fötter, och han skall i sin stora
barmhertighet lyfta upp er bägge och förena er bägge
i samma famntag.»
Henrika hade talat sig varm; hennes ögon
strålade i månskenet af en extatisk glöd.
»Tror du allt hvad du nu har sagt?»
frågade Ingrid, utan att ännu riktigt låta rycka
sig med; allt dylikt var henne ännu sä
främmande.
»Ja, så sant jag tror på Gud, vår Frälsare,
och pä ett evigt lif!»
Ingrid gick ett par steg inåt rummet,
stannade framför Henrika och såg henne in i
ögonen.
»Men ligger det någon rättvisa i detta, kan
den ene godtgöra för den andre?»
»Kristus har ju godtgjort för oss alla.»
»Ja, det är sant. — Men är det inte
förmätet af en svag dödlig att vilja härma hans
försoningsverk?»
»Ödmjuka dig först i stoftet, drif ut hvarje
gnista högmod ur ditt hjerta, gör det klart för
dig, att du är den uslaste mask, som kryper
på jorden, och grip dig sedan an — dä skall
han räkna dig till förtjenst, att du af kärlek
och glödande trosnit satt din uppgift högre än
någon annan mensklig varelse.»
»Min uppgift!» upprepade Ingrid efter en
stund i drömmande ton. »Det är inte första
gängen de orden sysselsätta mina tankar. Du
skall veta, tant, att det i åratal varit min
stora sorg, att jag ingen uppgift haft — jag
menar ett kall af högre art än det hvardagliga,
och som vore enkom afsedt för mig. Det har
varit min vurm, min fixa idé. Jag tänkte på
den der lifsuppgiften dagar och nätter, undrade,
om den någonsin skulle komma, och hvari den
skulle kunna bestå. Ju, fast jag kände Erik
så litet, kunde jag inte låta bli att tala med
honom om den under resan. Men jag har
nästan aldrig trott, att det fans någon sådan
uppgift för mig. Aldrig troil det riktigt —
men jag hade ändå liksom en vidskeplig aning
om, att den kanske väntade mig här i Stockholm.»
»Det var en aning, men vidskeplig var den
inte. Det var Jesus, som stod vid din sida
och hviskade det i ditt öra. Det tror jag fullt
och fast. Och nu, sedan ’jag hört dig tala om
detta, är jag ännu mera säker på min sak. Du
har en lifsuppgift, Ingrid, mera storartad och
svår än någon annan menniska pä jorden, ocli
den kan inte fyllas af någon annan än af dig.
Ser du inte Guds finger peka i mörkret?
Känner du inte hans hand hvila på ditt hufvud
och inviga dig till det heliga varfvet?»
Ingrid skakade på hufvudet.
»Nej, tant, ännu känner jag ingenting. Jag
är sä andligen sönderbråkad och så trött
jag kan inte tänka — allt är så oredigt för
mig. Mon nu är det, som om jag önskade,
att det skall komma en dag i morgon äfven
for mig. Du har tändt en gnista inom mig,
tant — och nu vill jag lefva och se, om den
skall kunna bli något annat än en gnista.»
De stodo en stund lysta inför hvar andra.
»Min lifsuppgift!» sade Ingrid sakta, liksom
på försök.
»Nu skall jag lemna dig ensam med dina
tankar,» sade Henrika. »God natt. Gud
skydde dig!»
Ingrid stod qvar med nedböjdt hufvud och
nedhängande armar; hon märkte knappast, att
tanten gått.
Men Henrika låg på knä i sin bönevrå inne
i sitt rum med ansigtet mot väggen. Hon
frågade sin herre och mästare, om hon gjort
ett godt dagsverk, och ban svarade henne —
bon hörde orden klart och tydligt — att han
var nöjd med henne.
Hon gick till sängs. Lakanen brände henne
ej längre, de voro svala och lena som silke.
Ångesten var bortdrifven och kom ej mera igen.
Rummet på andra sidan salen ingaf henne ej
längre någon förfäran, ocb om hon nu än hört
de mest förtviflade snyftningar och
jämmersuckar derifrån, skulle hon endast ha gladt sig
deråt och tackat och lofvat. Henrika hade
icke på många år känt en sådan frid i sitt
sinne, ocb hon behöfde ej längta efter sömnen
— den kom okallad och kysste hennes
ögonlock till belöning, för att hon gjort sin pligt
mot Aimées dotter. Hon sof den rättfärdiges
djupa lugna och drömfria sömn, tills solen stod
högt på himlen.
(Forts.)
Hvad man språkade om hos
»tant Anna».
M||let är kanske icke alldeles rätt gjordt att
C^Iki sqvallra ur skolan, men det kan icke
hjelpas, jag känner ett verkligt behof af att fä
omtala hvad man språkade om hos tant Anna,
då vi här om dagen sutto kring det ännu icke
afdukade kaffebordet.
Sällskapet var litet, idel såta vänner, och
man var derför icke så nogräknad, utan talade
fritt hvad man tänkte — — — — — —
»Har ni läst hvad vår väninna Guido
skref till mig i förra numret af Idun?» frågade
tanten.
»Visst ha vi läst det,» svarades af flere
munnar på en gång.
»Skall jag säga min oförgripliga mening —
lf!)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
