Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 18. Fredagen den 4 maj 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN
fortsatte fru X. — »sä tyckte jag att de der
beskyllningarna för liknöjdhet, och — Gud vet
hvad det allt var — verkligen äro ganska
orättvisa — — —»
»Lina har bestämdt rätt i det påståendet,»
inföll fru Y. Jag tror, att den, som sett sig
litet omkring mellan kulisserna i det
äktenskapliga lifvet, vet nog att qvinnan uträttat månget
storverk, för hvilket mannen sedan fått namnet
cch hedern. Inte vet jag hvem som först kom
upp med vattenledningen till köken, men det
vet jag, att när det var fråga om vattenledning
här i sta’n och gubben min skulle gå upp i
stadsfullmäktige, så sade jag till honom: »Hvad
du gör, så laga att vi få vatten i köket utan
att springa upp ocli ned för trapporna.» —
»Kära Beata,» sa’ gubben min då, »tänker du
inte på den orimliga kostnaden? Staden skulle
behöfva ta’ ett stort lån för att kunna anlägga
eu sådan vattenledning, men vi ha så stora
skulder förut, så jag tror aldrig att vi mäkta
betala dem.»
»Det der är godt och väl,» svarade jag,
»men har du blifvit satt till stadsfullmäktig,
sä skall du icke tänka på din och de andras
penningpungar, utan på allmänhetens bästa.
Rakna ut hur många halfsulor, som utnötas af
dem, som hemta vatten och bära ut slask,
räkna ut kostnaden för körning af vattentunnor
o. s. v. Tror du inte att det stiger till mer
än räntan på det der lånet —–Så
predikade jag för min herr man. Ocli han gick
upp i stadsfullmäktige och höll tal för gubbarne
der alldeles så, sotn jag hade lärt honom, och
det blef vattenledning här — Hvem åstadkom
den, om jag får fråga? » — —• —
Fru Beata Y. såg sig omkring ined en
triumferande min, ty ingen kunde bevisa att hon
icke var den egentliga roten och upphofvet till
den stora välsignelsen.
»Söta Beata,» sade nu fru Z, »det der
påminner mig om hvad jag tänkte, när jag lästo
Guidos bref i Idun. Der stod–-har
tant tidningen, så låt oss låna den ett
ögonblick — — — jo, det står: »Du vet väl att
det kan hända ibland, att äfven en qvinna har
blick för, att allt icke är så bra inom hennes
lilla sfer, som det kunde vara, men du bar
nog också hört, hur hon säger då? Jo, så
här låter det på hvardagsspråket: »Åhjo,
alltid står jag ut!» »Alltid går det i min tid.»
»När jag läste det der, så tänkte jag: Det
var icke artigt att skrifva så,» det kan hända
ibland, att qvinnan har blick för det som är
bra eller icke bra i hushållet eller hemmet.
Vore det icke en qvinna som skref, skulle jag
bli ordentligt ond. Men i alla fall —–
när det nu händer ibland, att man ser hur lätt
det skulle vara att få det bättre, om man bara
kostade på sig en förändring, som säkert i
längden betalade sig rätt bra, då händer det
— icke ibland, utan rätt ofta — att herrn i
huset invänder: Åh, kära du, nog kan vi väl
ha det nu, som vi haft det hittills. Vi ha icke
råd att göra en sä dyr förändring. Så var det
för en tid sedan, dä jag önskade få en
flyttbar kamin. Gubben sa’ nej till en början,
men när jag bevisade honom, att det blefve vinst
i längden, så gaf han med sig.»
Tant Anna hade icke förut blandat sig i
samtalet om Guidos bref, men nu fann hon
det vara tid att taga sin väninnas parti.
»Mina goda vänner,» sade hon, »jag medger
att jag tänker ungefär på samma sätt, nämligen
att mången god idé kanske utgått från en qvinna,
innan den bragtes- till verklighet af en man.
Jag har läst om Howe, symaskinens uppfinnare,
att hans första försök gjordes för att kunna
biträda hustrun i hennes sträfvan att genom
sömnad försörja familjen, under det mannen
saknade arbete. Det är ju möjligt att, då
mannen beklagade Big öfver sin oförmåga att hjelpa
till, hustrun på skämt eller allvar’ sagt: »Du
får väl göra dig en maskin att sy med —
mannen var ju maskinarbetare -— — — —
Och monne icke de män, som konstruerat
jern-spislar, innanfönster m. fi. beqvämligheter i
våra hem, möjligen fått sin tanke riktad på
saken genom hustruns påpekande af det
bristfälliga? –-Emellertid skadar det ej alla
att qvinnan erinras derom, att i en tid, då
inhemtande af allehanda kunskaper står henne
till buds och verkligen ingår i hennes
skolbildning, hon dä må så mottaga denna
undervisning, att hon kan göra sig dem till godo i det
praktiska lifvet. Jag tror för min del att
detta var Guidos mening.»
Nu, kära Idun, liar jag sqvallrat om för dig
hvad man språkade om hos tant Anna, och
jag är alldeles öfvertygad, att både hon, den goda
tanten, och de andra väninnorna ursäkta
Paulina.
m
Från Iduns läsekrets.
Ett upprop.
Jag satt och läste i Idun och min blick föll
det-vid på uppropet för de genom öfversvämningarna i
Tyskland lidande*. »Stackars menniskor,» suckade
jag och dermed var mitt medlidande på väg att
försvinna såsom ofta annars, då jag mött dylika
vädjanden till den allmänna barmhertigheten. Men
denna gången höll en tanke mig fast: »Skulle jag
dock icke kunna hjelpa i någon mon? Hvarför äro
jag och många med mig i allmänhet så likgiltiga
vid tillfällen som detta, så sena att bidraga med en
liten skärf, som vi dock ulan nämnvärd uppoffring
kunde undvara?» — Frågan var väckt, och jag
beslöt att göra mig besvär med dess utredande. Se
här det resultat, hvartill jag kom!
Jag har små inkomster, icke mer än hvad som
tarfvas för en anständig bergning. Följaktligen har
jag sà litet att gifva, att jag tyckte det var gagnlöst
gifva något alls. En liten skärf skulle ju försvinna
som en droppe i hafvet, i synnerhet inför en sådan
massnöd, tom här i fråga. Jag kunde icke tänka
mig något märkbart resultat af min gåfva, och
derför vore det likgiltigt, om jag gåfve eller ej.
Ja, så har min reflexionslösa stämning varit, då
jag varseblifvit något offentligt upprop i berörda
riktning, och derför har den utmynnat i en
medlidsam och värdelös suck. Förhållandet ter sig dock
helt olika inför en vaken raflexion. Vårt land eger
omkring 4 millioner invånare; anlag, att endast
fjerdedelen lystrade till uppropet och gåfve t. ex. 10
öre person; resultatet blefve den respektabla
summan af 100,000 kr. Och Iduns läsekrets, som väl
nu uppgår till 50,000 qvinnor och män, skulle, om
hvar ocii en offrade sin anspråkslösa 10-öring,
åstadkomma den ingalunda anspråkslösa summan af
5,000 kr. — »Siffror tala». Sedan jag gjort dessa
beräkningar, fann jag det vara min oafvisliga pligt
att göra min lilla insats i den allmänna
understödsfonden. Iduns Kedaktion har räknat som jag, i det
hon säger: De minsta bidrag mottagas med
tacksamhet. Ärade läsare eller läsarinna I Låt samma
eftertanke, som drifvit mig att skrifva dessa rader
och att nedlägga min skärf som ett ringa offer på
barmhertighetens altare, äfven drifva dig till samma
handling! Paulinus.
* Se ii:r 15 o. lti! Insamlingen pägår fortfaraode. De
minsta bidrag kunna insändas. Red.
Bostaden.
Fettfläckar på tapeter försvinna, om
man bestryker dem med en grötaktig
blandning som man gjort af benzin
och hvit (bränd) magnesia. Har
ben-zinen afdunstat, borstar man bort den
torra magnesian och fläcken fins ej
mer. Ibland får man dock upprepa
förfarandet flere gånger, helst då
fläckarna äro mycket gamla oeh inbitna.
Stenia.
Klädedrägten.
Att rengöra hvita pelssaker. Då min
gosse ännu begagnade en liten hvit
pelsmösta, rengjorde jag den allt
emellanåt på följande enkla sätt. Jag tog
litet fint hvelmjöl, värmde det något,
så att det blef riktigt torrt, och ingned
mössan dugtigt dermed; — genast
derpå piskade jag ur mjölet med flata
handen ute i det fria, helst i
b’åsvä-der. Mössan såg derefter lit alldeles
som ny.
Stenia.
Köket.
Öfvermangansyradt kali. Sedan jag
lärt mig använda öfvermangansyradt
kali i mitt hushåll, skulle jag ej
kunna reda mig det förutan.
Man köper 10 gram deraf på
apoteket och erhåller en liten strut med
blåstålfärgade krumelurer. Dessa häl-
ler man i en ljus butelj oeh slår ’/s
liter vatten derpå. I samma
ögonblick hafva bitarna upplösts och hela
vätskan blifvit af en vacker
mörkgre-delin färg. Väl korkad kan man
förvara lösningen i flere år. Vid
användningen behöfver man blott hälla några
droppar i ett fat med ljumt vatten,
så att detta senare antar en rosenröd
Ändamålet med kalit är, att det
skall borttaga all sorts skämd och
obehaglig lukt, både inom hemmet samt
på matvaror. Huru ofta händer ej
t. ex. om sommaren, att färskt kött
får en anstrykning af förskämd lukt.
Lägger man nu detta i en ljum
lösning af öfvermangansyradt kali, så
förvandlar sig vattnets röda färg
småningom till gul, ja till ljusbrun,
hvilket är ett bevis på, alt de skämda
ämnena dragits ur köttet. I svårare
fall förnyar man operationen en gång
till, tvättar köttet sedan väl i vatten
och man har fått det fullkomligt
luktfritt och sundt.
Vid kärl, hinkar eller dylikt,
äfvensom i illaluktande skåp, ernår man
samma resultat.
Gamla korkar läggas med fördel i
en sådan lösning, innan man kokar
dem i och för rengörning.
Har husmodern stält i ordning sina
lampor och händelsevis kommit i
beröring med fotogenen, så alt fingrarna
bära vittne deraf, behöfver hon blott
hålla handen några minuter i en ljum
kalilösning ocli lukten försvinner.
I barnkammaren visar sig lösningen
rätt nyttig — jag känner dem, som
genast doppa begagnade blöjor i en i
beredskap stående blandning.
Stenia.
Sågspån. I mitt kök finnes
ständigt ett förråd af fin torr sågspån.
Uppstår en fotogen- eller fettfläck på
gdfvet, så strör jag litet sågspån
derpå, och denna drar i sig det mesta.
Har spiselden nästan slocknat, så
upplifvas den tvärt genom en handfull
sågspån. Diskade metallsaker,
torkade i sågspån, få utseende af nya. Skall
en flaska sköljas eller ett kärl diskas,
som innehållit fetthaltiga saker, så gör
en behandling med sågspån och vatten
underverk. Köper jag om vintern
kött eller vildt i fruset tillstånd och
packar ner detta i ett kärl mellan
sågspån, så står det sig huru länge som
helst. Stenia.
Förvaring af kött under sommarhettan
åstadkommer ofta mycket hufvudbry.
Färskt kött håller sig färskt i 14 dagar
ti 3 veckor, om man nedlägger det till
förvaring utsedda råa köttet i stora
stenkrukor (i brist på glasburkar) och
deröfver häller het flottyr, tills köttet
äx alldeles täckt. Flottyren böljar efter
någon tid spricka och kötlsaft upptränga
genom sprickan; då är det tid att
upptaga köttet. Skulle det vara behöfligt att
åter nedlägga det samma för vidare
förvaring, låter det sig göra, om man först
några minuter doppar köttet i kokande
vatten, samt sedan häller ny flottyr
deröfver i friskt kärl. Den använda
flottyren kan uppkokas och blir då
som ny.
Köttsaftextrakt. Nästan i alla
hushåll aktas saltlaken för ingenting och
hälles bort, så snart det saltade köl tet
är förbrukadt. Och likväl innehåller
just denna lake många kraftiga
näringsämnen, som man med lätthet pä
följande sätt kan göra sig till godo.
Man häller all öfverblifven lake med
det deri förhandenvarande saltet i
en panna och kokar den långsamt, så
länge det visar sig skum på ytan,
hvilket man sorgfälligt aflägsnar. Har
laken kokats klar, så är ock den
röda färgen fullkomligt försvunnen och
en gulaktig, men kristallklar vätska
återstår. När den afsvalnat något,
fyller man den på buteljer, korkar dem
väl och förvarar extraktet huru länge
som helst. Detta extrakt använder
man med fördel vid kokning af buljong
i stället för salt; potatis och grönsaker
erhålla en särdeles ktaftig smak af
denna sälla Stenia.
Flottyr af talg. Sedan nu talgljusens
tid är så godt som förbi och mången
husmoder på landet har öfverflöd af
talg och brist på flottyr, kan följande
förfaringssätt afhjelpa bristen. Till 10
146
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
