Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 19. Fredagen den 11 maj 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hålles ett nummer I veckan under hela qvartalet. För hvarje 5-tal
abonnenter, som samlas, och för hvilka afgiften insändes till Redaktionen af
IDUN
Idun, erhålles ett gratlsexemplar för hela den tid, under hvilken
abonne-mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 5, torde prenumera-
KroDprinsessan, som är mycket barnkär, fann
tydligen ett stort nöje i samtalet med denna
lilla dam, som såg vaken ocb liflig ut, och
som svarade raskt och obesväradt på alla
frågor. Modren hade visserligen på förhand
förmanat henne att icke »sjåpa sig», utan, om
man gjorde henne några frågor, svara tydligt
och säkert, alldeles som om hon talade med
andra personer, men denna lilla pigga ungdom
företog sig att gå ännu litet längre, än de
moderliga instruktionerna förutsett. Då en
temligen lång tystnad uppstått, började den lilla
inom sig fundera på den möjliga orsaken, och
sluligen fann hon sig föranlåten att yttra sig
som följer:
»Prinsessan behöfver alls inte vara rädd för
att fråga mig hvad som helst, för mamma har
sagt, att jag inte skall vara blyg, utan svara
ordentligt på allting, om det är något som
prinsessan vill veta.»
Alla funno detta lustigt nog, men
synnerligast var kronprinsen road af denna
obesvärade uppriktighet; han finner nämligen mycket
nöje i den okonstlade lifligheten hos barnen.
Vi hafva redan talat om kejsarinnans
älskvärda erkännande af John Brights
bemödanden att försvara hennes mor. Samma
vänliga och uppriktiga väsen, karakteriserar henne
fortfarande och lady Bloomfields förutsägelse,
att hon skulle vinna allas hjertan, har utan
tvifvel besannats, om hon än på senare tider
icke varit alldeles så populär som fordom.
Det är kändt, att hon och den mäktige
rikskansleren icke draga ens, och hennes son,
som har ett ganska stort parti, torde också
hysa åsigter temligen motsatta sina föräldrars.
Kejsarinnans far, prins Albert, hade lika
stort inflytande öfver sin måg, som öfver sin
dotter och förmanade städse båda att alltid
följa en liberal politik och ’ vakta sig för
den reaktionära. Kejsarinnan eger förvånande
stora insigter i statssaker och en betydlig
sakkunskap. Så länge hennes far lefde, fortsattes
tankeutbytet dem emellan, och ännu i flere år
efter sitt giftermål fortfor hon att nedskrifva
och underställa hans bedömande sina tankar
och åsigter i statssaker såväl som i andra frågor.
Hon intresserar sig lifligt för vetenskaper
och har, om icke studerat, så dock skaffat sig
insigt i nästan alla nyare upptäckter och rön
inom vetenskapliga områden. Derigenom att
hon icke behöft taga någon verksam del i
några regeringsbestyr, har hon framför sin moder,
som så tidigt måste på unga axlar lägga denna
börda, den fördel, att hon fått tid att utvidga
sitt vetande ocb förskaffa sig en beläsenhet,
som man sällan finner hos qvinnor — ocb
sannerligen icke heller så ofta hos män.
Kejsarinnan af Tyskland är lycklig
deruti, att hon i sitt eget äktenskap och inom
sin familj ser återspeglas den lycka, som
fordom rådde i föräldrahemmet. Mellan henne
och hennes make har alltid herskat det mest
innerliga förhållande, just det rätta ljufva
sambandet mellan äkta makar, som blott täfla om
en sak —• hvilken som kan älska mest och
offra mest för den andra. Af sina döttrar har
hon mycken glädje, och om nu också
förhållandet med sonen skulle vara något spändt, så
torde väl detta framdeles ändra sig.
Kejsarinnans systrar och bröder bibehålla
ännu med henne och sinsemellan den
syskonkärlek, som i deras barndom och ungdom
förenade dem. Det torde också här vara på sin
plats att yttra några ord om de öfriga
drottning Victorias döttrar, såsom ock hennes
svärdöttrar, ehuru endast fà af dem gjort sig mera
bemärkta bland Europas furstliga damer. (Forts.)
Till mina genmälare i frågan
»Böra barn lyda?»
Af
Elna Tenow.
(Forts.)
kanske skall det, trots alla förklaringar,
förefalla mången liten mamma oförklarligt
detla om pligten att fordra lydnad.
Och ett hårdt tal är det, hårdare mot dig än mot
dina små, ty de skola endast vinna derpå.
Huru ofta har jag icke sett små barn nyfiket
blicka upp i sin mammas ansigte för att se, om
hennes befallning är omutlig, eller om hon är på
humör att saklöst kunna trotsas? Är du vid godt
lynne, blir deras olydnad opåaktad, är du uppretad,
kan den stå dem ganska dyrt. De lära sig snart,
att du blott rådfrågat ditt eget tycke och din egen
beqvämlighet, då du bestämmer öfver deras görande
och låtande. De kunna derigenom aldrig få något
bestämdt begrepp för rätt och OTätt, de lära sig på
sin h’Vjd att passa sin tid; med andra ord, du utsår
första fröet till hyckleri. Nästa steg är beräkningen
hos den lilla, att hvad som går an att göra, då
mamma äi förbiseende, det går också för sig, då hon
är frånvarande, och der ha vi begynnelsen till de
små barnkammartyrannerna.
Detta sammanhänger noga med mitt påstående,
att barnen icke skola lyda föräldrarna, hvilket mer
än allt annat väckt alla föräldrars, både fäders och
mödrars gensaga.
Men jag vidhåller strängt detta mitt påstående.
»Föräldrarna* äro ett allt tör begränsadt och
inskränkt begrepp för det, som barnen skola lyda.
De äro allt för små, obetydliga, svaga och felande
för att för barnet uppställas såsom principen af rätt
och sanning, af maktfullkomlighet och rättskipning.
Då far eller mor ger en befallning, bör det lika
litet vara af absolut egenmyndighet, som då
polismannen utdelar en befallning; de äro endast
verkställare af en utom dem båda slående
öfverenskom-men ordningsprincip. Och då far och mor strafta,
böra de göra det såsom domaren, hvilken icke
verkställer en personlig hämd, utan blott står såsom
opartisk representant för den högsta rättvisa, folkets
allmänna medvetande känner.
Och ju tidigare barnet får klart för sig, att
föräldrarna och det sjelft och alla menniskor stå under
samma utom och öfva• dem alla stående
rätlsprin-ciper, dess bättre. Dess bättre blir i samma mon
föräldrarnas pligter, dess tryggare och innerligare
deras ställning till barnen.
Tanken er blott en domare, som af egen
maktfullkomlighet halshögge, satte i fängelse och
utpressade böter; huru fruktad och hatad, misstänkt och
förd bakom ljuset skulle han icke bli, då man nu
deremot nalkas honom med största förtroende,
emedan man vet, att han blott är representant för den
rättskipning, på hvilken ens egen trygghet ocb lycka
hvila, och att han sjelf står under samma lagar,
hvilkas efterlefvande han sorgfälligt öfvervakar bland
sin omgifning.
Samma trygghet och förtroende känner barnet för
den person, som fordrar lydnad, icke derför, att han
vill drifva sin personliga vilja igenom, utan af
trohet mot en rättsprincip, som står öfver både honom
och barnet; och som icke straffar, derför att han är
ond eller hans vilja gäckats, utan derför, att det är
hans — ofta tunga — pligt att beifra det onda hos
den lilla.
Vidare är det af största vigt, att barnet tidigt
vänjes att lyda icke blott föräldrarna, utan hvem helst
som påpekar för det dess pligter, det må vara
barnflickan, stora syster, ja, t. o. m. lilla bror.
Hur ytterst vanligt är det icke nu, att barnen
bemöta t. ex. barnflickans upprepade böner: »låt bli
det deri» eller »gör det!» antingen med den döfvaste
likgiltighet eller med ett näbbigt: »hvad rör det dej ?»
— »tror du jag behöfver lyda dej!» — först då far
eller mor bekräftat tillsägelsen, följer åtlydnad. Deraf
framgår ju med sorglig tydlighet, att, enligt barnens
uppfattning, det är personen, som skall lydas, icke
iden af rätt . och pligt, som står högt öfver hvarje
person, öfver föräldrarna lika väl som öfver den
fattiga barnjungfrun; båda äro de blott svaga
representanter.
Förstån detta, I mödrar, och betänken, huru illa
I handlen, då I tillvällen er en storhet, som icke
tillhör er, då I sjelfva klifven upp på den piedestal,
vid hvars fot I ödmjukt boren stanna och lara edra
barn att se uppåt och icke på er.
Jag går så långt, att jag påstår, det vi icke ens
ba rätt att begagna barnets kärlek till oss såsom
drifijeder till att förmå det att fullgöra sina pligter.
Detta blef mig fullt klart vid ett tillfälle, då min
lilla elev, till hvilken jag sagt:’ sdet är icke derför,
att jag nu säger det, du skall göra så, utan derför
att det är det enda rätta, hvilket du ju sjelf inser,»
slog armarne kring min hals och svarade: »jo, just
derför, att du vill det, vill jag göra det. det är så
roligt att lyda dig — bara jag slapp lyda de andra!»
Och hennes lilla ansigte antog ett fult, hårdt uttryck,
under det hon knöt handen mot det håll, der dessa
»andra», som kanske mindre mildt uttalat sina
befallningar, befunno sig. I detta ögonblick
förorsakade mig barnets kärlek större oro än glädje, och
jag skyndade mig att öfvertyga henne, att om hon
endast ville vara god för min skull, vore hennes
sjelföfvervinnelse intet värd, hon kunde nästan lika
gerna låta bli. Jag vore ju icke alltid hos henne
ech kunde glädjas öfver hennes segrar; derför måste
hon lära sig lyda pligten sjelf, antingen den
framstäldes för henne i hård eller mild form.
Det samma gäller ju hvaije mor. Hon kan ju
icke alltid stå vid sina barns sida och med sin
kärlek göra dem pligtens väg lätt. Huru många
föräldrar ega dessutom sjelfva tillräcklig moralisk kraft
att kunna vara verkliga stöd för barnen? Jag törs
säga: icke ett par på hundra.
Det är ju kortsynt och löjligt att betrakta
menniskor, hvilka vi i lifvets alla öfriga förhållanden
anse obetydliga, felande, mer eller mindre banala,
obildade eller inskränkta, i detta enda fall vara
oklanderliga.
I deras egenskap af medborgare,
samhällsmenni-skor, yrkesmän, husbönder o. s. v. se vi oändligt
mycket att anmärka på dem, men i sin
föriildra-gerning, till hvilken de minst af allt beredt sig under
sina utvecklingsår fordra de att ställas såsom
innehafvare af den absoluta makten, rättvisan och
fullkomligheten, att i sin person representera det högsta
barnet bör tänka sig.
Förstån I icke, kära fäder och mödrar, att I stån
och stängen utsigten för edra barn, att de måste bli
små, dä de ha ei■ till föresyn? Viljen I icke inse,
att det är er pligt —■ visserligen tung för sjelfviska
sinnen, men en bland föräldrars största — att sjelfva
säga till barnet: »se icke på oss, tro icke på oss,
vi stå sjelfva fjerran från idealet, allt hvad vi kunna
göra är att hjelpa er komma det närmare.:-
Lifvet skall eljes en dig säga dem det på ett sätt,
som kan bli ödesdigert för både föräldrar och barn.
(Forts.)
De senaste inläggen i
qvinnofrågan.
(Slut fr. föreg. n:r.)
yT-Tardenna senare åtgärd
endastantydnings-vTT[ vis framhållits af Björnstjerne
Björn-•o? son, så har den deremot af en
annan föreläsare i dagarne fastslagits såsom en
säker utväg till lösning af den på
dagordningen städse stående och bräunande
qvinnofrågan.
Denne andre föreläsare är filosofie
kandidaten Emil Svensén, som strax efter
Björnsons föredrag tog till orda i frågan och hade
två föredrag öfver »qvinnofrågan i ny
belysning».
Sedan hr Svensén i sitt första föredrag
påpekat, att, i följd af de stegrade anspråkeu
på mannen såsom familjeförsörjare,
äktenskapsåldern höjts för mannen, utan att höjas
för qvinnan, hvarigenom flere qvinliga oeh
manliga åldersklasser uppstått och en
äktenskapsmarknad uppkommit, der lagen om
tillgång ocli efterfrågan kan sägas ha följande
uttryck: när två män buga for en qvinna, så
■väljer hon, när två qvinnor niga jör en man,
så väljer han, öfvergick han, efter
konstaterande af det faktum, att ett könshat, som
till sina följder skulle komma att blifva ännu
olycksdigrare än klasshatet, håller på att
utveckla sig på grund af männens tilltagande
celibat och qvinnans täflan med dem på olika
lefnadsbanor, i sitt andra toredrag till
angifvande af de botemedel, han ansåg vara mest
att förorda för afhjelpande af missförhållandet.
Då herr Svensén som sagdt anser många
af de nu rådande missförhållandena bero på
ett ojemt antal af manliga och qvinliga
åldersklasser, ■ föreslår han, att åldersgränsen
1.31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
