Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 19. Fredagen den 11 maj 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tion ske å närmaste postanstalt. — Bidrag från alla områden f8r qvinlig I II M användas och marginal lemnas. Namn och adress torde alltid noga
verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör I U U IN angifvas, och kan fullkomlig diskretion från redaktionens sida påräknas.
för äktenskaps ingående bör sättas lika för
inan och qvinna. Denna gräns bör dock ej
blifva liktydig med manbarhetsåldern, då båda
äro utvecklade, utan den ålder, då de båda nått
full fysisk styrka. Hr S. anser, att då en
sådan ålder ej kau ur allmängiltiga grunder
bestämmas, måste man stanna vid de
civiliserade folkens allmänna myndighetsålder 21 år.
Denna reform skulle vara ytterst lätt att
genomföra. Andringarna i Sveriges lag skulle
nästan endast blifva förenklingar och
uteslutningar, giftomannarätt och målsmansskap
skulle bortfalla af sig sjelfva utom för den
omyndiga makan. Tills vidare torde nämligen,
i fall en dylik reform komme till utförande,
undantagsvis för qvinnan (såsom nu
förmannen) äktenskap böra beviljas efter aderton
år, och en sexårig öfvergångstid fastställas,
svarande mot de qvinliga ålderklasserna 15
—21 år.
Detta om förslaget. Följderna af en
dylik reform skulle i socialt hänseende blifva
en ändrad »milieu» till qvinnans förmon,
vidare skulle hon få fritt val, skulle kunna
på alla lifvets områdeu ställa högre
fordringar på mannen, skulle ej behöfva fiska efter
män, ej behöfva trängas med mannen på alla
områden och skulle ej såsom omyndig kunna
tvingas till giftermål. Frågan om gift
qvinnas eganderätt skulle förenklas, då endast
fullmyndiga kontrahenter skulle komma i fråga.
I sedligt hänseende skulle följderna bli ännu
betydelsefullare. Eu högre uppfattning af
äktenskapet skulle göra sig gällande, då denna
lifvets vigtigaste förbindelse ej finge ingås af
omyndiga. »Handskemoralen», eller den rena
qvinnans anspråk på mannens sedliga renhet,
skulle ej längre bli en utopi. Det skulle bli
svårare för männen att utom äktenskapet fylla
sitt behof af qvinnan; ju flere qvinnor som
bli gifta, ju färre falla för frestelsen. Prisen
på lastens marknad skulle stegras och
dåliga mäns ställning försvåras genom det
sociala tryck, som då lättare kunde mot dem
utöfvas. Äfven i fysiskt hänseende skulle
reformen ha vigtiga följder, enär dödligheten,
som är oerhördt stor bland dem, som gifta
sig tidigt, skulle minskas oeh afkomman bli
kraftigare.
Herr Svensén anser dock ingalunda den
föreslagna reformen såsom någon
universalmedicin för det sjuka samhället.
Qvinno-frågan kan ej fullt lösas utom i samband
med den sociala frågan. Minskad tillgång
på qvinnor hjelper ej ensamt, om ej ökad
efterfrågan beredes genom större lätthet för
männen att bilda och försörja familj. Nej,
»fair play» eller rent spel måste göra sig
gällande i tillvarons stora kamp, och i
stället för den hotande striden könen emellan
måste inträda försoning och enig samverkan
i det stora framtidsarbetet.
Som man ser, ställer sig äfven br
Svensén i opposition mot den »fria kärleken».
De ord, som af de båda nämda föreläsarne
blifvit fälda i denna sak, äro »ord i sinom
tid». De utgöra inlägg från ganska
avance-radt liberal ståndpunkt, och detta är
betecknande. Liberalismen vill frigörelsearbete
på alla områden, och den tvekar ej att
kraftigt inskrida för framåtgåendets sak. Men
då det gäller lössläppande och väckande
af de djuriska passionerna hos slägtet, då
har liberalismen en reagerande mission att
fylla, inför hvilken den lika litet får tveka
som inför uppgiften att bekämpa
obskuran-tismen. Theodor Lindblom.
Redovisning
för till redaktionen insända bidrag till de
genom öfversvämnüigarna i norra
Tyskland nödlidande.
Fru M. S—dh, Tidaholm, 5 kr.; M., 50 öre;
Gösta H—m, 3 kr.; Paulinus och Ada, 1 kr.; H____,
Björkvik, 5 kr.; M. W., Örnsköldsvik, 5 kr.; fröken
Fredrique Aspelund, Lund, 10 kr.; Hx (?), Lund,
1 kr.; En af Iduns läsarinnor, Eskilstuna postst.,
1 kr. 50 öre; Elin, 25 öre; E. L., Norrköping, 50
öre; Vendia, Skara, 1 kr.; Maria Hbg, Sthlm, 3 kr. ;
— i —g, Sthlm, 3 kr.; »Blygsam», 25 öre; »Litet
men väment», 25 öre; Viran, H—berg, 25 öre;
Lilla Elsa, Sthlm, 10 öre; Mina H., 20 ore; Anni,
Sthlm, 1 kr.; tillsammans 41 kr. 80 öre.
Insamlingen fortfar. De minsta bidrag mottagas
med tacksamhet. Red. af Idun.
Arbetsamhet.
rbetet har en gyllene grund, säger ett främmande
ordspråk, och så är det äfven. Det bär frukt
för den, som hängifver sig åt det samma, samt
skänker honom lycka och välsignelse. Efter som det är
grundvalen till all välmåga, borde man så tidigt som
möjligt vänja sina barn vid arbetsambet och söka
bekämpa den läija, som nu en gång ligger i den
menskliga naturen. Det är ej lätt alt hos den
arbetsskygge drifva ut begäret efter sysslolöshet, och
lycklig derför den, som vant sig vid och finner nöje
i arbetet. Ett ordspråk säger likaledes: lätjan är
alla lasters moder — den låte skall aldrig känna
sig lycklig, ty menniskan är bestämd för arbete.
Man liar också ofta gjort den erfarenheten, att de
flitiga och arbetsamma menniskorna mindre lida af
sjukdomar än de, som sky arbetet och öfverlemna
sig åt lätjan. Den senare förslappar själskrafterna,
under det arbetet stärker och uppfriskar dem. Af
denna orsak bör man tillhålla barnen att arbeta, söka
utbilda deras förstånd och lära dem att sjelfva
förtjena. Hvaije vinst, om än så liten, sporrar till
arbete och barnen glädja sig, om de sjelfva kunnat
förtjena något. Man bör dock leda dem med
förstånd och städse hafva det goda ändamålet i sigte.
Genom kunskapers förvä-fvande vidgas åsigterna,
erhållas medel till lyckans vinnande, äfvensom kraft
att med lätthet öfvervinna de hinder och faror, som
möta i lifvet.
För att befordra själens och kroppens verksamhet
hos barnen bör man gå förståndigt till väga. Man
börjar med det lätta, öfvergår sedan till något
svårare, och slutligen kan man förelägga barnen rätt
svåra uppgifter. Böljan är alltid värst, all den stund
krafterna då ännu äro svaga, men genom öfning
stärkas de, och hågen väckes till ständigt ny
verksamhet. Man begår en orätt mot barnen, om man
ej lär dem uppskatta arbetet.
Själ och kropp böra samtidigt utbildas, på det
krafterna måtte stärkas och mod och sjeffförtroende
derigenom skänkas. Ett barn kan ej nog tidigt
förberedas för den kommande kampen för tillvaron, och
väl den, som ur denna framgår som segrare!
H.
En lifsuppgift.
Berättelse af Ernst Lundquist.
9.
«Äjj\nder de närmaste dagarne gick Ingrid
om-kring med ett inåtvändt uttryck i sitt
ansigte; hon talade föga, satt långa stunder
försjunken i tankar, spratt sedan upp med en
frånvarande min, liksom harmsen öfver att
finna, att den yttre verlden omkriog henne
ännu existerade och hade sina kraf på henne.
Henrika lät henne hållas; .hon anade, att det
var det nattliga samtalets utsäde, som höll på
att rotfästa sig, och hon aktade sig noga för
att störa denna dolda alstringsprocess.
Då och då bar hon in böcker och
småskrifter på Ingrids rum och lade dem på bordet,
utan att säga ett ord, och de blefvo lästa, det
visste hon, ty Ingrid gjorde henne stundom
frågor öfver innehållet, då det var något hon
icke förstod. Det var mest väckelseskrifter,
skarpa, ljungande bannstrålar mot den naturliga
menniskan, skoningslösa skildringar af hennes
medfödda ondska och fullständiga vanmakt att
af egen kraft arbeta sig upp ur dyn. Ingrid
läste, men fast än hon ansträngde sig af alla
krafter, var det henne alldeles omöjligt att
känna igen sig sjelf i det vanskapliga och af
syndens spetälska frätta och sönderbulnade
ansigte, som grinade emot henne ur dessa
skildringar. Så usel var hon icke! Oeh så
eländigt svag hade hon aldrig varit! Något godt
hade hon likväl, om än i det lilla, uträttat här
i verlden af egen kraft. Men — så stod det
inte i böckerna; det var väl blott en
ingifvelse af hennes egenkärlek. Det var nog så,
att det var den helige ande, som verkat detta
goda i henne utan hennes vetskap; då hon
ibland känt varma rörelser af hvad hon trodde
vara hennes bättre jag, hennes medfödda
ädlare naturanlag, då var det nog den tredje
personen i gudomen, som rörde strängaspelet i
hennes inre, spelade på henne som ett dödt,
själlöst instrument — ty »af oss sjelfva kunna
vi intet göra». Hon hade läst om
magneti-sörer, som kunna få sina medier att tala och
handla som maskiner alldeles efter sitt eget
godtycke; så tänkte hon sig äfven detta
förhållande. Om hon alltså någon gång tänkte
något ädelt och godt eller handlat så, att vår
frälsare kunde ha varit nöjd med det, så var
det icke hennes egen förtjenst, hon hade bara
varit ett blindt och ofritt verktyg för den
store magnetisören — ty den naturliga, ännu
ej af nåden berörda menniskan tycks ja endast
ha frihet till det onda, icke till det goda.
Det gjorde ett så förfärligt nedstämmande
intryck på henne, detta, att hon ej fick vara
något på egen grund, hon tyckte, att det tog
ifrån henne allt ansvar, all värdighet som
menniska. Värdighet! Der stack egenkärleken
fram igen! Åh, den var visst så djupt
inrotad hos henue, att den aldrig kunde ryckas upp.
Hon ertappade sig sjelf med att sitta långa
stunder och draga sig till minnes små
obetydliga händelser från sin barndom, innan bon
ännu ej alls börjat tänka på Gud och sitt
gudsförhållande — så att derifrån kunde det icke
komma; små drag, som bevisade, att det fans
en sund och ärlig grundmateria hos henne
redan som helt liten. Hon hade t ex. aldrig
haft anlag för att ljuga; en af torparnes pojkar
hade försökt uppvigla henne till det, men hon
hade haft så svårt för att lära sig den konsten,
och det hade aldrig lyckats henne ordentligt,
ty gjorde hon någon gång i följd af denna yttre
påverkan ett försök att vara osann eller oärlig,
så måste hon genast ånge sig sjelf, fast än hon
visste, att hon skulle få straff; så förfärligt
blygdes bon. Men huru hängde detta ihop
med, att vi äro alla af naturen lögnens barn
och det fins icke en ärlig blodsdroppe i våra
ådror? Hon grubblade, så att hjernan värkte,
men så klipte hon af med ett nytt argument:
ja, oss menniskor kan det nog förefalla, som
om vi ibland mäktade utföra ganska vackra
och goda handlingar af oss sjelfva, utan hjelp
från högre makter, men för Gud är det icke
sä, för honom ter sig till oeh med det bästa
hos oss som idel styggelse och ondska. Men
— fans det då två slags rätt, två slags godt,
det ena slaget för oss och det andra för Gud?
Nej — det var bäst att icke tänka, icke grubbla,
icke fråga, bara tro, tro!
Hon var ännu så ovan, det skulle nog gå
bättre för henne, så snart hon hunnit riktigt
sätta sig in i, att hon var i sig sjelf platt
oduglig till allt, och att, hur hon än ansträngde
sig att hålla sina tankar och uppsåt rena och
handla derefter, var hon ändå inte inför Herrens
lf!)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
