Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 19. Fredagen den 11 maj 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Manuskript, som ej antages til) införande, återsändes, så vida porio bi. i i i r i Annonser mottagas endast mot kontant liqvid i förskott af 25 ore pr 4-
fogas. Inga ofrankerade försändelser lösas. i L-J [N| spalt, petitrad (= 10 stafvelser). Ingen annons införes under t krona.
ögon annat än ett smutsigt, djur, besatt af all
slags ondska, ty — »huru kan en af qvinna
född vara ren infor hans ögon? För honom
äro icke ens stjernorna rena, mycket mindre
en menniska, den masken.»
Det fann hon således af alla sina böcker,
att med viljan kunde hon ingenting uträtta.
Hon tyckte, att hennes uppgift då skulle ha
blifvit henne dubbelt kär och fått en dubbelt
frestande glans öfver sig, om det gält att vinna
något, uträtta något vidunderligt stort genom
att spänDa sin vilja till det yttersta och drifva
upp dess kraft till mer än menskligt mått. Det
skulle ha varit något att lefva för! Men nu
— att bara kasta sig ner framstupa i sin dypöl,
ty der låg hon ändå, det var ett faktum —
och i hvarje sekund känna på sin uselhet och
bara se svart mörker omkring sig och hotfulla
eldbokstäfver flammande i mörkret: Utan att
du varder född på nytt, kan du icke ingå i
Guds rike! — och inte kunna göra det allra
ringaste för denna pånyttfödelse, inte kröka ett
finger, inte tänka en tanke, som leder en ett
fjät fram till målet —- bara vänta, vänta i
skam och förkrosselse och ångest, tills det
underbara skulle inträffa — åh, det var så
hopplöst motbjudande, så tvärt emot allt hvad hon
hittills hade tänkt sig, då hon drömt om att
verka för en stor lifsuppgift. Men det måste
ske, det var den enda vägen, derom voro alla
böckerna ense, och det gälde blott att gripa sig
an så fort som möjligt.
Om hon nu bara kunde koncentrera alla sina
tankar och känslor på detta enda: hennes egen
vanmakt och ovärdighet, oeh inte låta
distrahera sig af annat! Om hon kunde, figurligen
taladt, göra som hon gjorde, då hon var liten
och gick igenom multiplikationstabellen i
hufvudet till morgondagens lektion: krypa under
täcket, stoppa fingrarna i öronen och blunda.
Men om hon också blundade och höll för
öronen aldrig så, kunde hon icke hindra sin fantasi
från att spela.
Midt under det hon satt och kände efter,
om ej syndmedvetandet blifvit någon liten
hårs-mon starkare efter den sista uppryckande persen
småskrifterna låtit det gå igenom, kunde hon
få höra kringvandrande musikanter stämma upp
inne på gården, och hon satt visserligen
alldeles stilla i sitt soffhörn med boken framför
sig, fast än det ryckte i fötterna, hon sprang
icke till fönstret för att se, hur den der qvinnan
såg ut, som hade så stark oeh vacker röst,
och hon lyssnade icke alls efter orden, som
hon sjöng med ackompanjemang af harpa, men
hon kunde ieke hindra sig från att tänka på,
hvad den der stackars qvinnau väl kunde ha
genomgått, innan hon kom derhän att missbruka
sin härliga stämma till tiggeri, och hon spann
ut en bel lång roman om en sjuk man och
hungriga barn och dermed höll hon på, ända
tills hon märkte, att sången för länge sedan
tystnat. Då spratt hon till, kastade romanen
ifrån sig, halade i största hast in trådarna, som
alla de utflugna tankefoglarna löpt ut med, oeh
spärrade in rymmarne i deras trånga, mörka
bur, der de voro dömda att i korus evigt
traggla om samma dödande enformiga melodi:
»Jag fattig syndig menniska, som med synd
född–»
Eller också låg hon framstupa på soffan och
borrade in sig i sin konstgjorda syndaförtviflan;
då trängde genom det öppna fönstret en så
underlig doft in i rummet — och hon kunde
icke undgå att känna, att det var jasminer,
och undra, hvarifrån den sköna doften kom. Jo
visst, det fans ju en stor buske inne på
gården, vid sidan af det gamla lusthuset, det
mindes hon, att hon hade sett en af de första
dagarna. Jaså, den blommade nu, den der
stora, gamla busken. Tänk, att det kunde
finnas jasminer här midt på en stenlagd gård
i Stockholm, dit aldrig någon sol kom, oeh
att de någonsin kunde slå ut! Nu stode väl
jasminhäckarna i Hallerums prestgård alldeles
hvita! Och guldregnet sedan, som hade
blommat så rikt i fjor, men de måtte väl akta den
nye rättarens små söta barn från att tugga på
de giftiga fruktskidorna, så att det inte hände
samma spektakel som för tre år sedan! Det
vore då verkligen synd —
Synd! Det ordet hejdade henne och förde
henne in på rätta spåret igen, skamfull och
förintad af ånger och samvetsqval. Åh, hon
var förskräckligt hårdtuktad! Det fans visst
ingen utsigt, att en så verldslig varelse som
hon någonsin skulle kunna röras af nåden.
Hon klagade sin nöd för tant Henrika, men
då fick hon till svar:
»Alltsammans beror på, att du tycks ha
glömt en sak: det är ju inte bara din egen
syndaskuld du har att bära på, utan också din
mors, och den är stor nog, skulle jag tro, att
böja den styfvaste nacke i stoftet.»
Ja, det var sant, hon hade glömt det! Hur
hade hon kunnat glömma det, då ändå
alltsamman ju var för moderns skull! Men det
berodde väl derpå, att hon ännu icke riktigt
kunde fatta bela idéen med denna
tillfylles-görelse för en annan. Tanten uppehöll sig
under sina samtal med henne företrädesvis vid
denna dunkla punkt och sökte på allt sätt
förklara den för henne. Men det hjelpte icke,
att hon oupphörligt som exempel framdrog
Kristi försoningsdöd och helgonens
öfverlopps-gerningar, som enligt katolikernas
föreställningssätt — hvilket Henrika tycktes gilla — komma
oss andra till godo. Förgäfves erinrade sig
Ingrid sjelf, att hon i Adam Homo ju alldeles
nyss läst om en sådan tillfyllesgörelse i andra
hand, och der var det ju intet kanoniseradt
helgon, det var Alma, en ung flicka som hon
sjelf, som genom att lägga sin helighet i
vågskålen räddade en medmenniska från evig
för-tappelse — alldeles samma förhållande som
hennes och moderns. Och det var en stor
skald, som skrifvit detta, och då måste han
väl också ha ti ott på, att något sådant var
möjligt? Men med hvilken lidelsefull ifver
den unga flickan än forsökte att haka sig fast
vid denna satisfactio vicaria — tänk, det fans
ju till och med ett latinskt namn på saken!
— var det, som om den icke ville låta fullt
förena sig med hennes rättsbegrepp. Så mycket
hade hon alldeles klart för sig, att om det
varit en annan, t. ex. modern, som tagit’ på
sig hennes syndabörda, skulle hon ha ansett
det upprörande orätt och hellre tusen gånger
valt den eviga osaligheten. Men nu, då det
var hon sjelf, som — — ja, för modern ville
och borde hon göra allt!
Det var också tanken på modern, som hjelpte
henne ett godt stycke på väg till den starka
och uppriktiga känslan af egen vanmakt, som
böckerna föreskrefvo. De förbrytelser, hon icke
med bästa vilja i verlden kunnat finna rätt på
i sitt eget förflutna lif, hade hon här till hands;
det var endast att lasta dem på sina axlar och
låta denna nya börda trycka sig ner till jorden.
Icke som om hon i sina tankar betraktade
modern som den usla, föraktliga varelse tant
Henrika velat göra henne till; nej, hennes bild
strålade fortfarande lika ljuf oeh obefläekad
emot henne; det onda hos henne hade varit
någonting utifrån kommet, löst påhängdt, som
icke varit sammanvuxet med hennes väsen, utan
eudast berott på stundens öfveriluingar och
förvillelser. Men hon visste ju, att» den olyck-
liga qvinnan, som fallit ett offer för sin
lidelsefulla natur, hade vållat andra mycken sorg
och smärta, och det var denna sorg, som
Ingrid nu försökte ta på sig. Hon frammanade
oupphörligt för sig faderns bleka, lidande
ansigte och tänkte: »Hans förspilda lif och hans
förtidiga död bär nu du, hans dotter, ansvaret
för -— inte hon!» Och det låg verkligen något,
så uppskakande gräsligt i den föreställningen,
att hon icke var långt ifrån att känna något
af den förkrosselse, den förlamning af alla
lifs-andar, som hon förgäfves längtat efter att få
erfara.
I sådana stunder tänkte hon: »Nu är jag
väl snart tillräckligt sönderbruten, tillräckligt
ödmjuk i medvetandet af min skuld — nu
kommer kanske snart det underbara — nu får
jag snart höra den himmelska rösten som säger
till mig: Statt upp!»
Men himlen var stängd som förut.
Då låg lion vaken bela nätterna och grät
och rasade mot sig sjelf, som icke kunde komma
i den rätta stämningen; hon slog sig för pannan
och bröstet med knytnäfvarna, slet sig i håret
och bet sig sjelf i handen, så att den blödde;
men hennes sinne var lika förstoekadt som
förut; Gud försmådde henne, och det underbara
ville ej nalkas henne. (Forte)
Från Iduns läsekrets.
Till den »svartsjuke» Tomas.
Den tviflande och dock »fast troende»
Tomas har genom sin fråga väckt Iduns
läsarinnors lifligaste intresse. Detta intresse har
visat sig i en sådan massa af delvis
skämtsamma råd och uppmaningar, att vi i de
flesta fall endast kunna genom ett kort utdrag
antyda ins:s mening.
Se här ett urval!
Ni är dä sannerligen att beklaga,
som för en sådan sjukdom råkat ut.
Onh som den kronisk är och ej akut,
jag vet ej något sätt att den förjaga.
Ett vänligt råd jag vill dock eder skicka:
Förtro er till er ädla, kära flicka;
kan hända er Othelliska natur
bon ändra kan med en sympatisk kur.
Till att »s/å ner» man satte fordom hopp —
men är ni ändock en ohjelplig kropp,
då är det bäst, att — hon med er slår opp.
Fanny.
Hur skall en fästman blifva botad för
svartsjuka?
En högst karaktäristisk fråga af en tviflande
Tomas!
Han säger sig vara förlofvad oeh har i följd deraf
en del obehagliga förnimmelser, när en individ af
hans eget kön närmar sig hans hjertas utkorade,
hvars karaktär han för öfrigt synes hysa mindre fast
tro på. Men han är ju också en Tomas. Nu
pre-tenderar denna stackars menska att vilja blifva botad
för dessa obehagliga känslor, alias svartsjuka.
Inbillningssjukdomar äro svåra att böta, och
svartsjukan nästan svårast bland dem alla.
Det värsta med denna sjukdom är, att man alltid
ifrågasätter, om den deraf lidande är normal till
förståndet! Sedan blir han vanligen misstänkt för att
ej vara gentleman; till råga på allt blir han
förlöjligad och utskrattad och under allt detta går den
arma själen med plågor, lika svåra att tåla som
magkatarr, trånga skodon och kopparslagare!
Stackars, stackars menniska! Ja, ja, mina. damer,
det är sannerligen ingenting att le åt; I hafven värst
sjelfva deraf, när »föremålet för edra taDkar»
vandrar omkring uti ett tillstånd, omvexlande mellan
rytande lejon eller mildt vansinne, ty antingen
blifven I då förtviflade, hvilket ju ej är förenligt med
detta »de frigjorda qvinnornas» tidehvarf eller
utkräf-ven I en grym hämnd på honom genom att vid
första möjliga tillfälle prata samtidigt med minst
tre individer af hans slägte, och detta blifver i
längden tröttande för er.
lf!)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
