Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 20. Fredagen den 18 maj 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tidningen utkommer 1 hufvudstaden hvarje helgfrJ fredag och kostar för | r-v i I hl månaden meddelar en fullständig mode- och mönstertidning. — Uppgif
ett qvartal endast I krona, postarvodet Inberäknadt. — Sista numret I I LJ LJ IN å närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, sa er-
äfven den ömtåligaste omöjligt häraf känna
något obehag. Ilar man benägenhet att vara
något litet sybarit, må ett par droppar eau de
Lubin eller annat toalettvatten hällas på
svampen vid första blötningen, då både kroppen
oeh rummet blifva svagt parfymerade. Bättre
är dock det rena obemängda vattnet, och man
bör sträfva, i synnerhet under den varmare
årstiden, att taga det allt svalare. Dock är
fullkomligt obehöfligt att, för att som
fransmännen säga, »faire preuve de caractère»,
underkasta sig frosskakningar och köldrysningar.
Den ytterst angenäma känslan af friskhet
uteblifver ändå ej, trötthet oeh dåsighet försvinna,
och särskildt blifva nervösa personer, hvilka
oftast äro mest nedsatta på morgonen, efter
öfversköljningen lifliga och dådkraftiga.
Tvål kan äfven begagnas, men ett
grundligare intvålande med borstning och gnidning
sker bättre i vanligt bad, hvilket genom
öfversköljningen visserligen i någon mon ersattes,
men dock icke bör helt och hållet försummas.
Till slut ett sista inkast, hvilket borde få
räknas till de obotfärdigas förhinder. I en
stor familj, heter det, skulle allt detta
vattenfyllande och utslående på ett betänkligt sätt
taga ijenarens tid och krafter i anspråk och
detta är också sant. Men i städer finnes nu
oftast vattenledning i husen, oeh i så fall är
det intet synnerligt tryckande åliggande för de
unga att sjelfva, hvar for sig, sörja för sitt
badvatten.
På landet är det i allmänhet så pass godt
om både tid och krafter, att dessa utan större
skada kunna tagas i anspråk äfven för denna
lilla syssla. Det gäller blott att göra ett
försök oeh efter helt få dagar skall man känna
det som en försakelse att icke fortsätta.
Särskildt i våra dagar, den stora nervositetens
tidehvarf, må intet underlåtas, som kan bibehålla
eller återställa mens sanct, in corpore sano,
delta grandlag och vilkor fbr all mensklig
lycka. —In—
Europeiska furstinnor.
Efter främmande källor tecknade af
Mathilda Langlet.
(Forts.)
III.
"jp-y^en af kejsarinnans systrar, som var mest
begåfvad och henne kärast, var utan
tvifvel den henne närmast i ålder stående prinsessan
Alice, gift med storhertigen af Hessen, oeh
hvars för tidiga död allmänt beklagades. Denna
furstinna hyste också det lifligaste intresse for
så väl statssaker som vetenskaper och konst;
hon var i religionsfrågor fullt ut lika bestämd
som sin syster, kronprinsessan.
Ingenting målar må hända prinsessan Alice
i hennes förhållande till de sina så väl som
de bref, hon med intagande ömhet och
dotterlig kärlek skref till sin mor för att lugna och
trösta henne under tider af oro och sorg.
Så skref hon, sista året af sin lefnad, under
den engelsk-ryska konflikten, bland annat
följande rader:
»Af hela mitt hjerta delar jag, älskade
moder, dina bekymmer och dina känslor. Gud
gifve, att den goda saken snart måtte segra,
ty tiden skyndar, och denna osäkerhet är
förfärlig. Sedan någon tid tänker jag knappast
på något annat, och jag tycker verkligen att
oppositionen ordentligt fröjdar sig åt att kunna
trampa under fötterna landets intressen och
söker skada det mera än den någonsin gagnat.
Det är kritiska tider nu, både för regentinnan,
för folket och regeringen, och du, älskade
moder, är ensam om att tillvarataga allas
intressen 1
»Emellertid hoppas jag, älskade moder, att
din goda helsa skall hjelpa dig att bära alla
bekymmer och uthärda alla sinnesrörelser, som
dessa vigtiga och farliga tider medföra, så att
du icke dukar under derför.»
Icke långt efter sedan detta nedskrefs
bortrycktes den ädla prinsessan af en inom hennes
familj yppad smittosam sjukdom, difteri. Hon
begrafdes med stor ståt i mausoleet vid
Rosen-höhe, men make och barn, angripna och ännu
ej fullt återstälda från samma grymma sjukdom,
fingo ej ens följa henne till grafven, utan
måste från ett fönster åskåda likfärden.
Drottning Viktorias tredje dotter, Helene,
gifte sig med prins Kristian af Slesvig-Holstein
och lefver ett lyckligt, men temligen obemärkt
lif. Prinsen eger ett vackert slott i Windsor
park och lefver der som en rik och förnäm,
äkta engelsk lörd. Hans gemål är mycket
välgörande och sätter sig alltid i spetsen for
insamlingar och försäljningar till förmon för
nödlidande och fattiga.
Den tillbakadragenhet, hvari det furstliga
paret i England alltid lefver, hindrar ej, att
båda vid sina besök vid främmande hof
mottagas med all den glans, som deras rang
kräfver.
Drottning Viktorias fjerde dotter, prinsessan
Louise, har låtit icke så litet tala om sig
förnämligast i anledning af det giftermål, hon
ingick med markisen af Lorne, hvilket alltid
blifvit ansett som en mésalliance, ehuru alla
ledsamheter, som åtföljde det, numera blifvit
glömda. Det är ganska troligt, att endast
fruktan för, att prinsessan med sitt lifliga
temperament och sin egensinnighet skulle taga något
obetänksamt steg, som skulle vara ändå mera
komprometterande än »mésalliansen» i och för
sig — endast fruktan för något dylikt torde
hafva framkallat bifall till detta giftermål.
Huru som helst, var den unge äkta mannens
ställning och hans förhållande till den öfriga
familjen allt annat än afundsvärd, och det
behöfdes år, innan hans ridderliga sinne och hans
smak för allvarliga studier kunde bana honom
väg till ett rum i de kungliga slägtingarnes
hjertan och i deras aktning.
Prinsessan Louise är ganska talangfull. Hon
egnar sig med mycken framgång åt både
målning och skulptur. Något svärmiskt, anlagd
har hon alltid varit, varm och häftig i
utbrottet af sina känslor, och icke sällan låter
hon de senare råda öfver förståndet. Man
påstår, att hon, som passioneradt älskar sin make,
är ytterligt svartsjuk, och att detta är orsaken,
icke blott till stor sorg för henne sjelf, men
också till många häftiga uppträden mellan
makarne.
En dag kom en af hennes svägerskor, enka
efter den redan 1884 aflidne hertigen af
Al-bany, på besök till prinsessan Louise, som då
var alldeles förtviflad och gråtande förklarade,
att det icke fans någon fläck på jorden, der
hon kunde finna lugn.
»Om jag blott visste någon vrå, der jag
kunde gömma min man för allas ögon!»
utropade hon. »Då först skulle jag kunna vara
lugn och lycklig, ty då skulle ingen kunna
locka hans hjerta ifrån mig.»
Hertiginnan af Albany svarade ingenting på
denna utgjutelse. Hon tog blott sin svägerskas
hand och sade: »Följ mig!»
De båda damerna stego upp i hertiginnans
vagn, som på gifvet tecken stannade framför
hertigens grafvård. Den unga enkan såg med
vemodig blick på sin svägerska.
»Louise,» sade lion, »tror du, att den
qvinnan är lycklig, hvars make här är gömd för
allas blickar?»
Prinsessan kastade sig snyftande i sin
svägerskas armar, och för denna gång åtminstone
var hon bragt på förnuftigare tankar.
Af de lägre klasserna i England var
prinsessan Louise nästan tillbedd, och ehuru
visserligen en handfull radikaler motsatte sig
begäran om hemgift åt henne, fans det dock,
såväl i parlamentet som inom pressen oeh hos
allmänheten en ofantlig majoritet, hvilken
uttalade sig till förmon för den kungliga
prinsessan, då hon, följande sitt hjertas böjelse,
äktade eti undersåte visserligen, men en
adelsman af urgammal adel och rang. Hans far
var, som bekant, den skotske hertigen af
Argyle.
Vid prinsessan Louises bröllop aflade di
ott,-ning Viktoria för första gången sin enkedrägt,
som hon sedan ersatt uied en annan sorgdrägt,
»half sorg», som etikettspråket kallar den.
Af artighet mot brudgummen hade brudens
yngste broder och hennes äldsta brorssöner
anlagt skotsk höglandsdrägt, som för öfrigt bars
af så många af de närvarande, som möjligen
kunde finna anledning att anlägga den. Detta
gälde naturligtvis endast herrarne; damerna
uppträdde i, hvad engelsmännen eufemistiskt
och af ren känsla för det passande benämna
full dress (fullkomlig beklädnad), ehuru denna
toalett, hvartill hör djupt urringad klädning ocli
alldeles nakna armar, snarare borde kallas half
dress (half beklädnad).
Så länge till »hofdrägten» hör detta sätt att
vara både klädd och oklädd, torde det ej vara
att hoppas någon förändring i detta belt enkelt
afskyvärda och verkl’gen foga sedliga mode,
oeh det är verkligen förvånande, att drottning
Viktoria, som i så mycket annat gifvit ett godt
föredöme, som man påstår, icke vill tillåta den
minsta afvikelse häruti, då det gäller att vara
högtidsklädd.
Drottningens yngsta dotter, prinsessan
Beatrice, var länge ogift, som man vill veta i
af-vaktan på att engelska parlamentet skulle
upphäfva den lag, som förbjuder en man att gifta
sig med sin svägerska, emedan ett giftermål
mellan prinsessan och hennes svåger,
storhertigen af Hessen skulle vara ifrågasatt.
Drottningen skall mycket hafva önskat att hennes
yngsta dotter skulle blifva en andra moder för
ein aflidna systers barn, men parlamentet visade
sig vid- två olika försök lika obevekligt.
Prinsessan måste underkasta sig lagstiftarnes vilja
och har sedermera blifvit gift med prins
Henrik af Battenberg.
Om drottning Viktorias sonhustrur är icke
mycket att säga. Hertiginnan af Albany
intager en alltför obemärkt plats, och prinsessan af
Wales samt hertiginnan af Edinburg skulle
kunna karaktäriseras med några få ord. .Den
förra är älskad af alla, den senare knappast,
af någon. Hela engelska nationens hjerta
klappar sympatiskt for den förra; allt hvad den
senare företager klandras alltid oeh öfverallt.
Utan tvifvel gör man henne häruti orätt. Både
hennes och hennes gemåls ställning är ganska
kinkig. Deras inkomster äro jemförelsevis
inskränkta och det furstliga paret är nödgadt att
iakttaga sträng hushållning. Men som folket
ständigt fordrar, att furstar skola ösa ut
penningar åt alla håll, sä beskyller man hertigen
af Edinburgh och hans gemål för snålhet.
Och som i alla lifvets förhållanden hustrun
oftast får bära skulden för mannens fel, så
blir det också den stackars ryska prinsessan,
som här får blifva det’ svarta fåret. Och när
ett folk en gång får den föreställningen, att dess
lf!)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
