Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 20. Fredagen den 18 maj 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hälles ett nummer l veckan under hela qvartaiet. För hvarje 5-tal
abonnenter, som samlas, och för hvilka afgiften insändes till Redaktionen af
IDUN
Idun, erhålles ett gratlsexcmplar för hela den tid, under hvilken
abonne-mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 5, torde prenumera-
furstar regeras af snålhet, så är på ögonblicket
all kärlek till de furstliga personerna förbi,
stendöd, så död, att den aldrig kan återväckas.
Eget nog förlåter folket hellre slöseri och
skuldsättning hos eu eljes älskvärd furstlig person,
än sträng hushållsaktighet, äfven om fursten
företer den mest aktningsvärda karaktär.
Prinsessan af Wales, den förtjusande unga
skönheten, som år 1863 med sådan
hänryckning mottogs af engelska folket, kunde helt säkert
ännu, då hon firade sitt silfverbröllop, räkna
på samma hängifvenhet, som då fick ett så
stormande uttryck, men som, nu må hända
lugnare, utan tvifvel är vida djupare. Prinsessan
har med ädel finhet förstått att i de kinkigaste
lägen para öfverseende godhet med rättvisa och
bestämdhet; hon har förstått att alltid med
mildhet göra sig åtlydd, hon har uppfostrat
sina barn med ömhet och förstånd och utbildat
dem till unga män och unga flickor, som i
enkelhet, bildning och finhet söka sin like.
Derjemte behandlar hon med mycken aktning
och undseende alla hofvets damer, och för
öfrigt bela sin omgifning oeh söker göra så
angenäma som möjligt dessa platser, som det icke
alltid är så lätt att fylla.
Hertiginnan af Conaauglit är en preussisk
prinsessa, som vid sin ankomst till England,
med stor förtjusning mottogs och nästan
öfver-höljdes med dyrbara presenter. Hon var
särdeles behaglig och intagande, denna dotter till
»röde prinsen» (prins Friedrich Karl af
Preussen) och helsades öfverallt med entusiasm. Då
hou ankom till Windsor öfverlemnades åt henne
ett diamantarmband af tre hundra pund sterlings
värde (ung. 5,400 kr. sv.), hvarvid prinsessan,
då hon tackade för denna uppmärksamhet,
förklarade, att hon på sin bröllopsdag skulle bära
detta armband och intet annat. Detta var icke
så illa sagdt af en ung prinsessa och giorde,
att hon genast vann stora sympatier. Huru
vida hon sedermera förstått bibehålla dem, är
en annan fråga, men icke är det genom allt för
sträng hushållsaktighet, som hon kommer att
förlora dem, så mycket torde man med
säkerhet kunna antaga. (Forts.)
Ydrbesök.
fr vägen alla stater, kårer!
Gif rum för vårens milde
drott! —
Hvad nu! En Vår, klädd i botforer,
i vantar och i skinnkapott! —
Aha! Du har gått miste tara,
du nordpolsman med istappsskägg,
du måtte fel om våning fara:
din är med isbjörns vägg om vägg.
Jaså! Du påstår du är Våren
med almanach som prestbetyg. —
Bra mycket är du dock till åren
och icke är du just så blyg;
du låter oss af köld ju darra —
så morsk ej Våren vara plär
och — ville du »april» oss narra —
för sent du då har kommit här.
Men så jag pratar! Nu förstår jag, —
förklädd du kommit, fagra Vår:
ur blicken ler en solig vårdag,
fast snö du strött i lockigt hår.
Du ville fira karnavalen,
och derför klädde du dig så;
du ville hvirfla om i salen
i dans med hvita flingor små.
Eå låt då din förklädnad falla,
låt se dig ung och skön och varm;
med milda blicken blommor kalla
ur Hertas ännu frusna barm;
ur- svalda knoppar fram låt springa
naturens gröna skrud igen
och sedan, käre, hit oss bringa
din sköne broder — Sommaren!
fehr J. Wallin.
Till mina genmälare i frågan
»Böra barn lyda?»
Af
Elna Tenow.
(Forts.)
{(PMvem bar icke hört mer än en ung man och
qvinna med vemod eller bitterhet yttra om sin
far eller mor — och ännu flere tänka det i sitt hjerta,
fastän de dölja sin formenia »upptäckt» såsom en
ryslig hemlighet, hvilken då dess säkrare förstör
de:as sinnesfrid —: »Hvem eller livad skall jag nu
tro på, r.är han, som stod för mig såsom den bäste,
visat sig icke vara värd min tro» . . . eller »då hon
kunnat göra detla, hvad är då lifvet vardt alt lefva?»
Och dylika ord äro ingalunda tomma uttryck för
en sjuklig sentimentalitet, utan verkligen framkallade
af en begreppsomstörtniiig i det unga sinnet, som
i bokstafligaste mening blir ödesdiger, emedan det
bettämmer lifs- och själsriktning.
Och allt delta derför att föräldrar icke räkna för
rof att af i-jelfviskhet och maktbegär begagna sig
af barnens naturliga åtrå att beundra, se upp till
och skapa sig ideal.
1 stället för att i god tid göra klart för dem, att
far och mor endast äro ett par bland millioner, af
hvilka många äro bättre och ädlare, några sämre,
men alla svaga, felaktiga och högst olämpliga att
binda sin tro på godt och ondt vid, så stärker man
nu oafbrutet deras tillit till far och mor såsom
personer genom ett ständigt hänvisande till
föräldramyn-digheten, ett ständigt påpekande af
föräldrafullkom-ligheten.
Och detta missförhållande är så ingrodt, att det
ju nästan betraktas som en skändlighet att i ett
barns närvaro förutsätta en möjlighet af att icke
dess far och mor äro höjda öfver hvarje klander.
Jag hör många föräldrar härvid invända, att detta
vore att beröfva dem sjelfva grundvalen för deras
inflytande.
Nej, och tusen gånger nej! Aldrig, om man,
såsom jag i allt det föregående har velat betona, lärde
barnen att lyda något högre än föräldrarna: en idé,
ett rättsbegrepp, en princip, en moral eller Gud,
huru hvar och en vill uttrycka det, blott dess lagar
gälla lika orubbligt den ledande som den ledda.
Och jag är öfvertygad om, att våra barn icke skola
älska och högakta oss mindre, derför att de vela,
att vi kunna misstaga oss och fela likasom de sjelfva.
Tvärt om skola de värdera våra dygder högre, i samma
mon som de förstå, att vi måste tillkämpa oss dem
i kamp mot samma eller liknande frestelser, som de
sjelfva hafva att bestå; och säkert är, att de vida
lättare skola förlåta och öfverse med våra fel och
misstag.
Oeh det är en stor villfarelse, om vi tro, att icke
vi behöfva våra barns öfverseende i lika hög grad,
som de behöfva vår, ja i bögre t. o. m., ty våra
fel och svagheter, för att icke nämna laster och
brott, äro i vida högre grad olycksbringande för
dem, än deras någonsin kunna vara för oss.
Jag vill hoppas, att ingen af mina läsare envisas
att betrakta dessa mina teorier så inskränkt, att de
hänga upp sig på den delvis berättigade
invändningen, att de icke kunua användas på barn i
1—5-års-perioden.
Det är visserligen sant, att man icke kan göra
denna uppfostringsgrundsats medveten, hos det lilla
barnet, men hos modren bör den vara medveten,
redan då hon lägger den nyfödda (ill sitt bröst.
Hon bör redan då ha fullt klart för sig, att barnet
icke är en lifegen, tillhörig henne såsom personlig
egendom, utan en med henne jembördig varelse,
inför hvilken hon skall kunna försvara hvarje,
åtgörande, liksooa en förmyndare för sia fullvuxne
myndling skaü kunna försvara, huru han förvaltat
hans egendom.
Handlar hon efter delta medvetande, skall hon
alldeles osökt småningom komma till det uppväxande
barnet i det förhållande, jag i det föregående sökt
framhålla såsom det för bägge parterna naturenligaste
och lyckligaste.
(I parentes vill jag tillägga för deras räkning, som
betvifla eller förneka möjligheten ocli praktiskheten
af att förklara de små barnen, hvarför jag begär det
ena eller andra af dem, att jag af erfarenhet vet,
det en normalt utvecklad treåring mycket väl
uppfattar, om han straffas af föräldrarnas egenmäktighet
eller af en högre nödvändighet, som hvarken han
eller de förmå rubba.)
Efter dessa förklarande anmärkningar till min
uppsats »Böra barn lyda?» i Iduns 2:dra nummer
för detta år, i hvilka jag lika litet kunnat bemöta
och gendrifva alla de invändningar och påståenden
hos mina genmälare, som tarfva granskning, sorni
jag kunnat uttömma det rika och mångsidiga
ämnet eller ens genom fullständighet gardera mig mot
nya missförstånd, vill jag endast tillfoga den
slutanmärkning, att vederbörande gjorde mycket klokt
både för sin egen och andras skull, om de undveke
att uttala sig om saker och förhållanden, om hvilka
de aldrig gjort sig möda att taga verklig kännedom,
utan blott bedöma efter lösa, mycket lösa hörsagor
i 3:dje, 4:de hand. Såsom exempelvis om Strindberg,
— hans författarskap, personlighet och möjliga syften
—- om socialismen och dess grundsatser — om
stats-och samhällsförfattningens ledande principer, o. s. v.
Jag hoppas komma i tillfälle att efter hand i
särskilda små uppsatser påpeka åtminstone en och annan
af de missuppfattningar i dessa ämnen, som mina
genmälare i likhet med den stora icke sjelf-tänkande
allmänheten tycsas taga för godt gods.
Till dess: Au revoir!
Ridande damer.
Wenn Mailüfterl weht,
Geht in i Wald drauss’ der Schnce, etc.
ifejljch så är det nu snart den bästa tiden lor
^gr de sportälskande damernas älskningsnöje,
som under vintrens lopp fått inskränkas till
några timmars manègeridning eller också ingen
ridning alls, der intet ridhus varit att tillgå!
Efter alla baler, slädpartier, middagar,
skridskoåkningar oeh konditoripalaver lär allt
rid-ningen hafva samma verkan på de nådiga
damerna, som morgondaggen på de törstande
blomstren eller, för att tala i nutidens
realistiska smak, som jernpiller, Karlstadsvatten och
Höfts maltextrakt på bleksot och migrän.
Men allting måttfullt, mina damer, för mycken
dagg skämmer rosen, jernpiller och
Karlstadsvatten i för stora qvantiteter göra dem yra i
hufvudet och öfverdrifven ridning,
parfor-cejagt och hinderhoppning kunna göra obotliga
skador och förstöra det allra mest
solskens-belysta framtidsperspektiv. Deremot är
ridsporten, idkad med förstånd och måtta, säkerligen
ej skadlig ocli många gånger af stor nytta för
societetslifvets beklagansvärda bleksotsmartyrer.
Jag har gjort den iakttagelsen, att damer
under ridning som oftast äro vida djerfvare än
männen!
Hvarför ? Troligtvis emedan de ej ännu
fattat den fara, som är förenad med denna
sport, och 30m deras egen oförsigtighet i hög
grad förstorar. De skola visa sig modiga,
gudbevars, oeh derför rida de löst pä allting
à la Don Quixote kontra qvarnvingarne.
Om dessa »modiga» damer komme genom
eget förvållande oeh slarf att falla från hästen
ett par gånger och derigenom förskaffade sig
några skråmor och blånader, tror jag nog, att
några helsosamma reflexioner ej skulle uteblifva
och i följd häraf dumdristigheten (ursäkta det
mindre smickrande uttrycket!) utbytas mot ett
mera sansadt mod.
139
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
