Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 20. Fredagen den 18 maj 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tion ske å närmaste postanstalt.— Bidrag frän alla områden för qvinlig i i—v I I \l användas och marginal lemnas. Namn och adress torde ailtkl noga
verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör | L) U IN angifvas, och kan fullkomlig diskretion frän redaktionens sida påräknas.
Något vidare ömmande hjerta hafva damerna
ej heller för sina hästar. Galopp är nu så
elegant att rida, man visar sig alltid
fördelaktigast så förstås, men om detta tempo rides
på en härd väg, makadamiserad landsväg eller
gräsvall, derpå fästes intet- afseende, bara det
gär undan. Oeh så traf utför backe med lösa
tyglar och derefter ventre-å-teme uppför backe,
för att sedermera plötsligen tvärstanna
Oftast äro dessa ryttarinnor medlemmar af
djurskyddsföreningen! —
Kan hända vore det ej sä malplaceradt att
här säga några ord om deras merendels rätt
opraktiska ridkostym. Vanligtvis är ridkjolen
för lång, hvilket är obeqvämt, när man skall
gå och i dåligt väglag högst obehagligt, då den
blifver nedstänkt och tillsmutsad, till föga
båtnad för den stackars kammarjungfrun, som
sedermera timvis får nöta sina fingrar och sin
matmoders bästa klädesborste.
Mina damer, låten ej kjolen vara längre i
venstra sidan, än att den jemt stöter till marken,
när I stån, eller också att, när I sitten i
sadeln, den ej hänger så långt, att den skymtas
under hästens buk, från höger sedt. Försen
den inuti med en elastisk stropp, i hvilken den
högra fotspetsen trädes för att förhindra kjolen
att flyga under ridningen.
Och håret, ^mina damer! Spiken det fast
eller limmen det med syndetikon eller
qvarlem-nen det på toalettbordet, hvilket som helst,
blott i lagen, att det ej vållar eder och andra
obehag under ridturen. Romantikens med
svajande plymer beprydda hatt och de böljande
lockarna passa ej för vår tid; cylinderhatten eller
jockeymössan måste sitta ordentligt fast, så att
I ej midt under en »gudomlig galopp» blifven
återkallade till denna jemmerdals bittra tillvaro
genom fallande hårnålar och glidande
hufvudbonad.
Underklädnaden, mina damer, är af stor vigt.
En tunn skinnväst under ridfracken är utmärkt,
t. ex. när vädret är blåsigt. Underbenkläderna
böra helst vara af bomullstrikä; benkläderna af
bockskinn, kläde eller stockinett.
Knappstöf-letter äro att afråda, emedan stigbygeln, vid en
af de ofvan omtalade kullerbyttorna, lätt kan
fastna på en af knapparne och derigenom
förorsaka en allvarsam olycka; deremot äro de länga
ridstöflarne pä det högsta att anbefalla.
Dessutom, oss emellan, mina damer, så äro
de vida vackrare än de hidösa »långpantalongerna».
Tänk er en sådan prydlig stöfvelbeklädd fot,
som hvilar i er kavaljers hand, när han skall
lyfta er upp i sadeln. Och med hvilken grace
man nu kan drapera sin kjol öfver armen, när
man har det lugna oeh trösterika medvetande
att se sig vara i besittning af ett par
välsit-tande ridstöflar! Är detta ej sant, mina Dådiga
damer?
Dolly Roon.
Teater och musik.
Musikföreningens sjuttonde konsert
egde sistlidne tisdag rum i musikaliska akademiens
stora sal och upptog från början till slut idel
svenska kompositioner.
August Södermans intagande konsertuvertyr —
här flere gånger gifven — inledde konserten. Den
utfördes förträffligt af hofkapellet.
Närmast följande nummer »I rosengården», för
soli, blandad kör och orkester af Vilhelm Svedbom
med text ur K. A. Melins bekanta dikt
»Prinsessan och svennen», var af särskildt intresse såsom
ej förr offentligt utförd. Af kompositionens fyra
satser anslog i synnerhet den fjerde, hvars vackra
kör, afbruten af munkarncs aftonhymn, målande
framställer en intagande klosteridyll. Tredje sat-
sens solo, svennens visa, sjungen af hr Lundqvist,
utmärkte sig likaledes som särdeles melodiös och
vacker. Den första satsens kör och den andras
vexelsàng mellan prinsessan och svennen gjorde
i förening med de båda nyssnämda satserna hela
tondikten till en synnerligen intressant bekantskap,
som vid ett förnyadt utförande torde vinna ännu
mera.
Så kom konsertens mest anslående nummer,
August Södermans verkningsfulla och målande
kör-komposition »Hjertesorg» (texten af nyligen aflidne
Karl Wetterhoff) med sitt anslående solo (utfördt
af fru Edling). Stycket fick en förträfflig tolkning
och måste omtagas.
Följde så Ivar Hallströms poetiska och vårfriska
idyll »Blommornas undran», för soli, kör och
piano till text af 0**** F***. De fina skiftningarna,
den skära stämningen, de målande situationerna
kommo genom det förträffliga utförandet
(pianostämman sköttes synnerligen förtjenstfullt af frö
ken Sidner) till sin fulla rätt och framkallade nu
som alltid lifligt bifall.
Programmets sista nummer utgjordes af trenne
kompositioner af Ludv. Norman till text ur K. A.
Melins älskliga dikt »Humleplockningen». Alla
tre äro förut kända och alltid gerna hörda.
»Signes visa», enkel och intagande, utfördes varmt af
fru Edling. I »Kung Hakes död» utfördes det
ståtliga baritonsolot på ett utmärkt sätt af hr
Salomon Smith; körerna i detta stycke voro ock af
betydande verkan. Fruntimmerskören »Snöflingornas
saga» utfördes med all den pietet, som tondiktens
luftiga och skära poesi kräfver.
Solonumren utfördes, utom af de ofvan nämda
fru Edling, hrr Lundqvist och Smith, af fröknarna
Karlsohn och Klemming samt hr Strandberg, och
det hela leddes af hofkapellmästaren Nordqvist
med en aldrig svikande säkerhet.
Konserten var en verklig musikalisk högtid och
bildade ett värdigt slut på den nu snart
tilländagångna konsertsäsongen. Stockholms musikaliska
allmänhet, som vid detta tillfälle till sista plats
fylt den stora salen, och för hvilken dessa
musikföreningens konserter blifvit högtidsfester, står
i stor tacksamhetsskuld till hofkapellmästaren
Conrad Nordqvist och kormästaren August Edgren
för deras outtröttliga arbete i och för höjandet af
hufvudstadens musiklif, och särskildt för deras
inöfvande och framförande af våra bästa svenska
tonverk.
Bidrag i alla ämnen mottagas med tacksamhet.
Literatur.
Om qvinnouppfostran, iakttagelser och reflektioner
af Lueina Hagman. Borgå. Verner Söderströms
förlag. Pris: 1 mark 50 penni.
Det finska originalet har prisbelönts af Finsk
Qvinnoförening. Den lilla vackert utstyrda boken
innehåller en särdeles väl och redigt skrifven fram
ställning af äldre åsigter om qvinnans natur,
bestämmelse, behof och så väl enskilda som
samhälleliga ställning — kortligen: »Idealqvinnans»
historia — och dessa åsigters missriktande
inflytande på qvinnans uppfostran. Förf. framhåller
med styrka felen i den moderna uppfostran och
framställer sist sina reformfordringar. Vi kunna
med allt skäl rekommendera boken och de
reformförslag den framställer till Iduns läsarinnor.
En lifsuppgift.
Berättelse af Ernst Lundquist.
10.
||røljoktora hade måst tillkallas och säga sin
mening. Det var ingenting af
betydenhet, förklarade ban, bara ett nytt bevis på,
hur dumt fruntimmer sköta sin kropp. Ingrid
satt naturligtvis inne ständigt och jemt. Ja
visst, det var derför hon var blek och hade
mörka ringar under ögonen. Hon hade ingen
sysselsättning, som stärkte musklerna, hon
tillbragte kanske sin tid med att spela piano,
brodera —? Jaså, läsa? Upphetsande saker?
Aha, uppbyggelseskrifter och dylikt, nå, det
borde han ha förstått af den exalterade glansen
i de der stora ögonen. Der hade man
anledningen till den aftyning och de täta
svimnings-anfall, som skrämt upp Henrika och jagat henne
till närmaste doktor, fast än bon icke trodde på
läkare och nästan ansåg det som ett förmätet
ingripande i Försynens bestämmelser att vända
sig till en sådan. Oeh om det varit henne
sjelf det gält — — men nu — — Aimées
dotter, nej, hon kunde icke vara nog
samvetsgrann, nog pedantiskt ifrig att söka uppfylla
allan rättfärdighet.
Ingrid skulle äta jern, låta bli att läsa så
mycket oeh framför allt vara ute i friska
luften, röra sig så mycket hon orkade, förströ
sig, vara glad — —
Nå, det var ju ett temligen s\årlydt recept,
men somligt deraf fick man väl försöka att
rätta sig efter. Oeh fast än Ingrid spjärnade
emot ocli bad för själ oeh pina att få slippa,
motade Henrika ut henne på långa promenader
— ensam, förstås, ty sjelf var hon ju icke
sjuk oeh behöfde väl icke uppoffra sitt kära
kammarlif i onödan.
I början riktade den unga flickan sina
vandringar utåt den närmaste omgifvande
landsbygden, gick bortåt Tanto eller förbi Skanstull,
slog sig ner vid Hammarbysjön eller for öfver
till Löfholmen, men det var alldeles för vackert
der ute, hon återföll för lätt i sin gamla
hedniska. naturdyrkan, och det var ju en af de
snaror, med hvilka djefvulen öfverallt smög sig
efter henne. Hon kunde sitta långa stunder
försjunken i bön och åkallan, som hon trodde,
men så var det i stället en vacker
färgbrytning i molnen, som hon omedvetet studerade,
eller en smal solstrimma, som bröt sig mot
Mälarens spegel och kom i sprakande och
gnistrande uppror, då en åogbåt skar den tvärs
öfver och satte vattnet i kokning. Och hon
kände en riktig lättnad, då hon en qväll blef
antastad af en drucken karl, som hon hade
den största möda att rädda sig undan, och
tanten i följd deraf förbjöd henne att utsträcka
sina promenader utom de bebygda qvarteren.
Men det blef ledsamt i längden att vandra
af ocli an på Söders illa stenlagda och illa
luktande gator, det blef henne rent af ett straff
och en plåga att gå ut, och det motverkade
ju promenadernas syfte. För att vexla om
med omgifningen styrde hon derför kurs nedåt
staden, ströfvade omkring på Norr, besåg
Stockholm så som hon väl annars aldrig skulle fått
göra, men höll sig enligt tantens stränga
tillsägelse alltid på de folkrikaste, tätast
trafikerade gatorna oeh platserna.
Men fast än hon här icke hade någon vacker
natur, som frestade henDe, fans det så mycket
annat, som distraherade henne och väckte hennes
outrotliga kärlek till verlden och de ting, som
i verlden äro. Ibland tvingades hon t. ex. att
stanna framför ett blomsterfönster, der de
härligaste tunga rosor — skära, lefverbruna,
laxfärgade — diktade ett glödande yppigt
farg-poem tillsammans med gloxiniernas mjöliga
purpursammet, akasiernas gula snö oeh palmernas
blanka, förnäma grönska. Hennes ögon
frås-sade . at all denna härlighet, hon drog djupa,
vällustiga andetag, som om hon i inbillningen
badat sig i all denna doft, som var fängslad
bakom rutan, och hon skulle velat slå ihop
händerna af häpen beundran. Men då hon stått
der en lång stund, glömmande allt omkring
sig, kände hon plötsligt ett styng i sitt hjerta,
lf!)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
