Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 20. Fredagen den 18 maj 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Manuskript, som ej antages till införande, återsändes, så vida porto bl- |H||M Annonser mottagas endast mot kontant liqvid i förskott af 26 ore pr 4.
fogas. Inga ofrankerade försändelser lösas. | U U IN spalt, petitrad (= 10 stafvelser). Ingen annons införes under I krona.
och då rusade hon derifrån, och hon vågade
af blygsel knappast l3’fta’upp ögonen från
trottoar-stenarne.
Eller också var det ett butiksfönster med
leksaker — dockor granna som prinsessor i
jemförelse med hennes gamla hemmagjorda liosa,
som hon hållit så kär, som hon sytt kläder åt,
och som hon ännu hade med sig, gömd i en
byrålåda der hemma vid Götgatan — eller
lustiga gubbar, som gingo med mekanik och
kunde brottas; det stod alltid stora skaror, äfven
äldre menniskor, på trottoaren och hade roligt
åt dem, så att hon var ej den enda som var
så barnslig — eller hela små dockrum
fullständigt möblerade, från det största till det minsta,
ej ens lampskärm och eldgaffel saknades! Tänk,
att det kunde finnas något så märkvärdigt!
Barnen i Stockholm kunde väl aldrig ha tråkigt!
Hon skulle kanske också ha haft sådana der
leksaker, om hon fått stanna i Stockholm som
liten — —
Men den tanken erinrade henne om modern,
och hon smög som en missdåderska från
bodfönstret och började tukta sitt verldsliga sinne
med att i minnet gå igenom en af Davids
botpsalmer.
Eller också kunde det vara några hundar,
som lekte och rasade på en gräsplan, eller
vaktparaden, som kom med blänkande
uniformer och klingande, brusande musik, och hon
tyckte, att hon aldrig hade hört något så
härligt, och hon hade den största möda att hindra
sig sjelf från att gå i takt. Eller också var
det norsfisket i Norrström — åli, hvad hon
undrade, om de der stora, glittrande, alltid
tomma hfifvarna någonsin skulle kunna dra upp
en fisk! — eller lastningsarbetet nere vid
Stadsgården eller de besynnerliga skåpen med
rörliga figurer i på Djurgårdslätten, figurer som
skreko oeh slogos och alltid samlade så mycket
folk framför sig. Men hon tordes aldrig sälla
sig till dessa grupper, t.y det var visst något
slags teater, detta, och teater var det
syndigaste af alla verldsliga nöjen, det hade taut
Henrika sagt.
Men en gång fick hon ändå ett slags
föreställning om, hvad teater kunde vara. Hon
hade gått sig trött och hade för ett ögonblick
slagit sig ner på en soffa i Kungsträdgården
långt ner åt kajen, så att hon icke skulle höra
musiken från Blanch’. Då kommo ett par
äldre herrar och slogo sig ner på samma soffa
som hon, två fina, prudentliga gubbar med
glasögon och ärevördiga, allvarsamma ansigten,
och de fortsatte ett påbörjadt samtal, som
tycktes intressera dem mycket, oeh Ingrid
kunde icke undgå att höra hvarje ord. Snart
förstod hon, att de talade om en utländsk
sångerska, som hade uppträdt på operan i våras,
och som tycktes ha varit en af verldens
förnämsta konstnärinnor. Bägge de gamla
herrarne hade sett henne, men de voro icke ense
om, i hvilken roll hon varit bäst, den ene
påstod, att det var i Oarmen, den andre tyckte
bäst om henne som Margareta. Han påminte
om, huru mästerligt hon gjort den och den
scenen — i synnerhet beskref han hela
kyrk-scenen, som han kallade den, och förklarade,
att alla de afvikelser från de vanliga
Marga-retornas traditionella sätt att spela den scenen,
voro rent af genialiska; tänk, huru ypperligt
var icke det sätt, hvarpå hon motiverade, att
Margareta någonsin tog sin tillflykt till
sidokapellet oeh ej gick ut med de andra
kyrk-beaökande qvinnorna! Och hvilket snilledrag
var det ej af Lucca — så tycktes den
främmande sångerskan heta -— att hon ej lät
vansinnet hos Margareta bryta ut förr än efter
den mest förkrossande själskampen i kyrkan, då
hon blifvit öfvertygad om, att all hennes ånger
och bot är förgäfves, då himlens förkastelsedom
slår ner på henne som en åskvigg och
förlamar alla hennes själskrafter och den onde
till sist reser sig bakom bönepallen; ja, det
lät, som om den gamle herrn tyckt, att just
detta drag varit det mästerligaste, att åsynen
af den onde släckt förnuftets ljus hos
Margareta; men hvarför han tyckte så, det fick aldrig
Ingrid veta, ty de bägge herrarne reste sig upp
och fortsatte sin promenad åt Blasieholmen till.
Tänk, så besynnerligt! Yar det så
allvarsamma saker, som framstäldes på teatern?
Hvad kunde den der stackars Margareta ha
gjort för ondt, efter hon måste genomgå sådana
lidanden och till och med förskjutas af Gud?
ih, hvad Ingrid gerna skulle ha velat följa
efter de gamle herrarne och höra fortsättningen.
Och det var två sådana hedervärda gamla män,
som voro så intresserade af teater! .Den ene
säg ut som en prest, och den andre blef
titu-lerad professor. Om teater verkligen vore
något så syndigt, var det då troligt att–?
Ingrid kastade en undrande blick bort till
operabyggnaden, som skymtade fram mellan
trädkronorna. Åh, hvad hon gerna skulle vilja
komma dit en gång, bara en enda, och sjelf
öfvertyga sig, om det verkligen var så farligt,
det man der fick se. Men helst skulle hon
vilja se Margareta — ja, så hette väl pjesen?
Margareta — hvad kunde hon väl ha gjort
för ett brott? Den tanken kom oupphörligt
igen. Hade hon stulit, hade hon bedragit sin
man, hade hon öfvergifvit sitt barn, hade hon
kanske rymt ifrån dem med en — —
Som en blixt stod Ingrid upprätt, stirrande
framför sig, och kallsvett trängde fram vid
hennes tinningar. Modern! Hon hade glömt
modern och sin lifsuppgift för att sitta der och
höra på redogörelse för en teaterpjes oeh sjelf
önska sig få gå på teatern! Hon var då
alldeles förstockad, omöjlig att få in på den rätta
vägen! Den gamla menniskan inom henne
kunde då icke dö! Aldrig hade Ingrid känt
ett sådant förakt för sig sjelf. Det var en
dödssynd hon begått, den kunde aldrig bli
förlåten!
Hon begaf sig på väg hem, men hennes ben
ville icke bära henne, oeh hon måste stiga upp
i en spårvagn. Hemkommen stängde hon in
sig i sitt rum och kastade 3ig ner på sängen,
darrande i hela kroppen af uppskakning. Det
var ändå det värsta af allt, hvartill hon gjort
sig skyldig, sedan hon tog lifsuppgiftens tunga,
men ärofulla ok på sina axlar. Åh, hon var
icke värdig en sådan uppgift, nu hade hon fått
bekräftelse derpå, hon var för svag, för syndig,
för fästad vid verlden, aldrig skulle den helige
ande kunna ta sin boning i ett så orent och
besmittadt hjerta. Hon grät bittra, frätande
tårar och kände sig utstött i en torr, svart,
gapande rymd, der hon oupphörligt föll och
föll, utan att ändå komma till botten — så
måste det kännas att vara öfvergifven af Gud!
Hon vred sig som en mask på sitt läger
och drog långa, dallrande suckar; hennes panna
var brännande het och pulsarna flögo. Hon
kände en stickande törst, men hade ej kraft
att stiga upp för att dricka, och äfven om hon
kunde det, ville hon det icke — hon var icke
värd en dryck vatten!
Nu visste hon, hvad det ville säga att vara
förkrossad, att känna sig som den uslaste
mask på jorden. Hon vågade icke ens bedja.
Det hade varit att häda Gud, om hon trott,
att han skulle lyssna till en så usel oeh
förkastad varelse som hon. Och nu visste hon
så säkert, att hon ingentiug förmådde af egen
kraft; den hade ju oupphörligt svikit henne,
trots de vi daste ansträngningar; nu förstod hon
det, som förut varit sä gåtfullt för henne, att
menniskan ingenting förmår till sin egen
omvändelse, om icke Gud gör allt och verkar sitt
verk inom henne. :< Nu var hennes vilja
krossad, hon hade hvarken styrka att söka dra
ner nåden till sig eller att göra motstånd,
hon var bruten, förintad, slagen till jorden —.
Så låg hon länge, halft medvetslös, och hörde
det sjunga i sina öron som en aflägsen
samman-ringning, och bädden, som hon låg på, tycktes
henne gunga upp och ner. Men hvad var detta?
Ett sådant ljus —! Och denna underliga
känsla af lycksalighet, stillande, helande–-!
Alla smärtor oeh sorger voro borta, utplånade
som af ett under, och hon kände endast sitt
hjerta svälla af en ödmjuk, men jublande glädje;
hon försökte sätta sig upp, men föll till baka
mot kudden, knäpte samman händerna öfver
bröstet och kunde endast stamma: »Gud —
Gud —!» —
Henrika stod framför henne med ett
brinnande ljus i handen, som hon stälde på
nattduksbordet.
»Jag har väntat på dig, barn. Men hvad
du ser lycklig ut?»
Ingrid reste sig upp, såg på Henrika med
en blick, som tycktes se förbi henne ut i ljusa
rymden, hennes brännheta händer grepo efter
tantens, och hon stammade:
»Jag vet inte, hvad det är; nyss var jag
bedröfvad intill döden, och nu -— det är som
om osynliga händer vaggade och smekte mig,
och jag är inte rädd längre — jag tror, att jag
vågar bedja!»
Hon föll på knä pä mattan. Henrika
betraktade hennes af extas lysande ansigte, lade
händerna på hennes hufvud och sade högtidligt:
»Jag skall säga dig, hvad det är. Herren
liar varit hos dig. Låt oas tacka och lofva!»
Hon föll på knä’ "uleJ^fl henne och med
armarne om hvar andras lif lofvade de Herran,
som gör underlig ting och leder hjertan som
vattuströmmar. (Forts.)
Med dagens nummer följer till
prenumeranter inom Stockholm ett cirkulär från
Aktiebolaget Kungsholms Tvättinrättning
Ineda1, hvarpå vi vilja fästa våra
läsarinnors uppmärksamhet.
Från Iduns läsekrets.
Till den »svartsjuke» Tomas.
(Forts.)
–-Bind ej en ädel, rättänkande flicka–-.
Enlevera sedan en nunna, som är nog helig att göra
korstecknet, då hon — genom slöjan — far se en
man. Med en sådan måtte ni väl bli lycklig, ty
ingen annan qvinna lär väl gå in på en så
egoistisk och löjlig fordran som att afsäga sig allt
umgänge med menniskor. Elida.
— — — Eftersinna derför, om eder kärlek är
sådan den bör vara. Skulle så ej vara —, säg det då
uppriktigt till henne. Kanske blir det sätt, hvarpå
hon mottager ert förtroende, bästa medlet att lära
eder älska. På samma gång ni verkligt älskar, är
ni fri från edert onda. —a—a—g.
— — — Ett obegränsadt fortroende samt en
fullkomlig tillit till eder fästmö är det ofelbaraste
medlet — — —. Misstänksamhetens och afundens demon
måste vika, då ni i er fästmö ser en ädel, god,
hän-gifven och trofast qvinna–-. Axa.
— — — Uppträd ej gent emot mitt råd som en
tviflande Tomas. När en person blir behäftad med
en efterhängsen, oriktig föreställning, så beror detta
ofia på en sjuklighet i kroppen, t. ex. blodbrist,
lindrig magkatarr e. d. Jag råder, att ni till
sommaren genomgår en brunnskur. Småländska.
lf!)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
