Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 22. Fredagen den 1 juni 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tion ske å närmaste postanstalt. — Bidrag från alla områden för qvinlig i |p. i i fci användas och marginal lemnas. Namn och adress torde alltid noga
verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör | vj |\ angifvas, och kan fullkomlig diskretion från redaktionens sida påräknas.
hand, under vistelsen i sommarhemmet vid
Rhen.
En dag — hon var då ungefär tio år
gammal -— föll det henne plötsligt i högen att
besöka skolan i byn, ooh då modern som
vanligt om morgonen kom in i barnens rum,
bad lilla Elisabeth om lof att få läsa sina
lexor der. Furstinnan hörde henne icke eller
trodde kanske ej att det. var så allvarsamt
menadt och svarade ej. Elisabeth ansåg
tystnaden såsom samtycke, smög sig ut och in i
skolan, der alla mycket väl igenkände henne.
Skolläraren blef glad, men knappast
öfverraskad; han kände den furstliga familjens enkla
vanor oeh fortsatte arbetet, utan att låtsa om
den nya eleven. Man var just midt inne i en
sånglektion oeh den lilla prinsessan, som så
gerna ville sjunga, men som, i anseende till
sjukligheten i hemmet, så sällan fick det,
skyndade att stämma in i sången så mycket
hennes lungor tilläto. En liten flicka, bredvid
hvilken hon stod, försökte fåfängt att
öfver-rösta den lilla prinsessan eller förmå henne
att tiga och lade slutligen helt förtretad sin
hand öfver hennes mun. Nästan i samma
ögonblick inträdde en hoflakej, som blifvit
utskickad för att uppsöka och hemföra
flyktingen, hvilken helt förödmjukad följde med och
för denna lilla utflygt fick plikta med flere
dagars arrest.
Prinsessans förståndiga moder, som såg
hennes böjelse för det romantiska, sökte
omsorgsfullt för henne undanhålla all läsning, som
kunde befordra denna böjelse och bjöd till att
med allvarligare studier stärka hennes sinne.
Men hon kunde ej hindra barnet från att i
hemlighet skrifva vers och då oeh då skaffa
sig kännedom om några af diktkonstens alster.
På något sätt hade hon kommit öfver ett
exemplar af »Stora, vida verlden», oeh denna
bok utgjorde ganska länge hennes käraste
läsning. Den hittades stundom instucken mellan
skolböckerna eller under hennes örongott. Att
hjelpa de olyckliga, understödja de fattiga,
sköta de sjuka var något, som hon tidigt fick
lara både genom undervisning ocli föredöme,
och såg det ibland ut, som om hon sjelf, böjd
som hon var för öfverdriften skulle få gå utan
kläder, så frikostigt delade hon med sig af
sina tillhörigheter.
Hennes förnämsta nöje var emellertid att
ströfva omkring i skogen antingen ensam eller
åtföljd af sina stora hundar, for att få dikta
och drömma och längta i fred. Med hvarje
dag blef hennes hem kärare for henne och hon
har ej ens bland Karpaternas stolta skönhet
förglömt Ehen och dess vinklädda kullar. Man
ser att prinsessan icke saknat de
förutsättningar, som oftast väcka en slumrande skaldeförmåga.
Men härtill kom mycket annat. För att,
om möjligt, i andra luftstreck söka helsa,
företog den furstliga familjen åtskilliga resor, som
åstadkommo ett afbrott i prinsessan Elisabeths
enformiga lif. Likväl hade hon aldrig sett
stora verlden, förr än hon vid femton års ålder
kom till hofvet i Berlin, der hon vistades
någon tid. Här råkade hon ut for ett litet
äfventyr, i och för sig högst obetydligt, men
genom senare följande tilldragelser ganska
egendomligt.
Med sin vanliga liflighet sprang hon en dag
utför trappan, halkade och skulle hafva rullat
utför hela trappan, om ej en herre, som just
kom upp för den samma, tagit emot henne i
sina armar. Denne herre var en ung prins,
Carl af Hohenzollern, blifvande konung af
Rumänien och blifvande make till den lilla lifliga
prinsessan sjelf, ehuru ingen då kunde ana
hvarken det ena eller det andra.
År 1862 dog ändtligen den lille martyren,
prins Otto, och ett år senare prinsessans
käraste väninna, Marie v. Bibra. Eör att skingra
hennes sorg ansågo föräldrarna lämpligt att
låta Elisabeth begifva sig ut på resor i sällskap
med den spirituela ryska storfurstinnan Helena,
hennes tant. Detta bidrog i hög grad till
hennes utveckling. Hennes biograf och väninna,
Mila Kremnitz, säger: »Carmen Sylva har för
sin djupa verlds- och menniskokännedom
mycket att tacka storfurstinnan och den omgifning,
som denna senare så väl förstod att samla och
behålla omkring sig». Under ett förtroligt
samtal i den lilla atelier hon inrättat åt sig i
Villa Spinola — en villa vid stranden af
Ge-nuabugten, inbäddad i orange- och citronlundar,
der hon för ett par år sedan tillbragte några
veckor —- har Carmen Sylva sjelf sagt till en
dam, som stod henne ganska nära: »Jag
föddes långt ifrån kungatronen, och jag är
innerligt glad deröfver, ty det gjorde, att jag fick
tillbringa min ungdom mera naturligt». Detta
förorsakade i sin ordning, att hennes blick på
lifvet blef mera fördomsfri och att hon
uppfattade lifvets allvar och olika sidor såsom
något verkligt och reelt. Också föreföll henne
hoflifvet i Berlin både tomt och förkonstladt,
och ehuru man der mycket sysselsatte sig med
henne och till och med dåvarande drottning
Augusta egnade henne mycken uppmärksamhet,
längtade hon oupphörligt hem till det enkla,
fredliga hemlifvet.
Med sin tant reste hon till Petersburg.
Un-dei sin vistelse der insjuknade hon i
tyfus-feber och när hon tillfrisknat mötte henne den
underrättelsen, att hennes tillbedde fader aflidit.
Detta var ett hårdt slag, men det är en stor
sanning, att sorgen stärker själen lika mycket
som lyckan förvekligar den, och ett af naturen
redan så storslaget sinne skulle genom dessa
pröfningar blott få ännu vidare syn på lifvet,
ännu klarare blick för dess innehåll.
»Af dig, när smärtans tårar falla,
I perlor de förvandlas alla,»
skrifver Mila Kremnitz om henne. Ocli sorgen
tog hos henne uttryck i dikt och sång. Hon
hade’ alltid älskat musik och nu blef det henne
en stor tröst i att öfva sig deri. Hon tog
lekiioner i pianospelning både af fru Schumann
och Rubinstein. Påföljande sommar återvände
hon till hemmet, som nu var tystare och
dystrare än någonsin. Sedermera tillbragte hon
alla somrar der, men reste om vintern med
sin tant. Under dessa år utbildade hon sig
allt mer och mer och vidgade sitt
kunskapsförråd och sin beläsenhet i hög grad. Hon tog
beständigt lektioner och ända till sitt
giftermål sysselsatte hon sig under lärares ledning
med åtskilliga studier.
»Skogsblomman i Wied», som hennes vänner
älskade att kalla henne, syntes länge hysa en
afgjord obenägenhet för giftermål. »Jag gifter
mig aldrig, om jag ej får blifva drottning af
Rumänien,» plägade hon skämtande säga, viss
om, att det ej skulle komma i fråga, helst detta
furstendöme just nyss blifvit sjelfständigt och
styrdes af den oduglige bojaren prins Couza.
På man frågade henne, hvarför hon just ville
till Rumänien, svarade hon: »Der bör man
kunna uträtta någonting.» Föga anade hon
att båda dessa yttranden voro förutsägelser, som
skulle gå i fullbordan.
År 1868 blef prins Carl af Hohenzollern
utsedd till regent i Rumänien och följande år
kom han och påminte prinsessan Elisabeth om
hennes önskan att få herska öfver detta land.
Äfven då besinnade hon sig, innan hon kunde
förmå sig att offra sin sä högt älskade frihet,
men slutligen antog hon tillbudet oeh innan
ärets slut hade hon följt prins Carl till hans
nya hem vid Karpatherna. Bröllopet företedde
den egendomlighet, att vigseln måste ske fyra
gånger. Först civiläktenskap mellan olika
trosbekännare, sedan efter lutersk ritual för
brudens skull, derefter enligt romersk-katolsk för
brudgummens skull och till sist efter
grekiskkatolsk för de nya undersåtarnes skull. Och
allt sammans för blifvande tronarfvingars skull,
på det att sådanas lagliga anspråk aldrig skulle
kunna i fråga sättas. Här visade sig
emellertid alla dessa försigtighetsmått öfverflödiga, ty
drottningens enda barn, en liten flicka, dog vid
fyra års ålder af skarlakansfeber, som då
rasade i Bukarest, och äktenskapet har
sedermera varit barnlöst. Elisabeth bar denna
pröfning såsom alla andra storsinnadt och ädelt.
»Andra mödrar måste offra sina älsklingar»,
sade hon; »hvarföre skulle just min blifva
skonad?» Men det var hennes enda lilla lam,
som fråntogs henne. (Forts.)
Iduns tredje pristäfling.
Ämnen:
1. Huru skall en ung qvinna bäst utbildas till
en god husmor? (Pris 30 kronor.
Uppsatsens omfång högst 5 spalter.)
2. Hvad hörer till ett ungt äkta pars
bosättning och huru böra kostnaderna ställa sig
härför, à) då familjen har 2,000 kr i
årsinkomst, b) 4,000 kronor? (Pris: 20
kronor.)
3. Ett för Idun lämpligt poem om högst fem
strofer eller
verser. (Pris 10 kronor.)
Tiden för täflingsskrifternas insändande
utgår den 30 juni. De insända täflingsskrifterna
få ej vara förut offentliggjorda. ’Manuskriptet
bör skrifvas på endast en sida af papperet,
och hvarje täflingsskrift märkas å baksidan af
kuvertet med påskriften: Täflingsskrift. Hvarje
täflingsskrift bör förses med en signatur och
förseglad namnsedel biläggas.
De i godhet närmast efter de prisbelönade
alstren kommande täflingsskrifterna komma att
hedersamt omnämnas, och förbehåller
Redaktionen sig rätt att, om hon så för godt finner,
i Idun offentliggöra äfven dem.
Stockholm den 1 juni 1888.
Redaktionen.
Jm
En lifsuppgift.
Berättelse af Ernst Lundquist.
11.
Mf|let var icke till en glädje Henrika
vak-éSlsxi nåde följande morgon, det var till två,
Ty knappast hade hon klädt sig och i sin
sedvanliga morgonbön tackat Gud ur djupet af sin
själ för den stora nåd han föregående afton
visat henne och hennes ringa boning genom att
stiga ned och klappa på det motstridiga hjertat
der inne på andra sidan salen, förr än det
ringde på lamburdörren och tjenstflickan kom
in med ett bref i handen.
Ett bref — naturligtvis från Erik! Ja visst,
det var ju Johanna i dag, och han brukade
aldrig glömma hennes namnsdag. Den käre
gossen! Men hon hade glömt den. Det var
152
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
