Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 22. Fredagen den 1 juni 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Manuskript, som ej antages till införande, återsändes, så vida porto bi- i r^ i i * i Annonser mottagas endast mot kontant liqvid i förskott af 25 öre pr
4-fogas. Inga ofrankerade försändelser lösas. I LJ U IN spalt, petitrad (= 10 stafvelser). Ingen annons införes under I krona.
första gången på många år, som hon ej minst
en hel vecka på förhand börjat längta efter sin
namnsdag och räkna timmarna till dess, ty då
visste hon ju, att hans bref skulle komma, kort
oeh foga hjertligt, men likväl skrifvet af hans
kära hand. Hon hade varit så upptagen af
Ingrid, att hon ej haft tid att tänka på sin
gosse. Hon hade nästan samvetsförebråelser
derför. Men nu, då krisen var genomkämpad
och segern vunnen, nu skulle hon också lemna
Ingrid alldeles åt sig sjelf ocb åt den högste
oeh bäste ledaren, som tagit hand om henne;
nu skulle hon ta sin skada igen och egna Erik
alla de tankar, som ej egnades de himmelska
tingen.
Hon lade brefvet på ett af fönsterborden i
salen midt i solskenet. Hon nändes icke öppna
det än. Hon brukade alltid först njuta ett
par timmar af dess utansidor. Hon gick af
och an mellan sitt rum och Ingrids dörr, och
under hela promenaden kunde hon se brefvet,
och då hon gått förbi och vände det ryggen,
skyndade hon omedvetet på stegen för att snart
få vända om igen. Och utan att hon sjelf
visste af det, gnolade hon belt förnöjdt för sig
sjelf med en liten sprucken och pipig röst, ocb
det var ingen andlig sång, nej, det var
melodien till »Jag såg en fjäril kring en blomma
svärma», som dök upp ur någon skum och
dammig vrå af det förflutna.
Då klockan slog nio, gick hon och gläntade
på Ingrids dörr. Den unga flickan sof ännu,
och Henrika tyckte det var bäst att låta henne
få sofva ut efter nattens våldsamma
själsskak-ning. Hon gick ocb slog sig ner vid
frukostbordet, men innan dess tog hon till sig Eriks
bref och stälde upp det mot mjölktillbringaren
framför sig.
Då hon slutat frukosten, klädde hon på sig
och gick ut med brefvet i klädningsflckan. Hon
sade till tjenstflickan, att hon icke skulle väcka
fröken Ingrid, utan hålla kaffet varmt åt henne,
om hon också icke skulle komma ut ur sitt rum
förr än klockan tolf.
Hon styrde stegen nedåt G-ötgatan, och öfver
det eljes så mulna ansigtet låg ett sådant
solsken, att en och annan af dem hon mötte och
som kände henne till utseendet, ej kunde låta
bli att vända sig om efter henne. Hon gick
rent af och småskrattade for sig sjelf.
Och nu satt hon på Katarina kyrkogård på
den vanliga afsidesbänken, der hon alltid
brukade läsa hans bref. Men ännu nändes hon
icke riktigt bryta det. Hon försökte tänka på
annat, för att spinna ut tiden, tvingade sina
tankar att vända om hem till Ingrid, eller höll
ett litet samtal med den himmelske fadren,
men under tiden hvilade hennes hand på fickan,
der brefvet låg, och hon hörde det knastra.
Hastigt ryckte hon upp det, öppnade kuvertet,
litet darrande på händerna, och fast än hon
föresatt sig att läsa det riktigt långsamt, hade
hon jagat igenom det i en enda blink, innan
hon visste ordet af.
Nå, det var också inte många rader.
Började långt ner på första sidan oeh slutade midt
på den tredje. De vanliga gratulationerna,
hållna i den gamla skämtsamma tonen, litet
om hans arbeten och om att han snart hade
slutat der uppe i Gestrikland, några ord om
ett nykterhetsföredrag, som han hållit på ett
arbetaremöte och hvarpå han hade »vunnit
femton själar, som väl min kära faster skulle
uttrycka sig», och så till slut — ja, hvad var
detta?
»Jag har länge tänkt på, att jag skulle skrifva
några rader till min reskamrat och tacka henne
för sist — à propos, du skref icke ett ord
om henne i ditt bref af den nittonde juni,
hon mår väl bra? —, och det kloka, beslutet
har jag nu gjort allvar af. Men för att du
inte skall tro, att det är något smussel jag
förehar med din skyddsling, faster, så lägger jag
in min epistel i ditt bref och förklarar på
förhand, att du mycket gerna får läsa den — om
Ingrid tillåter, väl förståendes.»
Ett bref till Ingrid? Ja visst, det läg ju
der inne i kuvertet, hon hade icke märkt det
i brådskan. Det var försegladt. Hon satt
der och vände den lilla biljetten mellan sina
fingrar och tyckte, att detta var ett ganska
onödigt påhitt af Erik. Hon hade flere gånger
förut tänkt på hans hviskningar med Ingrid
nere vid jernvägsstationen och hans ifver att
passa upp henne — han, som eljes alltid var
så tafatt mot fruntimmer! Och den blick hon
riktade på hans »epistel» blef allt mer ocli
mer misstrogen. Skulle hon lemna fram den?
Men hvad skulle Erik säga, om hon icke
gjorde det? Nej, om han skulle bli ovänlig
mot henne — — åh, det kunde hon inte stå
ut med, hon hade gått igenom detta ett par
gånger och sådana stunder ville bon aldrig
upplefva mera! Han hade ibland något i sin
blick, något hårdt, ogillande, något som tycktes
vilja visa bort henne, skjuta undan hennes
ömhet i skräpvrån — åh, så den blicken hade
stungit henne! Men i ord skulle han aldrig
ge den uttryck, det visste hon, blott hon var
försigtig oeh ej gaf honom den minsta
anledning till att vara missnöjd. Det var löjligt af
henne att vara så der känslig och skuggrädd,
men hon kunde ej hjelpa det; för öfrigt —
hon hade ingenting att frukta, han höll så
innerligt af henne i grund ocb botten, fast än
han icke ansåg det karlaktigt att visa sig öm
oeh smeksam; det argumentet upprepade hon
nu, liksom hundra gånger förut, för sig sjelf,
fast än hon djupast inne icke vågade riktigt tro
på det; men det var det opiat, hvarmed hon
alltid söfde sina ångestfulla tvifvel till ro.
Ja, hon måste lemna fram hans bref. Och
för öfrigt — hvad det än innehölle, skulle det
nu icke göra det allra ringaste intryck på
Ingrid. Det skulle förefalla henne som en
likgiltig röst från gatan. Aldrig lämpade det sig
så att lemna fram det som i dag, då hon ännu
lefde i det friska minnet af den sista natten
och med alla sina tankar och känslor der ofvan,
ännu med nådens gloria öfver pannan och
omsusad af den helige andes vingar. Ja, i dag
skulle hon läsa brefvet, nu strax!
Henrika steg upp och skyndade hem. —
Ingrid hade nyss vaknat. Hon kände en
sådan underlig tyngd i sitt hufvud och i alla
lemmar, alldeles som efter en lång, svär
sjukdom. Hon var trött och nedstämd. Hvart
hade den sköna, saliga extasen tagit vägen?
Hon visste nog, att ett sådant himmelskt rus
ej kunde vara länge, men att det kunde så
helt och hållet försvinna, det hade hon aldrig
trott, ännu mindre, att det skulle lemna efter
sig tungsinthet och rent kroppslig reaktion,
alldeles som ett annat rus. Något af den
härliga, underbara förnimmelsen af lycka och
mystiskt försjunkande i Gud hade hon så säkert
väntat att återfinna vid sitt uppvaknande, ja,
hon hade till och med trott, att det skulle
följa henne i alla hennes lefnadsdagar, breda
ut sig som ett mildt, värmande ljus öfver hela
hennes lif för att en gång förvandla sig i den
eviga klarheten. Men allt var grått, tomt,
trist. Hade den helige ande redan vikit ifrån
henne? Eller hade alltsammans varit en dröm,
ett anfall af feberyrsel?
Den tanken pinade henne hela tiden, medan
hon klädde sig, men då hon kom ut i salen
och fick se frukostbordet, kände hon helt hastigt
en ovanlig hunger. Hunger nu — så snart
efter det stora ögonblicket, då hon väl borde
vara mer än någonsin höjd öfver de
kroppsliga behofven? Hon skakade på hufvudet och
gick nedstämd till bords. Det hade bestämdt
varit en villa, det der i natt. Ty icke kunde
hon ha förspilt Guds nåd under sömnen.
Efter frukosten kände hon sig något
upp-lifvad oeh tog då genast till en andaktsbok
för att sysselsätta sina tankar och pröfva, om
hon ej skulle kunna komma lättare till tals
med Frälsaren i dag än förr, innan undret
ännu hade inträffat. Men hon hade knappast
läst några rader, förr än Henrika inträdde.
Hon gick direkt fram till Ingrid, utan att
ge sig tid att lägga af hatt oeh sjal, tryckte
henne hårdt intill sig och sade:
»Gud välsigne dig, barn, pä denna första dag
af ditt nya lif!»
Hon höll henne länge omfamnad och
hviskade någonting för sig sjelf; det var väl en
bön. Derpå sade hon:
»Jag har fått bref från Erik i dag. Han
hade lagt in en liten biljett till dig också. Här
är den.»
Hon lade den i Ingrids hand oeh såg henne
forskande i ansigtet. Icke ett drag
förändrades deri, och hon öppnade brefvet utan att
visa något intresse. Henrika hade räknat rätt.
Hon gick ut i tamburen för att lägga af sig
öfverkläderna; då bon kom till baka, satt
Ingrid vid ett af salsfönstren och läste brefvet.
I början gick det trögt och maskinmessigt.
Men småningom kom det lif i de matta
ögonen, och de bleka kinderna fingo litet färg.
»Min kära, lilla Ingrid!» skref han. »Jag
har så många gånger tänkt skrifva och tacka
dig för vår trefliga sammanvaro, men det har
aldrig blifvit af. Mycket har jag att göra —
men det skall du slippa höra talas om nu,
jag skall inte steka dig vid sakta eld med
mina rostugnar, som jag för sed hafver —,
och så kunde jag ju inte veta, om du brydde
dig det minsta om att få ett bref från din
syssling och reskamrat. Den der färden vi
gjorde till sammans har jag lefvat på ända
sedan dess. Då jag kommer för mig sjelf och
slipper knoga med mina roster — — hm! —
går jag i tankarna igenom allt livad vi sade
oeh gjorde den timmen och den timmen, och
det mesta, som du sade — ja, lilla
pratma-kerska, det var allt du, som hufvudsakligast
höll målron vid makt — kommer jag till och
med i håg ordagrant.
»Bland annat talade du så mycket om din
lifsuppgift, som du ännu icke kunnat finna.
Vet du hvad, lilla Ingrid? Jag bar också
tänkt mycket på den saken å dina vägnar, och
nu, sedan jag pröfvat mig sjelf riktigt
grundligt, tror jag mig ha upptäckt en lifsuppgift
för dig. Den är inte alls af det storartade
slaget, men ett vilkor uppfyller den åtminstone:
den kan icke utföras af någon annan än dig,
och om du inte åtar dig den, kommer den
troligen att bli ofyld. Ocb jag tror, att den
passar för dig, Ingrid, enkom för dig, om du
vill sätta ner dina romantiska anspråk litet.
Hvari den består, kan jag inte säga dig nu;
men om jag får den plats i Stockholm, om
hvilken jag nu ligger i underhandling — en
fördelaktig plats med stor lön och sjelfständig
ställning —, kommer jag till hufvudstaden i nästa
månad och då skall jag tala om för dig, hvad
den går ut på, den lifsuppgift, jag har tänkt
mig som din. Men för att du skall kunna
gå i land med den, fordras det en sak, och
det är, som du sade under vår roddtur på
Bysjön, att hela din varelse tages fången af en
stor, stark känsla för någon — någon —
lf!)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
