Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 23. Fredagen den 8 juni 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Manuskript, som ej antages till införande, återsändes, så vida porfco bl- | pi ||M Annonser mottagas endast mot kontant liqvid i förskott af 26 ore pr
4-fogas. Inga ofrankerade försändelser lösas. I LJ LJ IN spait. petitrad (= 10 stafvelser). Ingen annons införes under I krcna.
ej heller mindre för den, som eger litet. Må
derför en hvar beflita sig, att göra allt med
omsorg oeh noggranhet, samt taga det som sin
uppgift att i allt vara ordningsälskande.
Maja E.
En lifsuppgift.
Berättelse af Ernst Lundquist.
12.
rë|
Rpjjjela dagen gick Ingrid med Eriks bref i
SSvfe klädningsfickan. Hvad hon än gjorde,
antingen hon läste i sina böcker eller talade
med faster eller bad eller tänkte på modren
och det stora försoningsverket, alltid drogos
hennes tankar som af en magnetisk kraft ner
till detta lilla pappersblad, hon kände dess
närvaro i hvarje minut, och hur lätt det än var,
tyckte hon, att hon aldrig burit något så tungt
i sin ficka. Oupphörligt måste hon helt
mekaniskt föra handen öfver det, fast än hon mycket
väl visste, att det låg qvar. Hon hade
föresatt sig att icke läsa om det, och det
behöfdes ju heller icke, ty hon förstod så väl dess
innehåll, både hvad som uttryckligen stod der
och hvad som fans mellan raderna. Men så
tänkte hon till sist: om jag läser om det,
kanske jag blir qvitt denna förtrollning, som icke
kan vara annat än en ny frestelse af djefvulen
för att draga mig ifrån mitt stora kall. Och
så tog hon upp det, läste det ännu en gång,
men sedan blef det två gånger, tre gånger:
tände derefter eld på det och kastade in det i
kakelugnen.
Men hon blef icke fri från det ändå. Hennes
beräkning, att intrycket skulle förslöas genom
att upprepas, hade slagit alldeles fel. Hon
hade endast förflyttat brefvet från fickan till
sitt minne, der det stod inbrändt med
outplånliga bokstäfver, ord för ord. Hon kunde det
nu utantill oeh hon ertappade oupphörligt sig
sjelf med att gå och upprepa hela meningar
deraf ur minnet.
Huru var det möjligt? Under hela tiden
hon varit i Stockholm hade hon ju knappast
tänkt på Erik. Hennes sinne hade varit så
upptaget af andra, vigtigare tankar. Hade
måhända den korta sammanvaron med Erik
qvarlemnat ett doldt frö i hennes hjerta, som nu
började spira upp, då bekännelsen om hans
kärlek drog som en varm fläkt deröfver? Ty
hennes hjerta hade blifvit varmt, då hon läste
hans bref, det kunde hon ej dölja för sig sjelf.
Hon hade plötsligt, i ett enda ögonblick,
gripits af en häftig längtan att få återse honom,
hon tyckte sig höra hans röst, hon såg honom
sä tydligt för sig, tydligare än hon någonsin i
sin fantasi sett en frånvarande; alla der nere
på Hallerums prestgård, som hon ändå lefvat
dagligen tillsammans med i så många är, voro
endast otydliga dimbilder, som hon riktigt måste
anstränga sig att få fram med de rätta färgerna
och linierna; han deremot — hon såg hvarje
drag i hans ansigte så klart, som om han stått
inför henne, hon såg hans breda, solbrända
händer, som fört årorna med sådan kraft, hon
såg hans starkt byggda axlar, den venstra litet
högre än den andra, hon såg hans korta, täta
hårfjun, som var litet mörkare öfver hjessan,
der solen ej kommit åt att bleka det — och
hon hörde så tydligt allt hvad han sagt henne
under resan, hörde hans svaga brytning, som
hon förmodat vara en qvarlefva från hans i
England tillbragta barndom.
Och när hon i ångest sökte tränga undan
hans bild genom att i stället frammana modrens,
ville det icke lyckas henne; hon fick fatt i
enskilda drag -— hennes ögon, hennes hår,
hennes drägt, men hon kunde ej sammanställa
dem till en hel gestalt, och hon måste gå efter
porträttet, som stod på skrifbordet för att åter
få henne lika lefvande för sig som förut under
länga nätter och dagar. Och ändå — ändå —
bakom hennes mors fina ansigtsoval med de
liffulla, klara ögonen stack ett annat ansigte
upp med friska, röda leende läppar oeh med
en blick så ärlig och trohjertad, som trängde
midt igenom henne och sade: »Jag tror mig
ha funnit en lifsuppgift åt dig, lilla Ingrid —»
Och det i dag, just i dag! Hvarför icke
förut, medan hon ännu vandrat på
syndasäkerhetens och verldskärlekens väg — hvarför just
i dag, då hon väl borde varit skyddad af ett
diamanthårdt pansar?- Och så kom den
förstenande tanken åter öfver henne: det
underbara hade endast varit en villa, en feberfantasi,
hon befann sig ännu i samma oomvända
tillstånd som i gär, det var en förmäten,
öfver-modig inbillning af henne att tro sig vara Guds
barn, i Herrens famn; Frälsaren var henne
ännu lika fjerran som förut, och om hon än
bultade sina händer blodiga på nådens ’dörr,
skulle den i evighetens evigheter vara stängd i
mångdubbelt lås för henne.
Hon tog sin tillflykt till Henrika, skildrade
ännu en gång utförligt allt hvad hon känt
går-dagsqvällen, och medan hon beskref det, blef det
så lefvande och tydligt för henne, att hon
nästan kände det om igen. Och sedan frågade
hon: »Är det så det skall gå till? Har du
en gång känt det samma? Kan du försäkra
mig, att det verkligen var den Högste, som
öfverskyggade mig och tog mig till sin brud?»
Ja, alla symptomer voro de rätta, intet enda
tecken saknades. Så hade det äfven händt
Henrika, oeh sedan hade hon oaflåtligt stått
fast vid det ingångna himmelska förbundet och
i åratal dag från dag endast växt allt mera
fast med alla fibrer vid brudgummen,
fullkomnats allt mer och mer i nådatillståndet.
Men hade hon aldrig återfallit i det gamla,
hade aldrig verldskärleken slagit upp till ny
låga inom henne, hade hon icke haft sina
ögonblick af svaghet, vacklande, otillgänglighet
för nåden — —?
Nej. aldrig. Hur kunde Ingrid göra sådana
frägor? Visste hon icke, att det hon nu
beskref var synd mot den helige ande, denna
gräsliga synd, som aldrig kan förlåtas, hvarken
i detta lif eller det tilkommande?
Ingrid frågade icke mera, men af den
dödliga blekhet, som lade sig öfver hennes ansigte,
förstod Henrika, att det var några företeelser
inom hennes eget själslif, som framkallat dessa
spörsmål. Hon kom genast att tänka på brefvet
och genom ett skickligt manövreradt förhör
kallade hon hela sacningen i dagen.
Och nu var hon genast till hands med trösten.
Ingrid hade ingen anledning att sörja. Den
naturliga menniskan inom henne var visserligen
genom undret i natt kufvad men icke dödad.
Hvarken Gud eller menniskor kunde begära af
henne, att den nyomvända redan skulle kunna
ha hela sin umgängelse der ofvan, vara helt
och hållet höjd öfver jorden, vid hvilken ju
äfven den mest benådade menniska är fästad
med tusen trådar, så länge hon andas.
Helgelseverket sker icke i ett slag, utan småningom.
Och någon synd hade Ingrid ju icke begått.
Hon hade icke på länge hört talas om sin
reskamrat, som visat henne så mycken vänlighet,
och var det då så underligt, att han i dag, på
grund af den särskilda anledningen, blifvit
föremål för hennes tankar? Kanske var det någon-
ting särskildt i hans bref, som gjort intryck
på henne? Erik var en präktig gosse, men
det är ju så vanligt att uuga män gentemot
uuga flickor tala en mängd saker, som de icke
mena eller som det åtminstone vore riktigare
att icke säga, oeh i det fallet var hennes
brorsson säkerligen ej samvetsgrannare eller
försig-tigare än andra ynglingar. I alla händelser,
slutade hon, då hon fann, att Ingrid i denua
punkt ej var hågad att gå hennes vetgirighet
till mötes, skulle tanken på Erik säkerligen ej
länge distrahera benne; om hon tog bönens
vapen till hjelp, skulle hon snart drifva bort
fridstöraren ur sitt hjerta, som nu måste varda ett
tempel, der Herren ensam skulle herska;
alltsammans var endast en oskyldig och
öfvergående yttring af tacksamhet och vänskap, och
dessa känslor voro tillåtna och till en viss grad
aktningsvärda, om de höllos inom trånga gränser.
Framför allt skulle hon icke tvifla pä, att
det, som händt henne i natt, varit det stora
undret, som en gäng i lifvet försiggår med
hvarje Guds barn. Hon var ännu så oerfaren
och okunnig i dessa ting, men hon skulle tro
på sin äldre syster i Kristo — Gud vare evigt
lofvad, att hon nu kunde få begagna det
ordet! —, hon skulle icke undra och spörja
längre utan i tro och kärlek oeh tacksamhet
hängifva sig ät den saliga vissheten. Det var
Jesu hand, som räckts henne, och det gälde
nu endast att hålla den fast och genom bönens
makt draga honom närmare oeh närmare intill
sig–-
Något lugnad och stärkt återgick Ingrid till
sin ensamhet, och det såg verkligen ut, som
om frestelsen vikit ifrån henne. Under några
dagar lefde hon nästan ständigt försänkt i bön;
det blef henne slutligen en vana, ett behof,
att sålunda tvinga alla sina tankar uppåt, och
det gick betydligt lättare än förr. I början
kostade det henne visserligen någon
ansträngning att glömma brefvet oeh att blixtsnabbt
vända sig bort från de trohjertade ögonen, då de
oväntadt döko upp, der hon minst väntade det,
och lockade henne med den nya lifsuppgiften.
Men till sist blef äfven detta henne en vana;
hon kände till och med farans annalkande på
förhand, liksom genom ett slags varsel, och då
hennes hjerta började klappa ojämnare och hennes
tankar visade benägenhet att slappas och vika
af vägen, bad hon med förnyad kraft och
tryckte de hårdt sammanknäppta händerna mot
ögonen — oeh så var den farliga stunden
öfver.
Men en morgon inträffade någonting
sällsamt. Hon hade icke tänkt på Erik på flera
dagar, och hon hade i går qväll gått till sängs
i mer än vanligt hög segerviss stämning, som
nästan påminde om den öfvervinneliga glädjen
den der natten. Hon somnade med en
innerlig bön på sina läppar och sof lugnt till
inemot daggryningen. Då böljade hon drömma.
Hon tyckte, att tvenne englar togo henne vid
handen och sväfvade med henne genom
ändlösa rymder, klingande af milda, aflägsna
sånger, och mellan genomskinliga, doftande,
rosenröda moln; öfverst var en skybädd, hvitare än
de andra och på den hvilade Frälsaren i sin
röda kjortel oeh sin blåa mantel, sådan hon
sett honom på religiösa taflor sedan sin
barndom, men hans ansigte kunde hon icke
urskilja. Englarne förde henne upp till honom
och lade henne i hans famn, och sedan förnam
hon ingenting, endast en känsla af namnlös,
stilla lycksalighet; hon låg med sitt hufvud på
hans arm, och den kändes som en varm,
sen-full mensklig arm med svällande ådror, som
pulserade i takt med blodet i hennes tinningar.
Och nu såg hon äfven hans ansigte, som böjde sig
lf!)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
