Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 24. Fredagen den 15 juni 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tion ske ä närmaste postanstalt. — Bidrag från alla områden för qvinlig; | |—v | l Kl användas och marginal lemnas. Namn och adress torde alltid noga
verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör I LJ U IN angifvas, och kan fullkomlig diskretion frän redaktionens sida påräknas.
och höja sina tankar! Drottningen af
Rumänien har, såsom Carmen Sylva, gifvit alla
tillfälle att göra hennes närmare bekantskap; i sina
diktalster har hon gjort det bästa af sitt hjertas
verld tillgängligt för hvem son: vill Djuta deraf
och lära sig älska henne.»
Förnya prenumerationen så fort som
möjligt, på det ej något afbrott i
tidningens expedition till Eder må
’behöfva ega rum!
En sviken förhoppning.
(Skiss för Idun.)
lib|e hade blifvit bekanta på en bjudning
J©/ hos rektorns.
Hon var en yrhätta, fast än hon
räknade tjugofyra vårar, hvilket dock ingen
menniska kunde märka. Hon såg ut som om hon
varit aderton.
Han var lektor..
Det hade aldrig varit hans vana, eller
rättare sagdt, han hade aldrig kommit sig för att
deltaga i sällskapslifvet. Studierna voro oeh
hade alltid varit hans enda nöje.
Men så träffade han Ellen der hos rektorns,
och så var det slut på lugnet med det samma.
När hon tog honom i hand och tittade
honom rätt i ögonen, sägande: »Kom nu, snälla
lektorn, och var med här hos oss, vi ska’ leka
sittlekar», då kände han någonting ovanligt,
nästan smärtsamt i bröstet.
Blodet riktigt brände i ådrorna, hjertat
bultade så häftigt i den unge bokmalens bröst
och Gud vet om han inte kände lika som litet
fukt i ögonvrårna.
Så lektes der sittlekar.
Aldrig kunde han hafva tänkt sig, att
sittlekar voro så roliga. Han hade ju alltid
skrattat och tyckt, att man burit sig fånigt åt
på det der viset.
Och när de sedan lekte »dränka och dra i
land», så vågade lektorn lifvet för Ellen.
När han kom hem, så satte han sig att
kalkylera och räkna, om han kunde gifta sig.
Nå ja, det var allt temligen svårt, det berodde
så mycket på henne, hur det skulle komma
att lefvas — men i alla fall, det hufvudsäte
ligasle borde han väl kunna sätta upp.
Och han radade upp siffrorna efter bästa
förmåga oeh bästa förstånd.
Men det märkvärdiga var, att om en riktigt
ordentlig svärmor hade fått se och bedöma
denna giftermålskalkyl, så skulle hon hafva
upplyst vår förälskade lektor om, att det just
var det hufvudsakligaste han glömt, eller rättare,
ej hade någon aning om.
Nå ja, i alla fall, nog borde man kunna
lefva rätt godt på 3,500 kronor om året, i fall
man icke hade allt för stora anspråk.
Men — ett, tu, tre kom det för honom,
att han icke visste, om hon tyckte om honom
eller ej, och hur han skulle bära sig åt för
att säga att han älskade henne.
Han undrade en lång stund, om han skulle
behöfva falla på knä. Det tyckte han inte
riktigt om — nå ja, med den saken reder det
sig väl, tänkte han.
Hela hans lifsåskådning hade fått en ny
ljusare och gladare riktning.
Hans fantasi målade upp en hel liten verld
af lycka och glädje. Af ett stilla, innerligt
och kärleksfullt lif vid sidan af denna lilla
friska, rödkindade varelse, hvilken sväfvade for
hans ögon, som ett utomordentligt sändebud
från lyckans och kärlekens hof.
Han visste nu precis, hvar han skulle sitta
hvarje qväll, sedan han slutat sitt arbete; då
skulle de sitta der och prata, och om hon
ville, skulle han läsa högt för henne; hon
skulle sitta bredvid honom eller midt emot i
länstolen på andra sidan bordet.
Så såg han henne le emot sig och de små
ögonen plirade, under det att skälmska skalkar
Iskte i de välformade kindernas små gropar.
Hvad det var skönt att endast tänka sig
det. 0, tänk, att upplefva det! Det var nu
hans dröm.
»Nästa gång skall jag säga henne allt,»
suckade han.
Sä träffades de på en soaré.
Lektorn gick på soaréer nu.
Oeh hvar Ellen var på aftonen, så befann
sig alltid lektorn »händelsevis» i hennes
närhet. An fick ban springa efter hennes
solfjäder, som hon glömt i andra ändan af salen,
eller också var han utskickad för att skaffa
henne ett glas vatten, riktigt kallt seltersvatten.
öch det var förfärligt, hvad hon var törstig
ofta.
Men för hvarje gång, som han skulle fram
med hvad ban hade på hjertat, så liksom
fastnade orden i hans strupe.
Så uppfann han en krigslist. Älskande
hjertan äro alltid uppfinningsrika.
Helt plötsligt sade han till henne: »Det var
en person, som i dag berättade, att ni var
ond på mig — har jag på något sätt gjort
mig förtjent af er ovilja?»
»Os, sade hon och blef helt allvarsam,»hvem
kan det vara, som narras så på mig! Jag som
tycker så bra om lektorn. Det har jag
alltid sagt.»
Den natten sof lektorn mycket litet ooh när
ban sof, så drömde han, att Ellen höll honom
om halsen och hviskade i hans öra: »Jag
tycker så mycket om dig!»
Efter soarén träffade lektorn alltid Ellen
»händelsevis», när hon var ute oeh
promenerade. De pratade om allt möjligt, och lektorn
hade blifvit så bekant med Ellen nu, att
han hade beslutat sig för att fria endera
dagen. Han tänkte, att nu skulle det ej falla
sig så svårt, när han visste, att hon tyckte
om honom. Och det gjorde hon ju; det hade
hon sjelf sagt.
Dessutom hade han tagit reda på, att det
var urmodigt att falla på knä, när man friade,
hvilket gladde honom mycket.
Nu hade ban kommit så långt i sina
förberedelser till sin blifvande äktenskapliga
sällhet, att han köpt en hel del nya möbler och
låtit putsa upp de gamla. Golfven voro
be-täckta med blommiga mattor. Ack ja, hon
skulle dansa på rosor hos honom hela sitt lif.
Oeh han drömde natt oeh dag om sin lycka,
så att framtidens mörka, enformiga dysterhet
hade blifvit utbytt mot en ljus och lycklig
tillvaro i den husliga härdens fridfulla lif.
En dag mötte han Ellen, men kunde ej som
vanligt gå till henne, ty hon hade en herre
i sällskap, som han icke kände.
Dagen derpå var han inviterad till Ellens
föräldrar. Då skulle han fria. Det var hans
fasta beslut.
Hjertat bultade så häftigt under det
bländande hvita skjortvecket, när han gick upp
för trappan till våningen, der Ellens föräldrar
bodde.
Der var stor supé med bal.
Våningen var rikt upplyst och en massa
uniformer blandade sig med svarta frackar och
frasande sidensläp.
Vår lektor hade väl varit der omkring en
half timme utan att hafva sett en skymt af
Ellen, då han helt plötsligt hörde hennes röst
inifrån ett litet kabinett, som låg till höger
om salongen. Och så hörde han ett af hennes
friska, klingande skratt.
Han stannade och lyssnade, men hörde
ingenting, ty samtalet fördes hviskande.
Så kom der ut en mörklagd, ståtlig herre
från kabinettet; det var Ellens kavaljer från
promenaden. Han gick in i spelrummen.
Lektorn gick in till Ellen.
Nu — eller aldrig.
Han helsade först, hvarefter han slog sig
ned bredvid henne i den korta schaggsoffan.
»Hvem var det,» började han för att lugna
sig litet, »som nyss gick ut här ifrån?»
ȁh kors, vet inte lektorn det, vi fira ju
vår förlofning i afton, det var min fästman...»
»Hvart tog lektorn vägen? Jag trodde, att
han skulle hålla festtalet för dig,» sade Ellens
pappa vid supén.
»Han gick hem,» upplyste doktorn. »Han
fick en sådan häftig hufvudvärk, och jag tror
nästan, att han hade feber också.»
Men han hade i stället frossa, der han låg
på sin säng der hemma med västen uppknäpt,
skakande i alla lemmar.
Stackars lektorn! Han bara stirrade upp i
taket.
Alla hans gyllene framtidsdrömmar om lycka
och ljus och glädje hade dunstat bort som en
skimrande dimma, och hans förhoppningar voro
grusade.
Dagen derpå satt han liksom förr klockan
7 på morgouen vid sitt arbetsbord.
Han bläddrade i digra luntor oeh tog sig en
pris emellanåt.
Han var åter den torre, fåordige bokmalen,
men med en smärtsam trånande längtan i sitt
redbara hjerta, och ett hårdt bittert uttryck
kring munnen. Kart Ek.
Redovisning.
Efter insamlingens slut har red. fått mottaga
följande bidrag till förmon för
De nödlidande i Tyskland:
»Skolbarn» 1_ kr. 20 öre; S. J. (B—fors) 1 kr.;
E. S. och A. O. (Byske) 5 kr.; »En, som önskar,
att hon kunde skicka mer» 5 kr.; »En liten» 30
öre; M—y Stfd (Malmö) 1 kr.; Waldemar Tretow,
11 år, (Sölvesborg) 1 kr. och —y —t 50 öre. S:a
15 kronor.
Beloppet kommer att tillställas nödbjelpskomitén
genom Tysklands härvarande generalkonsul.
Red. af Idun.
Våra läsarinnor erinras om
Iduns tredje pristäfling.
Efterse de närmare bestämmelserna
angående ämnen, pris, täftingstid m. m. i de två
närmast föregående numren.
Iduns byrå och expedition
hållas under sommarmånaderna öppna endast
måndagar, torsdagar och fredagar kl. 10—1.
lf!)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
