Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 24. Fredagen den 15 juni 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Manuskript, som ej antages till Införande, återsändes, så vida porto bi- i i-n i i k i Annonser mottagas endast mot kontant liqvid i förskott af 25 ore pr
4-fogas. Inga ofrankerade försändelser lösas. | LJ LJ IN spalt, petitrad (= 10 stafvelser). Ingen annons införes under I krona.
En lifsuppgift.
Berättelse af Em si Lundquist.
13.
rån den dagen var Ingrid som
förvandlad. All hennes ungdomliga, oftast
öfverspända liflighet var borta, den exalterade
glansen i hennes ögon hade slocknat och
efter-trädts af ett skyggt, inåtvändt, lyssnande
uttryck. Hon kom och gick ej med samma
raska hurtighet som förr, utan smög sig fram
tyst och ängsligt som en ertappad
missdåderska. Hon tilltalade aldrig någon, och då man
giorde henne frågor, gaf hon endast enstafviga
svar. Pör det mesta satt hon inne i sin
kammare med händerna sysslolösa i knäet; hon
läste icke, arbetade icke, och Hearika såg henne
aldrig bedja. Moderns porträtt hade försvunnit
från bordet.
Hvarje morgon var ljuset nedbrunnet i hennes
stake och måste ersättas af ett nytt.
»Huru kommer det sig?» frågade Henrika.
»Somnar du från ljuset eller har du tagit for
vana att ha det brinnande, medan du sofver?»
»Jag är rädd,» svarade Ingrid tonlöst och
vände sig bort.
»Hvad är du rädd för? För mörkret?»
»Nej — för att sofva.»
»Sofva! Det måste man ju.»
»Ja, men när man sofver, så drömmer man
— och jag är rädd.»
Mera kunde Henrika ej aflocka henne. Det
syntes för öfrigt pä den unga flickan, att hon
ej sof mycket, ty hon magrade hastigt af, fick
mörka ringar under ögonen och kunde ibland
midt på ljusa dagen sitta och falla i sömn;
men om hon spratt upp oeh förstod, att hon
sofvit, nöp hon sig sjelf hårdt i armen eller
spände in naglarna i handen, liksom för att
bestraifa sig för en förseelse.
Henrika var rådvill. Hvad var detta för
ett besynnerligt stadium i den unga, nyomvända
själens utveckling? Något sådant kände hon
ej till af egen erfarenhet. Och omöjligt att
med lock eller pock förmå henne till
uppriktighet. På alla enträgna, bevekande frågor
svarade hon endast med en frånvarande blick och
så gick hon undan.
Det var väl tviflet, som ånyo fått makt med
henne, tviflet på underverkets giltighet. Ännu
en gång måste alltså Henrika deran. Hon höll
föredrag i timtal för att öfvertyga den
gen-sträfviga om, att hon ängslade sig förgäfves,
att nådeakten var fullbordad, att man icke kan
misstaga sig på sådant, och att alla hennes
tvifvelsmål endast berodde på ovana vid att
tro, att hängifva sig helt och viljelöst. Äfven
om Ingrid ingenting sagt henne den der natten
skulle Henrika ha förstått, att Herren varit
hos henne, ty såsom hon i den stunden sett
ut, kan endast en pånyttfödd, af den
himmelska strålglansen om flödad menniska se ut; hon
hade haft som en gloria öfver pannan och ett
öfverjordiskt sällhetsrus hade lågat i hennes
ögon; Henrika hade nästan känt sig frestad att
falla på knä för henne och kyssa hennes fötter.
Och nu skulle hon icke grubbla längre på detta
utan endast tacka och lofva för den nåd, som
vederfarits henne, och icke förbittra och
förspilla dess sötma genom onödiga sjelfplågerier.
Men ju mera och ju längre Henrika talade
om detta, desto oroligare blef Ingrid; hon
skrufvade sig af och an på stolen, vred händerna,
så att det knakade i dem -—• de stackars
blå-hvita händerna, som blifvit så genomskinligt
magra — oeh till sist rusade hon alltid upp
och flydde in i sitt rum. Henrika skakade på
hufvudet och suckade; bär var mensklig hjelp
fruktlös, det ville en högre till.
Aldrig hade hon väl bedt med så glödande
nitälskan, som hon nu bad för Ingrid under
nätternas långa timmar. Herre, hjelp henne,
hjelp henne! Förlossa henne från tviflet, och
om det ej kan ske på annat sätt, så stig ner
till henne ännu en gång, upprepa miraklet, gör
ett undantag för hennes skull, hon är värd det!
— Hon tyckte, att hennes böner hade en. så
vild, stormande kraft, att de borde kunnat
rycka ner bela himlen. Men på Ingrid såg
hon ingen verkan deraf.
Då tog hon henne in till sig oeh försökte
att genom lättare, hjertestillande läsning vagga
det sjuka sinnet till ro. Hon undvek allt, som
kunde verka upprörande, hon läste endast om
den outgrundliga frid och sällhet, som kommer
Gruds barn till del redan här på jorden, för att
visa Ingrid hvad det var hon genom sin egen
envishet gick miste om; hon läste de mest
upplyftande och rörande historier, om helgonen,
för att väcka hennes handlingslust och få henne
att tänka på, hvad en from menniska förmår
uträtta till sina likars bästa; men äfven den
strängen, som förr klingat så kraftigt, tycktes
vara förslappad. Ingrid satt tyst oeh liknöjd;
hennes tankar tycktes sofva, fast än hennes
ögon voro öppna. Blott en qväll, då Henrika
föreläste något om Erik den helige, spratt hon
plötsligt upp, då detta namn nämdes, och satt
sedan med ett uttryck af fasansfull, väntande
ångest i sin blick, och nästa gång namnet
Erik kom tillbaka, skrek hon till, reste sig upp,
slog framför sig, som för att värja sig mot en
fiende, och föll baklänges i stolen afsvimmad.
Men nu förstod Henrika. Och uet var icke
medlidande, som talade ur hennes ögon, då hon
stod bredvid den vanmäktiga flickan med
handen hårdt sluten om hennes armled; det var
vrede och förakt. Och då hon omildt slängde
den maktlösa armen ifrån sig och gick för att
hämta vattenglaset att väcka henne med, hväste
hon mellan tänderna:
»Ilon är sin mors dotter!»
Hon gaf henne förlorad. Det var egentligen
vansinnigt af henne att hon någonsin fäst
förhoppningar vid en varelse med detta ursprung.
Herren ville icke veta af Aimées dotter, det
var ju så naturligt. Han hade icke utan afsigt
gifvit henne detta ansigte. Ilon förstod nu
hans vilja, och hon ångrade sig, att hon i sin
förmätna kortsynthet sökt motarbeta den till
en tid.
Hon hånskrattade åt sig sjelf. Aimées
syndaskuld betalad af Aimées dotter! Från hvilken
mörk vrå af hennes hjerna hade denna
enfaldiga, narraktiga tanke kommit? Schakalen kan
aldrig bli ett lam, hvarken före eller efter
döden, och inte schakalens unge heller. Löjliga
griller!
Och det var genom henne, Henrika, som
detta storverk skulle ha fullbordats? Nu först
insåg hon, att ärelystnadens onde aude drifvit
sitt spel med henne. Hon hade velat uträtta
mer än som står i mensklig förmåga — ja,
mer än G-ud sjelf förmår! Det syntes ju
tydligt: efter detta långa omvändelsearbete, efter
gudomliga oeh menskliga krafters samverkan i
flera månader, som till sist krönts af den stora,
oförtjenta nådeakten den der natten — till
och med det högsta hade Herren förunnat denna
eländiga varelse! ■—• efter allt detta hade hon
ej kommit längre på vägen till himlen, än att
hon ännu hade att kämpa en skymflig och
hård kamp mot moderns smutsigaste instinkter,
som hon ärft!
Och hvem var det, som blifvit föremål för
denna syndiga, orena lågal Hennes brorson,
det käraste, det enda hon sjelf hade på jorden!
Aimées dotter — och ban! Hon var inte värd
att andas samma luft som ban, och hon
blyg-des icke att kasta sina ögon på honom! Hvar
hade Henrika haft sina tankar, då hon gaf
honom i uppdrag att bli den ensamma flickans
beskyddare under resan? Innan hon beslöt
sig derför, hade hon likväl frågat sin Herre
och mästare till råds, och han hade tillstadt
det. Hon hade alltså missförstått sin trogne
vän der ofvan. Det var första gången. Skulle
Aimées dotter ställa sig emellan henne och
hennes himmelske brudgum, liksom modern en
gång hade — —? Hon tänkte- icke den
tanken till punkt, men i detta ögonblick fattade
hon det ohyggliga beslutet, att Ingrid skulle
lemna hennes hus.
Hvar hon skulle göra af henne, visste hon
icke ännu. Kanske var man i Hallerums
prestgård hågad att ta tillbaka sin inackordering.
Hon skulle skrifva dit ner och höra efter.
Men som Henrika icke hörde till dem, som
låta beslut ocli handling följa hvarandra tätt i
spåren, blef detta bref icke skrifvet med det
snaraste. Att Erik aldrig mera skulle återse
sin reskamrat, det hade hon emellertid alldeles
klart för sig; tills ban nästa gång kom på
besök, måste flickan vara ur vägen.
Under de närmaste dagarne talades icke ett
ord i den lilla våningen vid Götgatan.
Henrika grep sig an med sina länge försummade
fattigbesök och frågade ej efter, hvad Ingrid
tog sig till. Hon visste endast, att hon mest
satt inne i sitt rum och läste. Och då bon
en gång af nyfikenhet såg efter, hvad hon
studerade så flitigt, befanns det vara den
samling af drag ur helgonens lif, som Henrika i
sin välmening föreläst för henne. Ja, gå på
med det, tänkte hon, men aldrig blir du ett
helgon!
Det tycktes emellertid vara några ärelystna
planer i den vägen, som flickan rufvade öfver,
det kom Henrika snart under fund med. Alltid
var det historier om askes, om fastor,
hudfläng-ning och andra fromma försök till köttets
dödande, som lågo uppslagna på Ingrids bord.
Henrika förstod henne och hånlog. »Hon
börjar bli rädd för sig sjelf,» tänkte hon. »Jo
jo men! Nu begriper jag också, hvarför hon
är rädd för sina drömmar.» Hon låtsade ej
som hon märkte, att Ingrid vid måltiderna ej
rörde maten och att hon tagit sig till att komma
för sent till bordet, så att hon lättare skulle
kunna dölja sina svältförsök. Som om Henrika
skulle vårdat sig om att göra några
föreställningar eller invändningar!
Hon visste, att Ingrid en gång afhållit sig
från att smaka en bit på tre bela dagar, och
såg, att hon i följd deraf var så matt, att hon
ej kunde resa sig från stolen. Då gick
narrspelet för långt, tyckte hon. Ilon lät Hanna,
uppasserskan, sätta in en tillbringare mjölk och
några aptitliga smörgåsar på Ingrids
nattduksbord, sedan hon lagt sig, men följande morgon
var brickan alldeles orörd, den hade endast
blifvit flyttad till en stol bredvid dörren.1
Hanna viste att berätta underliga ting om
fröken Ingrid. En morgon, då hon kom in i
hennes rum, hade hon funnit henne ligga oklädd
på bara golfvet och sofva. Sängen hade hon
icke rört den natten. En annan gång ertappade
hon henne med att sitta och drypa smält vax,
på sin bara arm, alldeles som den heliga
Birgitta. Och en qväll, då hon var inne och
bäddade, frågade fröken Ingrid henne, om hon
någonsin hade sett djefvulen. Och då hon
svarat nej, hade hon fått en ny fråga: om hon
kände till någou flicka, som hette Margaretha
och som suttit i fängelse och blifvit tokig, der-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
