Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 25. Fredagen den 22 juni 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hälles ett nummer i veckan under hela qvartalet. För hvarje 6-tal abon- | r-\ l I Kl Idun, erhålles ett gratlsexemplar för hela den tid, under hvilken
abonne-nenter, som samlas, och för hvilka afgiften Insändes till Redaktionen af | L/ U |N mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 6, torde prenumera-
måste tillbringa Sr ocb dag på sjukbädden, och
den, som hemsökes af periodiskt återkommande
lidande, samt rckonvalescenter och andra med
dem jemförliga, hvilka i synnerhet böra söka
komma till full insigt om hvad de äro
skyldiga sin omgifning och sig sjelfva. Under sina
helsodagar kunde de hemtat mången lärdom
för sjukdomens tid. Naturen gifver tillräckligt
med varningar i form af tillfällig smärta eller
känsla af illamående. Mången lärdom är ock
att hemta vid anhörigas och vänners sjukbäddar;
men fi äro de, som uppmärksamma och
tillgodogöra sig dessa vinkar. Oeh så, när
sjukdomen kommer, när det blir allvar af; då blir
det skrik och klagan; då finnes det icke medel
nog i apoteket; då lägges det beslag på familjens
och omgifningens medlidande; då måste den
sjuke nödvändigt hålla dem i ständig ångest
och oro och ve den, som vågar en antydan,
att det eller det kan vara orsak till
opasslig-heten.
Här vill jag dock anmärka, att ett sådant
tillfälle aldrig bör användas till framställande
af förmaningar och föreställningar angående
hans möjliga försyndelser och lättsinne.
Dermed ernår man endast att ytterligare upphetsa
honom.
Hvilken förvirring, hvilket uppror förorsakar
det ej ofta i ett hus, när husets herre t. ex.
har tandvärk. Ar deremot husmodern den
lidande, går det i allmänhet betydligt mera stilla,
ty det är en offentlig hemlighet, att qvinnorna
äro mycket tåligare och — låt oss gerna säga
det rent ut — hjältemodigare, då det gäller att
uthärda smärtor, än männen. Må hända har
naturen inrättat det så, men uppfostran har
ock bidragit dertill; ty till och med den mest
förklemade flicka blir mera hållen till
sjelfbe-herskning än gossen, som får och skall vara
modig, men som ock får skrika och rasa, då
han kommer hem med bulor oeh skråmor; det
är hans rätt som tillkommande man.
Dock jag skall ej vara orättvis. Det är
ej såren, de rent kroppsliga såren, som göra
mannen till en ofta otålig patient; det lär oss
erfarenheten från lazaretterna. Det är fruktan
för hvad de gamle kallade strådöd eller sotdöd.
Det är ovanan vid lidandet; ty ju mera sällan
han är sjuk, ju värre uppför han sig, då han
blir det.
Han blir högröstad, häftig och i högsta grad
retsam, förorsakande sin omgifning ångest och
smärta; han beskyller sina kära att vara
okänsliga varelser utan deltagande. Så som han har
ännu ingen menniska lidit; det vore icke vardt
att påstå något annat. Han är fullt öfvertygad,
att han genast skall dö oeh vidtager nödvändiga
mått och steg i denna öfvertygelse. Den
ständiga nervösa oro han härigenom förorsakar de
sina fäster han sig ej all3 vid.
Den otålige, jämrande, retlige och
pretentiöse sjuke är verkligen en stor plåga; men
jag vet en, som är mycket värre: den stilla
martyren. Och sådana finnas sanningen att
säga långt flera bland qvinnor än bland män.
»Om en annan vore så sjuk som jag, skulle
hon lagnt blifva liggande i sin säng!» suckar
den lidande och går med tragiska steg till sina
sysslor i hus och kök. Men detta tal är
grund-falskt, ty först och främst vet hon ej, huru
sjuk »en annan» är och för det andra vet hon
ej, hur »en annan» skulle förhållit sig under
liknande förhållanden. Men ett är visst: en
sådan korsdragerska skulle göra stora ögon, om
hennes tjenstflicka under ännu svårare
omständigheter begärde att bli befriad från siua
husliga göromål.
»Hvad fattas dig? — Skona dig! — Kunna
vi ej hjelpa dig med ett eller annat?» spörja
maka och barn. »Låt mig vara, jag klagar
icke; jag vill ej falla någon till besvär,» svarar
hon, men minerna tala dess mer.
Medlemmarne af hennes familj och hus måste förefalla
sig sjelfva som missdådare, hvilka grufligt
försynda sig mot en, som står dem sä nära.
Men ej miadre ångest åstadkommer den goda,
sjelfförgätna qvinna, som förtiger sina lidanden
oeh endast af en tillfällighet forråder, att hon
är sjuk, som håller sig uppe med användandet
af sina sista krafter, till dess hon segnar. I
sin sjelfförnekelse och sitt — egensinne begår
hon en svår synd mot sig och de sina.
Men hvari består då konsten att vara sjuk?
Enligt min mening lika mycket i lugn,
tålmodig uthållighet som i måttligt och förståndigt
begagnande af de läkemedel, hvilka böra
användas. Man bör vända sig till en läkare,
som man hyser förtroende för, men som man
ej heller undandrager detta förtroende, om hans
behandling ej medför en så hastig vändning
till det bättre, som man hoppats. En sak,
som ytterligt irriterar och upprör deu sjuke, är
det ständiga och enträgna lofprisandet af det
eller det läkemedlet, den eller den huskuren.
Men han kan ju mycket lätt afvända detta
genom att aldrig eller åtminstone mycket sällan
tala om sina lidanden, göra sin sjukdom till
samtalsämne. Detta ämne verkar bedröfvande
på andra och skadligt på den sjuke, som bör
söka att så mycket som möjligt förgäta sina
lidanden.
En lidande Van på sitt plågoläger utgöra
familjens medelpunkt. Kring honom samla de
sig, med honom känna de glädje, förnöjelse
eller uppbyggelse. Men denne korsdragare har
förstått konsten att vara sjuk ocli han öfvar
den i kärlek till Gud och nästan ; han
fördrager hvad som skall fördragas och försmår ej
det solsken lifvet ännu kan bringa honom;
han mottager med tacksamhet hvarje tjenst
utan att fordra den eller afvisa den. Han har
lärt att tala, då tiden dertill är, och att sluta
sin smärta inom sig, då så bör ske.
Men skall du kunna vara sjuk, så måste du
i helsans dagar och vid mindre pröfningar
förbereda dig derj-å.
En sommarbild.
|jeu lilla ångslupen lade till vid bryggan
och fyldes snart af passagerare, som på
den vackra söndagseftermiddagen vände staden
ryggen och skyndade ut i det fria. Hvarje
plats var upptagen; bokhållare och arbetare,
jungfrur i sin bästa söndagsgrannlåt, här och
der en hel liten familj, ostyriga små
pojkvask-rar, som sträckte armen utom relingen för att
plaska i det klara vattnet, — hvar och en
offrade gerna sina femton öre för att få sträcka
ut sig i någon lummig skogsbacke en
halftim-mes väg från staden.
Framför mig på bänken satt en ung qvinna
med ett sofvande baru i famnen, så väl
insvept i en stor grå kappa, att det liknade ett
bylte. De bara händerna omslöto fast den
lille, och på venstra handens ringfinger satt en
tunn, bred ring. Hon bar en liten svart hatt
och en brun regnkappa omslöt den spensliga
gestalten.
Gång på gång återvände mina ögon till henne,
det var något så egendomligt hos denna
tarf-liga, unga qvinna; hon lade ej det minsta märke
till någon af de öfriga, hon tycktes förgäta
allt omkring sig för det lilla barnet i sina
armar, kring hvars osynliga hufvud hon
oupphörligt drog kappan högre upp, rädd för hvarje
vindil; en gång svepte hon utom alltsammans
ett stycke af sin egen kappa.
När båten vände, flyttade hon sig åt sidan
för att komma i lä för vinden och nu såg jag
hennes ansigte — ett ungt, brunhyadt och
magert ansigte med allvarliga bruna ögon. Och
hvilket uttryck i dessa ögon, när hon lutade
sig ner mot barnet — hur oändligt
kärleksfullt hon lade sitt hufvud tätt ner mot den
lilles och tryckte honom fastare i sina armar,
det behöfdes sannerligen inga ord för att
omtala, att hon höll i famnen det käraste hon
egde i verlden.
Strax innan vi voro framme vaknade den
lille och ett stycke af kappan drogs bort. Ett
blekt litet ansigte med klara blå ögon under
deu stickade lilla mössan tittade fram, och
kakan, som han somnat ifrån, kom åter fram
ur kappans innandömen. Små afbrutna
meningar nådde mig: »har du sofvit så godt? —
nu är gossen snart bos pappa», — och hon
förde de små knubbiga händerna till sina
läppar för att känna om de voro kalla.
Jag betraktade drömmande den lilla gruppen
framför mig.
Skall denna gosse, uppvuxen till yngling,
aldrig svika sin moders ömhet, denna hängifna,
sjelfförgätande moder, som med sin oändliga
kärlek skyddande omgärdar hvarje dag af hans
lif? Som sjelf är färdig att umbära allt, blott
ingenting fattas honom, som finner hvarje offer
lätt och naturligt och är mäktig till allt
genom den heliga låga, som genomströmmar
hennes lif och som är på en gång hennes styrka,
hennes sällhet och hennes tröst —
moderskärleken.
Men under mina drömmar hade vi hunnit
fram. Den friska grönskan mötte ögat, så
långt det kunde se, i skogsbackarna voro små
sällskap samlade, oeh klungor af glada barn
flögo i kapp utför de soliga sluttningarna.
Hvilka kransar af blommande lingonris kring
tufvor oeh snår, hvilka skuggor och lekande
strimmor under trädens hvalf!
Nu lägga vi till; hvar ocb en reser sig och
schalar, parasoller och kappor samlas ihop.
Den unga qvinnan står med barnet på armen
och i andra handen en liten korg, hon går fore
mig framåt trappan och uppför landgången.
På den lilla landningsplatsen står fullt med
folk, metande pojkar och grupper af män,
qvinnor med barn på armen och småflickor med
blomqvastar i händerna. En ung, kraftfull,
solbränd man går emot henne och tar korgen
ur hennes hand; han vill också taga gossen,
men honom behåller hon qvar, sedan han först
fått helsa på pappa. Han för dem framåt
gångstigen, som går upp åt skogsdungen, han
är tarfligt, men snyggt klädd och jag förstår
att han är en af arbetarne på nybygget
deruppe, den nya kägelbanan.
Ett par timmar senare, då jag ströfvade
omkring deruppe, återfann jag dem i en liten
backe, der de slagit sig ner. På en utbredd
tidning lågo qvarlefvorna af korgens innehåll,
mannen låg utsträckt i gräset, till stor fröjd
för den lille, som klättrade upp öfver honom
och rustade om i hans yfviga hår, medan den
unga hustrun med ett lyckligt uttryck i sitt
ansigte och knäet fullt af liDgonris och
tallkottar satt stilla och såg på dem. Det var ju
en fest för dem alla, denna utflygt i det gröna,
och hur skulle den ej för henne lysa upp
veckans långa, arbetsamma dagar!
Jag gick förbi dem och ner mot stranden,
der ångslupen åter lade till, och snart var jag
åter hemma. Men mången gång hafva mina
tankar återvändt till den lilla familjen, till den
unga hustrun och modern med de blida ögonen
lf!)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
