Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 25. Fredagen den 22 juni 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tion ske å närmaste postanstalt.— Bidrag från alla områden för qvinlig i r*, I I NI användas och marginal lemnas. Namn och adress torde allt[d noga
verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör | LJ l^J IN angifvas, och kan fullkomlig diskretion frän redaktionens sida påräknas.
och det tåliga ansigtet, och jag tänker på att
hur ringa och obemärkt lifvet glider fram,
hennes och så många andras, så är det dock i
tysthet stort, i hjertats tåliga kärlek, i det
trofasta sträfvandet att uppfylla hvarje pligt,
hur ringa den är, i hjeltemodiga offer, dem
ingen vet af.
Och ej tänker man stort derpå. Blott då
och då, någon gäng då våra ögon se klarare
än vanligt, skymtar det fram för oss en aning
om, att det nog finnes mycket här nere, som
aldrig skall prisas af menniskor, som skall
glömmas och varda utan lön, men som kanske
en dag skall lysa fram som perlan ur den
öppnade musslan. L.
Sen till, ärade läsarinnor, att Idun finnes hos
alla edra bekanta!
Ett reseäfventyr i Norge.
Vid Iduns andra pristäfling belönad med
hedersamt omnämnande.
r||.11 mörk höstafton 1886 rulkde vi i våra
skramlande stolkärror ned utför den
branta och slingrande backen till stationen
Hellesylt i Söndmör och stannade utanför det
stora, nybygda hotellet.
Hellesylt, som ligger nere vid Storfjord,
omgifvet af branta, mörka fjell i en dyster
och ogästvänlig trakt, har ingenting, som i och
for sig kunde locka turistströmmen hit. Och
dock färdas årligen en mängd främlingar af
alla nationer fram här, och alla tala med
förvåning om hvad de sett. En half mil från
Hellesylt skjuter nämligen en tre mil lång arm
af Storfjord in i landet, och detta är den för
sin vildhet och otillgänglighet vida beryktade
Geirangerfjord.
Vid vår ankomst tog hotellvärden, en driftig
karl (hvilken, liksom så många andra i Norge,
från bonde arbetat sig upp till hotellegare)
emot oss på trappan, lät visa oss upp på våra
rum och ombesörjde, att våra våta och illa
medfarna reseffekter kommo under tak. Sedan
vi beställt båtskjuts för att följande dag resa
in till Geiranger, gingo vi, trötta efter dagens
ansträngningar, till hvila.
Då vi vaknade följande morgon, skeno några
svaga solstrålar in i rummet, och fjorden
utanför låg blank och stilla. Det var en glad
öfverraskning för oss, som hela tiden förut
haft regn och blåst, och i bästa humör begåfvo
vi oss af.
Vårt sällskap bestod af fyra personer, tre
fruntimmer och I en herre, och vi hade derför
måst taga en stor båt med tre dugtiga roddare,
hvilkas kraftiga årtag snart förde oss långt ut
på Storfjord.
Naturen här är storartad. Höga,
söndersplittrade fjell stupa brant ned i vattnet; små
forsar sila ned mellan remnorna och upplösa
sig i ett fint stänk, som glittrar i solen; ingen
båt syns på den vida vattenytan, roddarnes
jämna årtag fora oss allt närmare inloppet till
den trånga bifjorden.
’ Slutligen svänga vi om udden — och nu
äro vi härinne mellan de 4—6000 fot höga,
lodräta fjellen på denna blott en half mil breda
fjord. Det är så stilla, så förunderligt dödt
härinne mellan dessa mörka, skyhöga murar,
att man blir helt beklämd. Vi ro nära intill
stranden oeh blicka uppåt. Högt upp synas
bergens toppar, taggiga och söndersplittrade.
Och strax öfver oss hänga stora, ofantliga
stenblock ned från klipporna, ögonskenligen färdiga
att hvilken stund som helst falla ned och
krossa vårt lilla nötskal. Skog kan ej växa
här på branterna, men i skrefvorna frodas
gräset tillsammans med låga buskväxter oeh ett
slags vackra hvita blommor, och här och der
nere vid stranden böjer sig en liten björk ut
öfver vattnet. Här tycks inga andra varelser
än foglarne kunna bygga och bo, och dock —
hvad synes väl deruppe på afsatsen? Är det
ej en menniskoboning? Jo, en af roddarne
omtalar, att der ligger en gård, en af de rikaste
här på trakten. Vi fråga naturligtvis, hur
man kan komma upp dit. Jo, en väg är
inhuggen i den nästan lodräta klippan; på den
måste man klättra upp. Förr fans här’ en
hängbro, men den är nu borttagen. På
vintern kan ingenting bäras ned här, oeh då
någon dör, måste liket saltas och förvaras på
gården, ty först på våren kan det föras ned
och begrafvas. Barnen bindas under de första
åren med tåg vid stugan, så att de ej skola
gå för långt ut på branten.
Här komma vi till ett ställe, der ett stort
stycke tycks ha fallit ur berget — ja, för
några år sedan gick här verkligen ett snöskred,
som tog med en bit af sjelfva fjellet.
Svallvågen blef så stark, att en mil derifrån, i
Hellesylt, gick vattnet nio famnar upp på land.
En båt var just då ute på fjorden och vände
tre gånger kölen i vädret, men menniskorna
räddade sig genom att hålla fast i årtullarna.
Litet längre fram kommo vi till
»Prækesto-len», en besynnerlig, utskjutande klippa,
passande till talarstol åt bergakonungen, och strax
derpå till ett jättestort klippansigte, »hellige
Olav». Nu nalkas vi en af Geirangers
vackraste punkter, systerforsarne eller »de syv
söstre.» Här kommer en fors ned, hvilken
högt uppe på branten delar sig i sju armar,
så att hela klippan täckes af en hvit, rörlig
slöja. Midt emot, på andra sidan fjorden,
störtar en annan stor fors ned, och rundt omkring
oss höres nu sorlet af otaliga, små bergbäckar,
som rinna ned mellan klipporna.
Hunna halfvägs in i fjorden, lägga vi i land,
ta fram matsäcken och sätta oss rundt
omkring en stor, flat sten, hvilken får göra tjenst
som bord for vår enkla anrättning, bestående
af smörgåsar och öl. Men snart är det tid
på, att åter bege sig af; klockan är 1 och
hemvägen lång.
Luften är tryckande het, allt är stilla, solen
strålar ännu från den molnfria himmelen —
allt tyder på att hemfärden skall gå lyckligt
oeh väl. Vår förståndige och erfarne båtförare
påskyndar likväl affärden, och snart äro vi
åter ute på vattnet, denna gång följande andra
stranden, som ej ger den första efter i vildhet
och otillgänglighet. Två af sällskapet taga upp
sina färglådor och börja små skisser, vi andra
placera oss så bekvämt som möjligt och bereda
oss, att i all sköns lugn njuta hemfärdens
behag. Då yttrar hastigt vår båtförare: »nu få
vi stygt Veir.» Troende att det sedvanliga
regnet infunnit sig, ämna vi just spänna upp
paraplyerna då — hastigare än det kan
beskrifvas — ovädret bryter löst. Regnet
störtar ned i strömmar öfver oss, häftiga
vindstötar kännas, en mörkgrön rand syns derute på
fjorden, den rör sig ständigt framåt, blir brun,
blir åter grön med hvitt skum öfverst, kommer
allt närmare — nu är den här — båten får
en stöt — och så bär det af.
Vågorna vräka omkring oss, än äro vi nere
i en djup dal, än uppe på toppen af vågen;
skummet hoppar från våg till väg och stänker
in i båten, årorna knaka under roddarnes starka
tag, regnet öser fortfarande, forsarna brusa och
vågorna, som brytas mot strandens klippor,
framkalla ett underligt, fräsande ljud.
Ja, nog kände vi oss små på bortvägen, i
solsken och lugnt väder, mellan dessa förfärliga
fjell, men än mindre kände vi oss nn, i mörker,
storm oeh oväder.
Vi försöka hålla utmed ena stranden, ty
derute äro vågorna allt för stora, men härinne
måste vi oupphörligt svänga om de skarpa
utskjutande uddarna, som det gäller att ej komma
för nära. Vidjeringarna omkring årorna brista,
den ena efter den andra, karlarna fi spänna
af sina läderbälten och begagna dem i stället.
De af våra saker, som ännu ej äro
genom-dränkta, stoppas ned under tofterna, de kläder
vi ha på oss äro redan till spillo gifna, och
från våra hattbrätten strömma hela kaskader
ned.
Det värsta af allt är dock, att en af
damerna, då de stora vågorna hota att slå öfver
oss, upphäfver höga ångestrop. Jag har aldrig
hört något så hemskt som hennes entoniga,
ängsliga klagan. Men vi andra, som ej till
fullo uppskattade farans vidd, njöto i hög grad
af detta väder, som så fullkomligt
öfveren-stämde med Geirangers natur.
Vi vände oss om för att ännu en gång se
det inre af fjorden och varseblefvo då till vår
stora förundran, att systerforsarne, i stället att
gå lodrätt ned för fjellet, nu af vinden
kork-skruflikt hopsnoddes och som hvita tvärband
yrde öfver klippan.
Ja, det var en vild och mörk tafla,
Geirangerfjord erbjöd i detta väder, en bild, som man
ej lätt glömmer och som det är roligt, att en
gång ha sett.
Så småningom lugnade dock stormen af,
sjön gick ännu hög, men regnet upphörde och
om en stund bröt solen fram mellan de mörka
molnen. Vi hade nu hunnit ur Geirangerfjord
och kommit ut på hufvudfjorden. Efter
ytterligare en timmes rodd lade vi, klockan fem
på eftermiddagen, åter lyckligt i land vid
Helle-sylts brygga.
Men först nu förstodo vi, hur stor faran
verkligen varit, då män, kvinnor och barn
hommo ned emot) oss, för att välkomna sina
kära anhöriga, för hvilka de varit mycket
oroliga. En båt hade skickats ut för att söka
oss, och hotellvärden hade sjelf med ångbåt
rest in till Geiranger för att, om möjligt, få
reda på oss.
Våra roddare omtalade nu, att sjön dock ej
varit det värsta, utan att faran för stenskred
varit än värre, då vi just befunnit oss på det
ställe, der under häftiga störtregn skred
vanligen bruka gå. Hvart vi kommo hörde vi
sedan talas om denna stormby, som sträckt
sig vida omkring och i mannaminne kunde
ingen erinra sig, att ett oväder utbrutit så
ögonblickligt. Aldrig hade våra roddare varit ute
med resande i sådant väder, förklarade de.
Trötta och våta, men glada att ha fått se
Geiranger, skyndade vi till hvila, för att
följande morgon med ångbåt fortsätta resan till
Molde.
Hama.
Våra läsarinnor erinras om
Iduns tredje pristäfling.
Efterse de närmare bestämmelserna
angående ämnen, pris, täfüngstid m. m. i n:r 22
och 23.
lf!)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
