Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 25. Fredagen den 22 juni 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Manuskript, som ej antages till Införande, återsändes, så vida porto
bifogas. Inga ofrankerade försändelser lösas.
IDUN
Annonser mottagas endast mot kontant liqvid i förskott af 26 öre pr
4-spalt. petitrad (= 10 stafvelser). Ingen annons införes under 1 krona.
Sigenargossen i Norden.
Efter E. Geibel af Jacques.
fjerran bort i sköna Spanien,
Spanien är mitt fosterland,
Ver den skuggande kastanjen
Hviskar invid Ebros strand;
Der de dunkla drufvor glöda,
Eggande till sång och da?is,
Der ses rosor, mera röda,
Skärare än månens glans.
När jag sorg sm med min xittra
Ifrån hus till hus här går,
Möts jag blott med ord så bittra,
Tngen vänlig blick jag får.
Sällan vill man sig förbarma,
Snäsigt bjuder man mig gå,
Aclc, sigenaren, den arma,
Ingen enda vill förstå.
Töckenluft, hur du mig isar,
Och från solen stänger ut;
Halfglömd är hvar munter visa,
Sångarglädjen tagit slut.
Ack, det är som hördes klaga
Hvarje melodi ibland:
Till min hemort vill jag draga,
Till mitt vackra solskensland!
Då vid sista skördefesten
Dansen gick bland landtmäns tropp,
Stämde jag, den skygge gäste7i,
Mina bästa sånger opp.
Men när paren lustigt svängde,
Medan sol mot vester skred,
Tåren hett i ögat trängde,
Droppade på landen ned.
Ack, jag hörde då vid dansen
Som ifrån mitt land en röst:
Der i sicära måneglansen
Lättare häfs hvarje bröst;
Der vid zittrans toner, velea,
Hvarje fot som vingar får,
Svarta ögon hota, smeka,
Yrande fandangon går.
Nej! du trånadssjuka hjerta,
Intet häller mer oss qvar;
Fritt jag lide hvarje smärta,
Blott mitt fosterland jag har.
Hän till söder! Hän till Spanien,
Till mitt vackra solskensland!
Under skuggan af kastanjen
Slocbie sist mitt hjertas brand.
Literatur.
Från Mälarstrand, Publicistklubbens
midsommarstidning, har utkommit med följande innehall:
En kopp kaffe. Novellett af Tor Hedberg. Med S
teckningar af V. Andrén. — Sommardagar i Ronneby.
Anteckningar af G. Meyer. Med gravyrer efter
aqvarell af Kindborg och fotografier. —
Ångbåts-passagerare. Af Helene Nyblom. Med 9 teckningar
af V. Andren. — Lyckas vid Wettern. Teckningar
af A. Sehultsberg. — Forsla sippan. Helsidsfärgtryck
efter teckning af J. Nyström-Stoopendaal. — Väckelse.
Poem af Toivo med vignett af Forsström. — Ett
besök i Yosemite-dalen. Af Curt Wallis. — Påsknatt,
i Piroms. Poem af Verner von Heidenstam. —
Matmors friare. Folklifsbild af Sigurd. Med teckningar
af Andrén och Hedelin. — Och rosor blomma ... Poem
af Dan. Fallstiöm.
Idel goda saker så i bild som text, hvadan häftet
väl egnar sig för ett medtagande på
midsommarsut-n. — Häftet kostar 1 krona.
En lifsuppgift.
Berättelse af Ernst Lundquist.
14.
ä Erik kom till baka till sitt
verksamhetsfält igen efter sin resa söderut,
var det som om han lemnat det bästa af sin
arbetshåg qvar der nere i Småland. Det hörde
icke till hans vanor att midt i brinnande
brådska falla i tankar öfver de enklaste saker, som
den obetydligaste handtlangare hade reda på,
eller att stå vid ritbrädet och mekaniskt fylla
den ena papperslappen efter den andra med
krumelurer, initialer och slängar. Och hans
glada humör var också borta. Han som eljes
alltid brukade ha ett uppkryande skämt till
hands under arbetet — hans godmodigt lustiga
infall voro kända som det bästa
pådrifnings-medel, när någon stod och latade sig, och
verkade kraftigare än de strängaste förmaningar
—, han, som var själen och glädjen i de öfriga
ingeniörernas och kontorsherrarnes
punschsam-qväm, fast än han sjelf som en inbiten
absolutist aldrig drack annat än bilinervatten —, han
hade inga flera roliga historier att förtälja, han
satt tyst och såg frånvarande ut. Oeh
förklaringen hittade man genast der man i sådana
fall brukar söka den: »Allas vår Jerker är
kärl»
Ja, Erik var kär, det viste ban sjelf, innan
någon sagt det, ty han var en föga invecklad
natur och hade icke svårt att komma till rätta
med sig sjelf. Han hade, allt sedan han blef
fullväxt, ständigt varit så upptagen af arbete,
att han ej haft en minut ledig att förälska sig
på; men under de båda resdagarna hade allt
sammansvurit sig emot honom — sysslolöshet,
vårluft och vårsol och hans ostörda
påtuman-hand med den täcka, okonstlade, kärnfriska
ungmön, björkdoft och vågsvalp — allt
samverkade för att göra honom riktigt mottaglig
för de kringsväfvande kärleksbaeillerna. Och
nu var han ohjelpligt fast, så illa kär, 30m han
med sitt pojkaktiga förakt föi »qvinnfolk» aldrig
trott sig kunna bli.
Det yttrade sig hufvudsakligast i en ständig,
sugande, enerverande saknad efter Ingrid. Han
som icke var fäst vid någon i verlden med
starkare ömhetsband och som alltid varit van
att vara sig sjelf nog, gick i flera dagar och
kände sig rent husvill och redlös, utan
hållpunkt och lifsnerv, bara derför att han ej
längre hade den der lilla romaneska brunögda
tösen vid sin sida. Han viste icke, huru
lycklig han varit under de der dagarna, förr än de
redan voro förbi, och han hade aldrig trott,
att man skulle kunna så hastigt vänja sig in i
lyckan och att den kunde lemna en sådan
omätlig tomhet efter sig. Till och med arbetet
hade förlorat sin lockelse för honom, och han
förstod nu mycket väl hvad ban aldrig förr
förstått, huru det kunde finnas menniskor, som
voro liknöjda för sina pligter.
Men detta sjukliga tillstånd räckte endast
några dagar. Just då det nått sin höjd och
han redan funderade på att gifva arbete och
pligter på båten och rymma ner till Stockholm
hals öfver hufvud, vaknade hans gamla energi
ur sin dvala, skakade af sig alla drömmar och
ropade till honom: Hvarför hänger du läpp,
Jerker? Jag tror, du har blifvit bortbytt! Du
är kär — än se’n? Laga att flickan blir din,
det är alltihop! Har du glömt din devis:
»Hugg i!»
Och han högg i. Det vill säga, han satte
alla krafter i rörelse för att skaffa sig den
plats han under sin sista Stockholmsresa fått
spaning pä. Han skref bref till höger och
venster, han som hatade brefskrifning värst af
allt i verlden näst bränvin och tévattenspladder;
ban låg i arbetet från morgon till qväll för
att kunna sluta det ett par veckor tidigare och
bli så mycket förr ledig att resa ner till
Stockholm och slå det stora slaget.
Ty ban egde det lyckliga förtroende till sig
sjelf och till ödet, att han aldrig misströstade
om möjligheten att uppnå det mål han en gång
satt sig före. Han hade hittills haft för stor
framgång i alla sina företag för att icke ta det
som en gifven sak, att det alltid skulle gå
precist som han önskade. Oeh i detta särskilda
fall voro ju alla omständigheter sä gynnande.
Ingrid var ännu så ung, hon kunde icke gerna
ha fört med sig något annat tycke der nerifrån,
det hade tydligt hörts på hela hennes sätt att
tala och resonera under de dagar de varit
tillsammans. Och nu satt hon ju der i en
undangömd vrå hos faster Henrika, der hon aldrig
såg en skymt af någon ungherre; hon kunde
icke. ha varit bättre förvarad åt honom, om
hon suttit inspärrad i ett nunnekloster. Och
hvarför skulle hon icke älska honom så gerna
som en annan? Om ban riktigt ansträngde
sig? Kärlek väcker genkärlek i ett ungt,
oerfaret sinne, så pass mycket förstod han af det
der konstiga kapitlet. Och det var icke
möjligt annat än att ett godt stycke arbete redan
vore undangiordt, tack vare det fria, okonstlade
umgänge de haft med hvarandra under
resdagarna, då de ju som genom en tyst
öfverenskommelse vrängt ut och in på sina hjertan och
visat hvarandra minsta skrymsla deraf. Under
inga förhållanden kunde de så väl ha lärt känna
och förstå hvarandra som under dessa korta,
herrliga dagar, då ingen dum konvenans och
inga baktankar stått hindrande mellan dem.
Och att de passade ypperligt för hvarandra,
det var lika säkert som att hon kände sig
dragen till honom, fast än kan hända omedvetet.
Det behöfdes endast, att hon kom att tänka på
saken; oeh hvem vet, kanske var det med
henne som med honom, kanske hade
skilsmessan äfven gifvit henne klarhet rörande rätta
arten af hennes känslor för honom? Hon gick
kanske der nere i Stockholm och tänkte på
honom? Ja, hvad skulle hon annars tänka på?
Nu dök samma tanke, som redan vid
afskedet ett ögonblick snuddat vid honom, åter
upp i hans hufvud. Tänk, om faster skulle
gå stad och förvrida hufvudet på henne, göra
henne till läserska? Nej, dertill vore Ingrid
bestämdt alldeles för frisk och klok. Men den
der böjelsen för romantisk öfverdrift, som ban
funnit hos henne, kunde inte den möjligen göra
jordmånen mottaglig för fasters bearbetningar,
177
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
