Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 25. Fredagen den 22 juni 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN
i fatt gumman kom på den idéen att värfva
sig en proselyt? Han trodde icke precis, att
det hörde till fasters vanor, åtminstone hade
hon aldrig gjort något försök med honom; men
kanske hon skulle bli mindre grannlaga mot
en ung flicka, som hon så der dagligen fick
inom hörhåll?
Det retade honom, att han icke under resan
tagit reda på, huru Ingrid hade det med det
der religiösa. Allt möjligt hade de talat om,
men icke det. Att Ingrid ej fört det på tal,
berodde kanske på, att detta ej var någonting
som specielt intresserade henne?
Sjelf lemnade han, praktiskt anlagd som han
var, omsorgen om de öfversinliga tingen helt
och hållet å sido. Dogmer, religiösa spörsmål,
frågan om hvad man bör tro eller icke tro,
allt sådant betraktade han som någonting
alldeles utom hans sfer och hans kompetens,
ungefär som harmonilära eller arkeologi eller
numismatik; det kunde vara mycket
aktnings-värdt och äfven intressant — för andra, för
dem, som voro anlagda åt det hållet och valt
det till sin uppgift, men han hade hvarken tid
eller förmåga att sysselsätta sig dermed. Han
hade nog af religionens etiska sida. Om han
alltid bemödade sig att lefva så, att han stälde
sitt samvete till freds, sä frågade han sedan
icke efter, hvad detta samvete egentligen var
och huru det rätteligen skulle definieras, om
det var »G-uds röst» inom honom eller hvad
det var. Att göra sig sjelf och alla rätt och
att ställa så bra som möjligt för sig och de
medmenniskor han kom i beröring med, det
ansåg han vara lifvets enda mål, och om det
fans något annat lif än det timliga, så tyckte
han, att han genom att samvetsgrant fylla denna
sin jordiska lifsuppgift borde ha planerat
ganska bra för sig äfven för detta lif numro två.
Det passade derför icke alls i stycke för
honom, om han skulle återfinna Ingrid som
religiös svärmerska. Han hoppades nog, trygg
som vanligt,, att han, om de komme
tillsammans, skulle kunna bringa henne på sundare
och förnuftigare idéer, men det skulle i alla
fall vara förspild möda och tid, ett onödigt
fördröjande af deras lycka.
Riktigt lugn kunde han icke vara. Det var
alldeles nödvändigt att ge Ingrid något att tänka
på, som kunde motverka fasterns bearbetningar
i fall dessa redan voro i gång. Han satte sig
derför ner och skref sitt bref till Ingrid, och
han kunde så mycket lugnare göra det, som
underhandlingarna om platsen i Stockholm
artade sig väl, Nu, fastergumma, tänkte han,
lär du väl vara oskadliggjord till en tid —
och skulle motgiftet inte vara sä starkt, som
jag beräknat, så kommer jag ju sjelf snart!
Det var icke utan, att han i tysthet väntat
sig ett svar på sin skrifvelse, fast än han icke
direkt begärt det. Naturligtvis icke ett
bestämdt jaord men i alla fall några
uppmuntrande rader, antingen från Ingrid sjelf eller
fastern. Ty att den senare skulle ställa sig
på hans sida och af alla krafter arbeta för
giftermålet, det räknade han alldeles säkert på.
Hon höll ju så mycket af honom, hade alltid
bistått honom efter bästa förmåga, då det var
något han ville, och att gifta bort sina
brorssöner är ju alla ogifta gamla fastrars käraste
uppgift här i lifvet. Det var endast af
pligt-känsla han gjort hvad på honom ankom för
att draga fastern in i förtroendet, men nu
efteråt kom han under fund med, att det också
var ett litet diplomatiskt mästerdrag. Körd
och tacksam öfver att ej ha blifvit hållen
utanför, skulle gumman ännu ifrigare arbeta till
hans förmon.
Men den ena veckan efter den andra gick,
och intet bref kom.
Då vardt han till sist otålig, dref på arbetet,
så att han blef färdig dermed föiT än beräknadt
var, packade ihop, höll ett afskedsföredrag i
brukets på hans initiativ bildade
nykterhetsförening och reste till Stockholm för att göra
upp om platsen och sedan gå till Grötgatan och
sjelf hemta svar på sitt bref.
Fast det gjorde honom ondt att skiljas från
sina vänner och i synnerhet från arbetarne der
uppe, hade han aldrig varit så glad, som då
han satt i kupén och tåget rullade bort med
honom. »Jerker ser ut som han skulle sta’’
och fria!» hade en af ingeniörerna sagt, och
det ordet följde honom till vägs. Ja, visst
skulle han sta’ och fria! Han skrattade högt
för sig sjelf, då han tänkte på det, och de
öfriga passagerarne trodde visst, att den
absolutisten ingeniör Berner tagit sig en tår för
mycket. Under hela den långa resan räckte
hans feststämning — men så var det också
den ljusa, den leende framtiden hans tankar
kretsade omkring. Framtiden — det var
någonting riktigt genomgående festligt, någonting
snarlikt deras båtfärd på Bysjön, idel solsken och
blå luft, kraftiga årtag och allvarsord,
uppriktighet och innerlig sämja — och två i båten!
Han visste icke riktigt, hvad poesi var, men
ban trodde, att det borde vara någonting ditåt.
De skulle bo någonstädes på Kungsholmen
eller åt Atlas till, der de hade
kroppsarbetar-nes idoga lif omkring sig och lika nära till
landet som långt till Drottninggatans och
Vester-långgatans flärd. Tre stora, ljusa rum,
jungfrukammare och kök skulle de ha, ingen
grannlåtssalong, men ett ordentligt rum åt pigan.
Och det skulle bli ett mönsterpar och ett mön-
sterlif! Aldrig något gagnlöst gnabb om skräp,
aldrig några småaktiga ingrepp i hvarandras
tanke- och handlingsfrihet, fullt förtroende och
fullt erkännande af den andres vederhäftighet.
Intet förmynderskap å någondera sidan, inga
reglementen, inga maktspråk: »Sådan är jag
derför måste du vara så med!» Men en sådan
kärlek, god’ vänner! — förstås, utan all
sentimentalitet och allt pjosk — en sådan der
kärlek, som liknar det nya cement han
uppfunnit och skulle ta patent på: det blir
starkare och olösligare, ju äldre det blir —
temperaturvexlingar och hvardagssläpets nötning —
ingenting biter derpå, det fäster bara hårdare!
Och så det skulle komma att skrattas i de
der tre rummen — ja, hvarför inte ända ut i
jungfrukammaren, hon var ju menniska,
pige-schen också, och kunde behöfva lufta lungorna
ibland. Men deremellan skulle det knogas och
det efter ordning ändå, och med allting skulle
de hjelpas ät, hon skulle sätta fason på hans
broschyrer i arbetarefrågan, för han var allt
litet bortkommen med det der knåpgörat att
skrifva; tankarna skulle han bestå, om hon
släppte till formen. Och så skulle de försöka
göra så mycket nytta som möjligt, och när den
ena hade riktigt bra, så vore det den andra,
som skulle känna tillfredsställelsen. På det
sättet skulle de lefva fram hela sitt lif liksom
hand i hand, och om de någon gång blefve
skilda åt, skulle det ändå gå som en osynlig
telefontråd mellan dem, som deras tankar skulle
färdas på. Ett mönsterpar, jaha — -— vet ni
hvad det vill säga, gubbar och gummor?
Han såg sig så stolt omkring i kupén, som
om hans medpassagerare kunnat höra hans tysta
tankar.
Han var så glittrande glad, att han knappast
märkte, huru fort resan gick, och innan han
visste ordet af, var han i Stockholm.
Nu skulle han visserligen, enligt sin på
förhand uppgjorda plan, allra först gå till sina
direktörer och göra allting klart’ om platsen,
innan han grep sig an med det andra; men
då han kom ut ur hotell W6 port,
vederbörligen mättad och tillsnyggad, var det, som om
något slags märkvärdig jordmagnetism dragit
honom åt söder, och några få minuter derefter
klef han med stora steg uppför Götgatsbacken.
Men då han strax derpå kom ner från
fastern, var han lång i synen; ingen hade varit
hemma. Han gick in pä ett konditori snedt
emot för att invänta sina fruntimmers
hemkomst. (Forts.).
Bidrag i alla ämnen mottagas med tacksamhet.
Våra barn.
Vid tandspricknlngen lida de flesta
barn mycket. Lindring i det onda
erhålles, om man ofta ingnider deras
tandkött med honung. Elisif.
Tjenarne.
Den i vår tid så öfverflödande
tillgången på läsning till billigt pris loc
kar många tjenare att köpa och på
mellanstunder läsa sådana böcker, hvit
kas innehåll ofta gör dem oberäknelig
skada, ty både sinne och tankar blifva
deraf upptagna och orenade. Derför
borde en hvar husmoder se till, att
de böcker eller tidningar, som
hennes tjenare läsa, äro af ett godt,
sedligt innehåll. Om tjenare, mera än
hvad nu i allmänhet är fallet, finge se,
att man intresserade sig tör och tänkte
på deras väl, skulle den nu så ofta
hörda klagan öfver bri.-t på pålitliga,
tillgifna tjenare i nämnvärd grad
säkerligen förminskas. Elisif.
Köket.
Brödsoppa. 3 qvarter groft, rifvet
rågbröd kokas med 7 qvarter vatten i
en qvarts timme, afredes med
potatismjöl. Något vin eller söt saft samt
litet socker tillsättes; ätes med
grädd-skum. En närande och förträfflig rätt.
Elisif.
Krämkokning. Det händer ibland, att,
då man vid saftkräms kokning
använder endast potatismjöl, krämen visar
sig vara seg och ej gerna vill lossna
frän serveringsskeden. För att hindra
detta lägger man under kokningen en
bit smör i krämen — så mycket som
en böna är tillräckligt. Stenia.
Saftkokning. För att undvika
mögelbildning anbefalles följande medel: För
det första måste saften så varm som
möjligt bällas på flaskorna. Derefter
häller man i halsen ett hvarf
strösocker af en tums tjocklek. Flaskan
korkas och doppas ännu varm i en
blandning af harz och vax. W—a W.
Mürt kött erhålles om man 2 à 3
timmar fore slagtningen ger kreaturet
in: 1/2 qvarter ättika, 1 /s qvarter
bränvin, 1 skedblad salpeter och 2
skedblad salt. Elisif.
Matlagning-.
Enkelt sätt att tillreda grönsoppa. 2
morötter och en liten bit selleri skäras
sönder i ej allt för små bitar och
fräsas till samman med smör och litet
mjöl samt spädas med buljong.
Derefter låter man soppan koka, tills
rötterna bli mjuka. Sedan slås till
buljongen ett par matskedar sherry.
Soppan serveras med fiskfärstärningar.
Elin F.
Rätt för smörgåsbordet. Färskt ko-
kadt ox-, får- eller kalfkött (det senare
nästan bäst) skäres fint eller hackas.
Till 1 del kött tages 2 delar potatis,
skuren i tärningar såsom till sillsallad.
Detta lägges i en stekpanna att till
sammans med salt, peppar och
finhackad lök efter smak brynas uti smör.
När det är väl genomstekt slås 1!t
qvarter gräddmjölk på, det hela
omröres och är så färdigt att serveras. —
Denna enkla rätt har vunnit bifall af
det maskulina könet. Gunhilda.
Bästa sättet att förlora: ägg. I
vanliga kaffekoppar slås några droppar
vatten; i hvarje kopp slås försigtigt
ett ägg. Kopparne nedsättas i kokande
vatten, hvarvid noga tillses, att
vattnet ej kokar in i kopparne. Aggen
kokas, tills hvitan stadgat sig, då de
lossas med skaftet af en sked och
upptagas samt öfverföras derefter på
an-rättningsfati t. Hilda.
God och prydlig efterrätt. Till hvarje
178
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
