Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 27. Fredagen den 6 juli 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hållos ett nummer I veckan under hela qvartalet. För hvarje 6-tal abon- I P\ I I M ’dun, erhålles ett gratlsexemplar för hela den tid, under hvilken abonne.
nenter, som samlas, och för hvilka afgiften Insändes till Redaktionen af I U U IN mentet räcker.Äro de samlade abonnenterna färre än 5, torde prenumera.
uppskattning af menniskovärdet, som gifver den
högres förhållande till den lägre en så
älskvärd pregel.
Det var i april 1868 som då varande
kronprinsen Humbert förmäldes med sin kusin,
prinsessan Margareta, dotter till hertigen af
Genua. Den blida, blonda prinsessan vann
genast allas hjertan och detta herravälde har
hon nu i tjugo år bibehållit. Hennes
popularitet tilltager oupphörligt och äfven af
främmande furstar oeh gesandter prisas och
beröm-mes hon som en af vår tids mest kunniga och
fint bildade qvinnor — hvilket just icke vill
säga så litet. Hennes familjelif är lyckligt och
godt och hon herskar i sitt hus med lika
mycken godhet som förstånd.
Konung Humbert är en ifrig jägare oeh som
kronprins lät han sig så beherskas af sin
passion för jagt, att han icke brydde sig om att
passa på tiden, då det var soareer eller
bjudningar vid hans hof, utan lät sin gemål,
prinsessan Margareta ensam presidera dervid. Detta
medförde åtskilligt obehag och man utspridde
till och med att förhållandet mellan de höga
makarne icke skulle vara det bästa. Detta var
emellertid fullkomligt osant. Familielifvet vid
konung Humberts hof har alltid varit godt
och den allmänna meningen är också nu mera
den, att drottningen utöfvar icke blott ett
mycket godt utan ock ett stort inflytande på
sin gemål. Den temligen spridda
föreställningen, att han vårdslösade sin drottning, hade
gjort konung Humbert mindre populär, ty
drottningen var folkets afgud oeh har ända ifrån
den stund hon som kronprinsessa visade sig
vid hofvet varit föremål för en till dyrkan
gränsande kärlek. Då hon som drottning
intog sin plats på Italiens tron, helsades hon
med en hänförelse utan like. Hon är också
utomordentligt älskvärd och rikt begåfvad både
på hjertats och hufvudets vägnar.
Utan att någonsin hafva varit egentligen
vacker, har hon alltid varit och är ännu högst
intagande. Hon är smärt och något mager,
med bländande hvit hy oeh ljust hår.
An-sigtsdragen påminna något om bourbonerna.
Alltid glad och godlynt finner hon sin högsta
fröjd i att göra godt och står i spetsen för
nästan alla välgörande eller nyttiga företag i
Italien. Och man måste medgifva, att hon
här finner ett rikt fält för all sådan
verksamhet!
Ehuru hennes apanage icke var särdeles
stort, såg man henne redan som kronprinsessa
teckna sitt namn på alla subskriptionslistor till
alla asyler, barnhem, hospital o. d.
Oaktadt allt detta fans det en tid, då
kronprinsessan, likväl blott af ett visst parti, var
lika litet omtyckt som kronprinsen, konung
Viktor Emanuel och hela kungliga familjen.
Det var, när det påfliga Kom skulle förändras
till det kungliga Rom, eller, med andra ord,
då påfvens verldsliga makt öfvergick i
konungens händer och då Viktor Emanuel flyttade
sitt residens till påfvestaden och gjorde denna
till konungariket Italiens hufvudstad. Och det
var också endast i Rom som missnöjet rådde.
Det är möjligt att den då ännu ganska unga
kronprinsessan begick det fel att allt för
vänligt mottaga och allt för mycket gynna
medlemmarne af de familjer, som icke på något
sätt stodo i närmare beröring med påfliga
hofvet eller som tillhörde dettas motståndare.
Åtminstone påstod man, att hon sökte sitt
närmare umgänge bland damerna inom dessa
familjer. Detta var må hända naturligt, men
det var också oförsigtigt, helst dessa damer,
med få undantag, just icke höjde sig öfver
medelmåttan och således icke kunde vara hvar-
ken till nytta eller prydnad för kronprinsens
hof — konung Viktor Emanuel hade, som man
vet, icke något hof — hvaraf följde, att den
förtroliga bekantskapen endast retade
motpartiet ocb gjorde klyftan mellan båda ännu
oöf-verstigligare. Medan det ena partiet gick och
sörjde öfver den påfliga afgudens fall, förhäfde
sig det andra icke så litet och lyste vid egna
baler oeh fester och vid de, som gåfvos vid
kronprinsens hof, vid hvilka ban, som vi sett,
icke alltid behagade vara närvarande. Och
medan det ena partiet dyrkade kronprinsessan
oeh gerna hade velat bära henne på händerna,
uppförde sig det andra på ett så bänsynlöst
sätt, att konungen sjelf, som högt älskade sin
sonhustru, med kraft måste blanda sig i saken.
Det kunde hända, när kronprinsessan i
hela glansen af sitt behag — om hon ändå
inte varit så graciös och så förtjusande
älskvärd så hade man kanske förlåtit henne! —
när hon kom åkande på corson, Monte Pincio
eller Borgheservillans park, befalde de påfviskt
sinnade prinsessor och hertiginnor, som också
promenerade der, sina kuskar att, så fort de
mötte kronprinsessans ekipage, genast på ett i
ögonen fallande sätt vända om och köra hem.
Att hvarken prinsar eller prinsessor besvärade
sig med att helsa på kronprinsessan var
naturligt. Den påfviska högadeln uppbjöd för
öfrigt all sin förmåga för att visa det nya
konungahuset sitt förakt.
Lyckligtvis har huset Savoyen allt för
mycken sjelfkänsla för att icke sätta sig öfver
dylika småsaker. Polisprefekten i Rom ville
utfärda en order, som skulle sätta en gräns
föjr denna skandal, men Viktor Emanuel ville
icke höra talas derom. Då man en dag vid
en middag på hofvet talade om detta oskick,
sade konungen helt högt: »En af mina
förfäder (Amadeus VIII af Savoyen, hvilken som
påfve kallades Felix V) har också burit den
tredubbla kronan, men han satte så föga värde
derpå, att han kastade henne för fötterna på
motpåfven Eugenius IV. Och nu skulle
ättlingarne af den, som upptog henne, ause sig
stå högre än ättlingarne af dem, som
bortkastade henne! Låt dessa narrar löpa! Jag
frågar ej det ringaste der efter!» Historien
upprepades oeh gjorde intryck. Konungens
stolta hållning, som delades af hans son och
sonhustru, förfelade ej sin verkan, och de
ohöf-ligheter, som under första året varit regel,
blefvo under det andra undantag för att sedan
helt ocb hållet upphöra.
Man vet ej hvem som gjorde första steget
till försoning, men säkert är, att
fiendtlighe-terna minskades oeh småningom låtsade båda
partierna som om de aldrig funnits. Att de
forna tänkesätten dock i tysthet fortforo att
vara rådande, är ganska troligt, men huru
skilda de politiska åsigterna än må vara,
öfverensstämma dock alla nu mera deri, att
drottning Margareta är en prydnad för sin tron
och alla skatta sig lyckliga att hafva åt sin
blifvande konung fått en sådan moder.
Drottning Margareta är ovanligt rikt
begåfvad och har genom ständigt förvärfvande af
kunskaper utvidgat sin andliga begåfning. På
de föreläsningar, som af Bonghi, Minghetti och
andra vetenskapsmän höllos i Rom, såg man
alltid kronprinsessan med sin anteckningsbok,
der hon nedskref föreläsningens hufvudsakliga
innehåll. Anspråkslöst och utan minsta
afseende på sin rang tog hon plats hur det föll
sig bland åhörarne.
Drottningen är mycket from och försummar
icke en enda söndag messan. Om någonsin
någon försoning mellan kungadömet oeh
påfve-dömet skall kunna åvägabringas, torde drottning
Margaretas fromhet vara det, som mest
bidrager dertill. Det påstås, att hon hyste starka
sympatier för Frankrike, och man trodde läuge,
att hon skulle förmå konung Humbert att
ställa sig på detta lands sida. Senare
händelser hafva visat, att Italien hellre sluter sig
till Österrike. Må hända har drottningen icke
längre samma deltagande för det republikanska
Frankrike som för kejsardömet. Kanske
inverka hennes sympatier och antipatier också
endast föga på den högre politiken.
Sin son uppfostrar hon med största omsorg.
Det har genom alla tidningar gått en liten
historia om huru den unge kronprinsen »på
afbetalning» köpte ett korallhalsband åt sin
mamma och huru lians mamma sedan alltid
bar detta halsband och förklarade, att hon
värderade det högst af alla sina nipper.
Historien har varit mycket omtyckt och ansetts vara
mycket vacker och rörande. Det kan så vara
— skada blott att den icke eger någon grund
i verkligheten. Kronprinsen Viktor Emanuel
är allt för strängt uppfostrad för att ens tänka
på att sätta sig i skuld, vore det ock för en
gåfva till sin högt älskade moder. Icke heller
skulle det för honom vara någon omöjlighet,
att af sin far till sådant ändamål erhålla den
behöfliga summan. Dess utom är det ganska
säkert, .att drottning Margareta aldrig begagnar
några nipper af korall.
En diplomat, som en längre tid vistats vid
italienska hofvet, skrifver just i anledning af
denna historia:
»Minst hundrade gånger har jag haft
tillfälle att på nära håll beundra drottningens
utsökt smakfulla klädsel, men jag har aldrig sett
henne bära något halsband utom ett af de
största, skönaste perlor. Jag har aldrig sett
henne bära någon prydnad af korall, icke ens
en nål i det präktiga mattblonda håret, som
alltid omslutes af ett band af diamanter.»
Att det bästa förhållande råder mellan
drottningen och hennes son, äfven om det icke
gifvit sig uttryck på detta sätt, är allmänt
bekant, liksom att kronprinsen är en älskvärd
och hoppgifvande yngling, hvilken säkerligen
skall bereda sin moder mycken glädje.
Ett spiritistiskt fenomen.
Pi hade genom en i förbindliga ortlalag
affattad biljett, åtföljd af ett par
entrébiljetter, blifvit inbjudna att bivista en
spiriti-stisk seance af mediet Miss Eva Fay,
amerikanska till börden, och uteslutande gifven för
representanter af pressen.
Visserligen voro vi för tillfället upptagna af
andra sysselsättningar och höjde skeptiskt på
axlarna mumlande ett oöfversättligt
yankeeut-tryck, hvilket vi ansåg karaktäristiskt för en
tillställning af dylik art — men så tog
tidningsmannens nyfikenhet ut sin rätt och på
bestämdt klockslag infunno vi oss i "W:6 lilla
sal, der föreställningen skulle gifvas. Här var
allt sig likt, om vi undantaga, att man å
golfvet ett stycke från ena kortväggen uppstält ett
mystiskt tält af svart sammet på hvilket
publikens upppmärksamhet för tillfället syntes
vara koncentrerad.
Så kom mediet, en Sarah Bernhardts-typ ut
från ett sidorum och gjorde med beslöjad blick
sin komplimang för publiken. Två
kontrollanter inbjödos assistera oeh vi mottogo
uppdraget att fungera som en af dem, fast besluten
att med vaken uppfattning utföra och iakttaga
allt som förekom.
187
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
