Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 27. Fredagen den 6 juli 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Manuskript, som ej antages till införande, återsändes, sä vida porlo bl- I P^ I I M Annonser mottagas endast mot kontant liqvid i förskott af 26 ore pr
fogas. Inga ofrankerade försändelser lösas. I U UIN spalt, petitrad (= 10 stafvelser). Ingen annons införes under 1 krona.
att befara, just i följd af den förlåtliga, ja —
naturliga svartsjukan mellan svärmor och
svärdotter oeb äkta mannens otacksamma uppgift
att söka vara båda lika i lag, att ett nytt
oväder skall komma. Ömsesidig bitterhet och
retlighet, som så smånignom undergräfver den
husliga sällhetens grundval — förtroendet, följer
lätt detta i spåren.
Ett gammalt ordspråk säger: Den klokaste
gifver efter — och då ålder ju betraktas som
identisk med klokhet, så är ju den erfarna
svärmodern obestridligen den klokaste och
enligt ordspråket berättigad att först beträda
försoningens väg. Derför, svärmödrar, låten leda
er af den moderliga kärleken, som tål allt och
lider allt. Betänken att allt ser annorlunda
ut efter ett långt mödofullt lif än då man i
ungdomens år sträfvar och längtar efter att
göra erfarenheter och att omsätta sin kraft
och verksamhetslust i husligt ^behag på sitt
sätt. Undertrycken hjeltemodigt
egendomligheten hos hustru och moder att anse allt, hvad
hon lärt känna som nyttigt, som det enda
rigtiga. Låten svärdöttrarne göra edra söner
lyckliga på sitt sätt. Hufvudsaken är, att de
blifva lyckliga. Modervälsignelsen kröner den
äktenskapliga sällheten.
»Nu är det nog med skrifva för i dag, lilla
mamma; nu måste du taga dig ledigt», hviskar
en skälmsk röst bakom mig och ett par runda
armar läggas om min hals. Det hjelper ej.
Jag måste lyda och säga adjö, ty den blonda
damen bak om mig är en obeveklig tyrann och
— — — — — — — — min svärdotter.
Sen till, ärade läsarinnor, att Idun finnes hos
alla edra bekanta!
En lifsuppgift.
Berättelse af Ernst Lundquist.
15.
^ip^an satt i det lilla rummet innanför
kondi-toributiken med en flaska biliuer
framför sig och såg likgiltigt i ett flera dagar
gammalt Aftonblad, som han hittat på ett af
de små marmorbordea. Han läste ledaren, de
utländska telegrammen och kom derefter att
händelsevis bland Stockholmsnyheterna ögna
igenom följande notis:
» Sjelfmord af sinnesrubbad. I fredags afton
kastade sig en ung flicka ut genom fönstret i
sin bostad vid Götgatan. Hon hade under de
sista dagarna visat omisskäaliga teckeD till
sinnesrubbning, framkallade som man med
säkerhet tror sig veta, af .religiöst grubbel, och
åtgärder voro redan vidtagna för hennes
förflyttande till ett hospital. Ingen var inne i
rummet, då den beklagliga händelsen inträffade.
Den olyckliga stötte tinningen mot
trottoarkanten och ljöt en ögonblicklig död. Den så
sorgligt omkomna var af god familj och
nyligen inflyttad till Stockholm. Hon hade ännu
ej fylt sjutton år.»
Han blef alldeles iskall i ansigtet, och det
kändes som om hans hjerta stannat.
Mekaniskt vände han om tidningsbladet och började
ifrigt leta bland de svarta ramarne på första
sidan.
INGRID AIMÉE BERNER,
född i Stockholm den 7 januari 1872,
omkom genom olyckshändelse–-
Han visste icke, huru länge han suttit der
med tidningen framför sig. Men han hade
förmodligen uppfört sig på något sätt besynnerligt,
ty konditorifröken hade stält sig i dörren och
betraktade honom förvånad. Han kände, att
hon stod der och såg på honom. Han reste
sig upp, pekade på dödsannonsen, men kunde
icke få fram ett ljud. Flickan kom närmare,
såg dit han pekade och sade i beklagande ton:
»Ja, det var for sorgligt. Den der unga
fröken gick dagligen här förbi; hon bodde snedt
emot. Det var i går åtta dar seJn det hände.
Jag stod händelsevis i dörren och fick se det.
Hela gatan blef full af folk. I förgår
begraf-des hon.
Han gick förbi henne utan att säga ett ord.
Bilinervattnet glömde han betala, men
konditorifröken hade icke hjerta att ropa honom
tillbaka.
Han gjorde en läng stormmarsch ända till
Skanstull, och alla, som kommo i hans väg,
sågo förvånade efter honom. Var den klok,
så var det märkvärdigt! Men då lian en stund
derefter kom samma väg tillbaka, hade han
ett helt annat utseende. Lugn, beherskad, men
med ett lågande hot gömdt bakom sin blick.
Han gick med fasta steg uppför de tre kända
trapporna • och ringde på. Fastern kom och
öppnade.
»Erik!» utbrast hon rodnande af glädje och
grep efter hans hand, men han drog undan
den och gick förbi henne in i salen utan att
se på henne, utan att helsa.
Jaså, han visste det. Och han tog det så
häftigt! Hade han varit kär i henne?
»Hvar har du gjort af Ingrid?» frågade han
med kort, befallande röst.
»Ack, kära Erik, du har nog höt t talas om
den sorgliga olyckan, det ser jag på dig. Men
vill du inte sätta dig, så att vi i lugn få—»
»Hvar har du gjort af Ingrid, frågar jag?»
röt ban ännu en gång, grep henne hårdt om
handleden och slungade henne ett stycke
framför sig inåt rummet. Hon såg upp på honom
förfärad, hjelplös, men de ögon hon mötte
skrämde henne så, att hennes knän veko sig
under henne. Om icke en stol stått bakom
henne, skulle hon ha fallit på golfvet.
Nu gick han af och an med länga steg;
han hade trott sig vara säkrare på sig sjelf
än ban var. Hon följde honom med
ångest-fulla ögon som en hund, då hans herre är
vred. Slutligen stannade han framför henne
och sade i hård, kall ton:’
»Det är dina usla konster, inte sant?»
»Erik, hur kan du—»
»Inga undanflykter och intet försvar! Jag
står här som din domare och du eger bara att
svara på mina frågor, kort och bestämdt. Jag
vämjes vid att se dig och höra dig — hvarje
ord du säger bränner mig som ett glödgadt
jern — säg derför inga öfverflödiga ord; då
går jag. Svara nu, som om det vore din si/sta
stund. Var Ingrid frisk till själ och sinne, då
hon kom i ditt hem?»
Henrika hade rest sig upp med trots i ögat.
Jaså, det var för den der flickans skull han
talade till henne i denna ton, som om hon varit
en af hans murarehandtlangerskor!
»Ja eller nej?»
»Hon var ett verldens och djefvulens barn
liksom modern,» svarade Henrika i
föraktfull ton.
»Jaså — modern! Är det för att hämnas
på en död menniska, som du tänkt ut detta
vackra dåd?»
Anklagelsens orättvisa skärpte trotset i henne
och hon svarade hetsigt:
»Hvad har du för rätt att komma hit och
förolämpa mig? Hvem var hennes målsman
inför Gud och menniskor, var det du eller var
det jag? Jag behöfver inte svara på dina
frågor, om jag inte vill. Om du har några
skyldigheter mot mig, det kan ju få vara en
sak mellan dig och ditt samvete, men mot
henne hade du hvarken skyldigheter eller
rättigheter, så vidt jag vet.»
Det blef en liten paus; han vände sig bort
och sade sedan entonigt och brutet:
»Hon skulle ha blifvit min. Jag har rest
ner för att begära henne till hustru.»
Det var något i hans röst, som genast kom
hennes sinne att vekna, och hon greps af ett
plötsligt medlidande med honom, gick fram och
ville lägga sin hand på hans arm, men har
undvek henne och tog ett steg ät sidan. Då
böjde hon hufvudet i stum förtviflan. Hon
kände, att ban gled ifrån henne för alltid, bel
och hållen, om hon inte nu gjorde ett försök
att rädda åtminstone hans aktning åt sig.
»Jag är inte så felaktig, som du tror,» sade
hon mildt, nästan ödmjukt. »Hvad jag sagt
och gjort, det var alltsammans i den bästa
mening. Gud är mitt vittne, att jag bara ville
hennes eviga väl. Om det är ett brott att
göra allt hvad i mensklig förmåga står för att
rädda en vilsekommen själ, då —»
»Åh, ni ä’ ett egenkärt följe, ni Guds barn,»
mumlade han mellan tänderna. »Ni inbilla er
vara satta till domare öfver alla edra
medmenniskor, och ni veta på pricken, hvem som
är »vilsekommen» och hvem som är på rätta
vägar. Och hvad ni ä’ ogranlaga och
efterhängsna sedan! Hvem har gifvit er i uppdrag
att truga på folk edra läror?»
»Paulus säger — —»
»Ja, men hvad säger sunda förnuftet och
rättskänslan och humaniteten? Om det är
något, som den ena menniskan borde få ha i
fred för den andra, så är det väl hennes
Gudsförhållande. I våra bostäder akta ni er allt
för att bryta in och göra ohägn, det kallas
hemgång och straffas af lagen. Men i vårt
hjertas innersta lönkammare der sköfla och
husera ni med -grofva, fräcka händer och stoppa
in explosiva ämnen och skylla sedan ifrån er
på Paulus, om det stackars hjertat springer i
luften. Ni borde veta, att inte alla ä’ lika
konstruerade invärtes, men så mycket
psykologer ä’ ni inte. För att ni har
kautschuk-hjernor, der man kan proppa in hvad som
helst, tror ni att det går an att — —»
»Du talar om saker, som du inte förstår,»
afbröt Henrika i myndig ton. »Han hafver
fördolt det för de visa, men de enfaldiga hafver
han det uppenbarat.»
Han såg på henne med en min af harmsen
medömkan, ryckte på axlarna och sade:
»Om någonting är enfaldigt, så är det att
ge sig in i resonemang med en af er. Det
var inte heller min afsigt. Jag vet nu hvad
jag ville veta och har inte mera här att göra.»
Han gick mot dörren.
Hur skulle hon kunna få honom att stanna?
»Hon talade så mycket om dig de sista
dagarna,» sade hon, som om hon icke märkt
han afsigt att lemna henne utan afsked.
Han stod en stund stödd mot dörrposten,
men hon kunde icke se hans ansigte.
»Tror du, att hon älskade mig?» frägade
han knappast hörbart.
»Jag tror det,» svarade hon efter en kort "
inre strid, besegrande frestelsen att ljuga för
att göra hans sorg mindre bitter och hans
ovilja mot henne mindre våldsam.
»Äh, om jag vetat — om jag tänkt mig
för i tid! Det hade varit min skyldighet att
inte lemna henne qvar här, utsatt för dina an-
189
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
