Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 28. Fredagen den 13 juli 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tion ske å närmaste postanstalt. — Bidrag frän alla områden för qvinlig
verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör
användas och marginal lemnas. Namn och adress torde alltid noga
angifvas, och kan fullkomlig diskretlon från redaktionens sida påräknas.
Tjenstfolk och porslin.
Ur en frus erfarenheter.
Jjljptovilket herrskap har icke gjort rätt
oan-genäma erfarenheter vid förluster genom
tjenstfolks oskicklighet eller rättare ovarsamhet
vid handhafvandet af husbondfolkets
tillhörig-heter! Jag vill här icke tala om
skadegörelsen å det i dylikt bruk varande husgerådet,
ty om också husets allt i allo skulle kasta
litet oaktsamt med kärlen eller köksan och
huspigan vid sina mänga bestyr i den gröfre
hushållningen icke vara så försigtiga med en
del sköra saker som önskligt vore, så skall
ej ott humant husbondfolk fästa så mycket
afseende vid en trasig tallrik eller en något
buck-lig kastrull. Men om det talrika tjenstfolket i
en af våra dagars på stor fot lefvande familjer
med högt stegrade fordringar på elegans och
smak icke skulle iakttaga nödig försigtighet
vid behandlingen af de ofta dyrbara
lyxartik-larne, pä t. o. m. konstsaker, då är herrskapets
förtrytelse berättigad.
Men — äfven med de häftigaste
förebråelser blir — tyvärr — skadan icke godtgjord, och
den, som i alla händelser får bära den är
herrskapet. Och det är betjeningen ganska
likgiltigt, hvad skada den åstadkommer exempelvis
å en marmorskifva eller en sevresservis, då den
vet, att husbondfolket hvarken skall eller kan
afdraga priset för dyrbarheterna å dess lilla lön.
För att i möjligaste måtto få en ersättning
för dylika förluster, torde man kunna följa
nedanstående förslag, framkommet genom mina
egna erfarenheter:
Då jag hade trädt i äktenskap, kom i min
tjenst en mycket snäll och duglig flicka. Men
hon hade ett fel: att slå sönder en oerhörd
mängd glas och porslin. Hvad hon under första
året fick i kras representerade en
anmärkningsvärd summa, oeh många vackra minnen, mången
kär bröllopsgåfva gingo under hennes händer i
spillror. Då denna ovarsamhet öfversteg det
tillåtnas gräns, förklarade min man, att med
nästa år skulle tredjedelen af det sönderslagnas
värde afdragas å hennes lön.
Hon protesterade på det lifligaste och
förklarade: Med afsigt slår jag ju ingenting
sönder. Och för resten: om ingen sloge sönder
någonting, bur skulle då fabrikanterna kunna
lefva? Efter denna filosofiska betraktelse sade
hon upp sin tjenst.
Jag ville emellertid jngalunda förlora min
Karolina.
Min man framkom då med följande förslag:
Hon skulle erhålla nägra kronor mer än hittils
i lön, men derjemte ersätta halfva värdet af det,
som hon förstörde.
I början afböjde hon detta anbud, men
sedermera betänkte hon sig litet närmare och antog
detsamma. Och se! Under det följande
tjenste-året hade hon slagit sönder endast en enda
tallrik!
Det torde häraf framgå, att det icke är
opraktiskt att gifva den af tjenstfolket, som ett
år ißkc söndersloge någon stöire, dyrbarare pjes,
en efter förhållandena afpassad premie.
Ett andra förslag, som det särskildt bör
ligga de damer om hjertat, hvilkas män tillhöra
finansverlden, att förverkliga, är bildandet af
ett »försäkringsbolag för lyxartiklar». Ett.
sådant bör, synes det mig, kunna bära sig lika
godt som exempelvis de redan befintliga
försäkringsbolagen för spegelglas. Bolaget kunde
ju använda vinsten till belöning åt tjenstfolket
i hus med försäkring, der intet försäkradt
före-mäl under äret gått förloradt. IJ&rigenom skulle
också bolaget tvifvelsutan göra stora besparingar.
Tjenstfolket skulle uppfostras till aktsamhet och
försigtighet samt slutligen herrskapen undgå
förlusten af en mängd oersättliga saker.
Viktoria.
■jec.-)
Hur skall frukt för konservering
vara beskaffad?
|ljjjet fordras att noga veta, hvilka fordringar
yisKi man skall ställa på frukt för konserver,
för att se mödan med inläggningen belönt. Vi
gifva efter utländsk källa följande råd, som
säkert icke skola vara ovälkomna.
Nötter: Mindre frukter inläggas hela, stora
skalade. Nötterna skola vara utvuxna i
spetsen; om härda skal redan visat sig vid
spetsen äro de oanvändbara.
Jordgubbar-, Vid inläggandet bör frukten
vara stor, klart röd icke hvit, tämligen mogen,
dock icke öfvermogen, samt ännu ha en fast
form.
Krusbär: Stora, klart gröna, ohårade sorter
uppsökas. Frukterna måste vara utvuxna, men
ännu fullständigt härda och ogenomskinliga.
Hallon: Stora bär, mogna men icke mjuka,
användas.
Körsbär: Stora, klart röda sorter senare de
bruna, klarbären, de gula och de vanliga sura.
Om man undantager de bruna bör uttagandet
af stenar vara ganska lätt. Bären inläggas dä
de äro fullkomligt mogna. Öfvermogna äro
obrukbara för detta ändamål.
Reine claude: Endast sådana sorter, hvilka
vid kokandet spricka något litet utan att
fullkomligt fläckas sönder, kunna användas. Bäst
äro de gröna, de stora och de med daggblå
färg; öfver hufvud taget de, hvilka i smak likna
de sura plommonen. Reine claude-plommonen
böra vara fullt utväxta, men ännu fullkomligt
hårda och aftagna med stjelk. De inläggas utan
dröjsmål strax efter afplockningen.
Sviskonplommon: Möjligast största frukt,
hvars sten lätt kan uttagas, egnar sig bäst.
Den bör framför allt vara fullkomligt mogen
och ej mera vara hård; ju mognare, dess bättre.
De röda sorterna kunna ej användas.
Persikor: Af spaliersorter kunna endast de
användas, hvilka allt igenom hafva hvitt kött
och hvilka man utan svårighet kan befria frän
kärnan. På frukter från högstammiga
persiketräd ställer man samma fordringar; köttets färg
mä dock här vid lag gerna ej vara fullt hvit.
Frukterna böra vid inläggningen vara mogna,
men få ej vara mycket mjuka.
Aprikoser: Stora, ljusgula, ej för saftiga
aprikoser, hvarur stenen utan svårighet kan
uttagas, äro önskliga. De böra vara fullkomligt
gula, men ännu hårda. Frukter, som på ena
sidan äro gröna och förkrympta, sakna värde.
Päron: Endast sådana med hvitt kött, hvilka,
skalade, låta koka sig, utan att förlora färg och
form, äro användbara. De kokas så länge, att
de lätt kunna genomstickas med en näl.
Päronen måste hafva svarta kärnor och vara fullt
utvuxna, men ännu ganska hårda, så att de ej
koka sönder.
Kamomillen:
En af våra bästa läkeväxter är, som bekant,
kamomillen eller sötörten (Chamomilla
officina-lis), som ej blott inom familjen finner
mångfaldig användning, enär den är ett utmärkt
husmedel mot kolik, kramp och rheumatiska
smärtor, vid kontusioner och som svettdrifvande
medel, utan ock gör husdjursskötseln goda
tjenster. Så väl som inre medel som vid
tvättningar af bulnader och sår, gör afkoket på
växten goda tjenster i stallet. Ett medelstort
landtgods skulle således behöfva en ganska
ansenlig mängd af kamomillväxten för personliga
och husdjursskötselns behof.
Ja, den kan ju också erhållas å apoteket.
Ja visst, ja. Men i smä qvantiteter och till
ganska dyrt pris.
Den lilla läkekamomillen med sina små blad
och små blommor med nedhängande hvita
kantblommor förekommer emellertid ganska rikligt
på åkrarne. Det gäller således endast att i
rätta blomningstiden samla växten. Man tager
bela busken och binder samman växterna i
små bundtar, hvilka upphängas på ett torrt och
luftigt ställe.
Men kamomillskörden infaller ungefär
samtidigt med rågskörden, då alla händer hafva
fullt upp att göra med denna, så att ingen
kan tänka på kamomillsamlandet, tänker man
— åtminstone tror en hel del så. Och, när
man behöfver den nyttiga växten, då vet man
ej, hvar man skall få den. Men trots skörden
kan man nog samla den läkande örten. Genom
barn — tror ni; nej, de skulle släpa hem en
ofantlig mängd surkullor, hvilka äro temligen
lika kamomillerna, men ej kunna för samma
ändamål användas. Men gamla qvinnor,
odugliga till egentligt arbete, fins det på hvarje
gods, i hvarje by, hvilka känna sig för svaga
att uträtta något, men — regelbundet infinna
sig till axplockningen. Nå ja, skulle inan ej då
kunna uppställa ett vilkor för rätt att deltaga
i axplockningen: — några knippen goda
kamo-miller. På det sättet skulle man erhålla
ganska god tillgäng på dessa nyttiga plantor. För
öfrigt behöfver det väl ej sägas, att det kan
förtjenas en smula genom att sälja växterna till
familjer, som ej hafva tillfälle att sjelfva samla
sitt behof. En.
Bröllop i England.
t-H-n gammal engelsk lag bestämmer, att en
vigsel endast har giltighet, om den
förrättats före middagen. Anledningen till denna
märkvärdiga förordning kännes nu mera
knappast af en bland hundra, hvilka gå i
giftastankar, men man håller fast vid gamla bruk i
Old England, äfven om de äro obeqväma. Förr
i verlden var en sådan lag nödvändig, ty då
hände det ofta att bröllopsgästerna — oeh
brudgummen med —, när vigseln egde rum på
eftermiddagen, hade sett så djupt i glaset, att
det kom till obehagliga uppträden i kyrkan.
För att förebygga detta utfärdades nämda lag,
hvilken ännu består, ehuru förhållandena
blifvit helt andra. Man kan visserligen erhålla
dispens från uppfyllandet af detta lagbud, men
måste då betala denna eftergift dyrt.
Erkebiskopen af Canterbury eger att utfärda denna
tillåtelse, som gifver en rätt att gifta sig vid
hvad tiil man behagar, men under inga vilkor
pä söndagen, mot en godtgörelse af — 29 pund
och 3 shilling, omkring 525 kronor. Rikt folk
brukar skaffa sig en sådan tillåtelse, men de
flesta bröllop ega dock rum mellan 11 och 12
på förmiddagen, cn tid, som för de flesta
Londonbor är särdeles obeqväm, enär man i
London sofver länge om morgnarne.
Brudgummen fär ej se bruden förr än i
kyrkan, der han, ledsagad af sin fader eller
den äldre herre, som representerar denne,
väntar henne vid altaret. Brudtärnorna möta henne
vid kyrkdörren och följa henne, när hon vid
196
IDUN
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
