Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 28. Fredagen den 13 juli 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Manuskript, som ej antages till Införande, återsändes, så vida porio
bifogas. Inga ofrankerade försändelser lösas.
IDUN
Annonser mottagas endast mot kontant liqvid i förskott af 25 öre pr
4-spalt. petitrad ( = 10 stafvelser). Ingen annons införes under I krona.
faderns eller den som »bortgifver» henne, arm
går upp till altaret. Hennes bruddrägt ar
ungefär sådan som hos oss, men hon bär
orange-blommor i stället för myrten liksom brudarne
i Frankrike och Amerika. De andra damerna,
äfven brudtärnorna, bära eleganta
promenad-drägter och hattar; brudtärnorna bära
merendels derjemte ett smycke, skänkt af
brudgummen. De äro alltid klädda i ljusa färger, men
det är först under den allra närmaste tiden
man sett dem i hvit drägt, hvilken hittills
varit brudens.
Herrarne uppträda aldrig i frack. Den
bäres i England om aftonen. Herrarne af de
förnämare klasserna begagna då alltid frack
antingen de äro borta eller bemma, men ej på
förmiddagen eller på ett bröllop. Brudgummen
har en vanlig svart eller mörkbrun bonjour,
ljnsa benkläder, hvit väst, kulört halsduk och
en liten bukett, gåfva af bruden. Sjelf har
han sändt henne och tärnorna större, hvita
buketter med stora, hvita atlasslejfer. De
öfriga herrarne bära ungefär samma drägt som
brudgummen.
I England mottaga endast qvinnorna ringar,
männen icke. De engelska äkta männen känna
sig derför ej mindre säkert bundna. Då
vigseln är förbi, lemnar brudföljet kyrkan under
tonerna af Mendelsohns bröllopsmarsch.
Bruden åker till kyrkan i faderns men från
kyrkan i makens vagn.
Pet bör anmärkas att det engelska bride
är fullt det samma som vårt brud, hvilket ej
är fallet med det tyska Braul, som begagnas
redan om en förlofvad.
Bröllopsmåltiden afätes alltid hos brudens
fader. Den kallas hvarken wedding dinner
eller wedding lunch utan wedding breakfast.
Ofta spisar man endast litet kall mat vid en
buffet. Till bröllopsmåltiden hör en 3 — 4 fot
hög kaka — the wedding cake, som delas af
bruden bland gästerna.
De officiela talen inskränkas allt mer.
Emellertid vet man i förväg bestämdt hvem som
det tillhör att tala och hvem det tillhör att
svara.
Då det unga paret bryter upp, hasta alla
till dörren och kasta efter dem ris och tofflor.
Toffeln betyder nämligen i England lycka och
riset ymnighet och öfverflöd.
Det är sålunda en vacker önskan man på
detta sätt symboliskt uttrycker.
Iduns byrå och expedition
hållas under sommarmånaderna öppna endast
måndagar, torsdagar och fredagar kl. 10—1.
Genom Idun har öfversändts till de
brandskadade i Sundsvall och Umeå 45 kr. 50 öre,
hvilka insatts i Skandinaviska Kreditaktiebolaget
för de nödlidandes räkning. Dessutom har ett
större paket öfverlemnats genom Damkomitén,
Här. Detaljerad redovisning i nästa nummer.
Insamlingen fortgår.
|[Hf* Till Iduns tredje pristäflan har
inkommit ett fyrtiotal täflingsskrifter, hvilka nu
cirkulera bland prisdomarne. Deras utslag
kommer i ett af de allra närmsta numren.
R ö r h o 1 m.
Af Sophus Bauditz.
Öfversättning af Jenny L—g.
ppe i Vendsyssel vid en bugt af
Lim-fjorden ligger herregården ltörholm.
De tjocka röda murarne och
trappstegs-gaflarna titta fram mellan
kastanjträden, som stå pä kanten af de gamla grafvarne.
Men dessa senare äro nu på väg att försvinna;
säf och vass rycka längre och längre ut från
kanterna, så att den svartgröna vattenstrimman
ständigt blifver smalare. Upp till gården för
på norra sidan en gammal lindallé. Söder
ut ligger parken och mellan den och fjorden
är endast en smal, sänk sträcka med
vattenpussar mellan tufvorna och vatten under
gräs-torfvorna.
Här är den präktigaste tummelplats ett barn
kan önska sig. Man kan vada till knäna
mellan tufvorna, finna vip- och fiskmåsägg om
våren och bela året igenom stenar och
musselskal, och blott man kastar blioken ut öfver
fjorden, är der alltid något att se, än ett
fiskstim, än en flock änder. Fram på vintern kan
det också hända, att man får syn på de vilda
svanarne.
Här nere kunde man också på den tid här
skildras nästan dagligen se ett par barn, en
fin blond flicka på tio är ungefär och en ett
par år äldre gosse. Flickan, som hette Filippa,
var enda barnet till egaren af Rörholm,
öfverste Munk. Gossen hette Henrik och var son
af en af öfverstens gamla underofficerare. Då
denue dog, kom gossen till gärden, och det
var öfverstens afsigt, att med tiden taga honom
i sin tjenst som ridknekt, trädgårdsmästare eller
hvad annat dylikt han komme att visa anlag
och lust till. För närvarande hade han intet
annat att bestyra, än att vara page ät den lilla
fröken Filippa, deltaga i hennes lekar, uträtta
hennes ärenden och böja sig för hennes nycker
och dertill visade han både lust och anlag.
Hon kunde heller icke på nägot vis undvara
sin lekkamrat; han måste följa henne öfverallt.
Oeh öfversten var glad öfver, att hans flicka
hade en nära jemnårig med hvilken hon kunde
vara ute i det fria och med hvilken hon kunde
vexla tankar och idéer.
En dag, då de tvä barnen hade »kastat
smörgåsar» så länge att de voro helt trötta
och nu hade sträckt ut sig i sanden, sade
Filippa plötsligt:
»Henrik, tror du ej, att du kunde lösa upp
mina snörkängor?»
Henrik gaf icke något svar härpå, men bad
få veta, hvarför hon frågade det.
»Jo, jag vill ut och vada» svarade hon.
»Nej, då kan jag icke» sade Henrik
bestämdt.
»Hvarför vill du icke?» frägade hon.
»Öfversten skulle blifva så ond, sä ond, om
han finge veta det» svarade han. Henrik sade
alltid »öfversten», ehuru han kallade Filippa vid
namn och sade du till henne. Men öfvetsten
var for honom blott öfverste och icke hennes far.
»Ja, men jag blir ond, när du icke hjelper
mig» sade Filippa.
Henrik blef illa till mods.
»Jag vet, hvar det fins en fiskmåserede med
5 ägg» sade han »skola vi gå dit?»
»Ja, lät oss det? — Men vi skola först vada!»
ljöd svaret.
Henrik säg nu helt rådvill ut.
»Vill du då? Annars blifver jag ond»
I sade hon.
Hon hade icke behöft fråga, och det visste
hon också godt sjelf. Var der något, Henrik
icke ville, sä var det, att göra henne emot.
Ickc utan en del besvär lyckades det
Henrik, att få snörkängorna lösta; så drog hon
sjelf strumporna af och strax derpå plaskade
hon oeh han ute i det lugna, grunda vattnet.
»Gud vet, bur långt man egentligen kan
bottna? Vi kunna visst gå mycket längre ut?»
»Du får icke, Filippa,» ropade han.
»För hvem?»
Henrik blef henne svaret skyldig, men sade
ett ögonblick derefter med ett lyckligt infall:
»Nej, ty längre ut är der krabbor!»
»Hu!» ropade Filippa och sprang inåt land
till, så att vattnet stänkte rundt omkring
henne.
»Se, min nya klädning är helt våt» sade
hon. »Hvarför skulle vi också ut i vattnet
till de otäcka krabborna?»
»Ja, hvarför skulle vi» återtog Henrik
betänksamt. »Men låtom oss nu komma till
flsk-måsercden.-j
»Nej, nu har jag icke lust» svarade Filippa
och såg surmulen ut ett ögonblick. Men länge
varade det icke, hon lyfte hastigt upp
hufvudet, såg ut öfver bugten oeh sade: »Det är
dock i grunden löjligt, att man utan vidare
kan köra öfver mossen*.»
»Ja, der har nog också varit land en gång,»
svarade Henrik.
»Fjorden har skurit sig in.»
»Men vet du, hvarför vattnet kom hit in?»
sporde hon med vigtig min. Henrik visste det
icke, och Filippa berättade:
»Jungfrun har sagt mig alltsammans. För
mänga, många år sedan läg Rörholm midt ute
i mossen, och mannen, som egde gärden, hette
också Munk. Men han var ej god och rar
som pappa —- öfverste var ban nog ej heller.
Han var så snål, att han aldrig gaf de fattiga
en styfver, och ändå var han så omätligt rik;
ban hade ännu mera pengar än pappa. En
enda dotter, som var så god och from, hade
ban. Men mot henne var han också elak.
Hon älskade så innerligt en ung man, men
fadern ville, att hon skulle hafva en ful gammal
en med många pengar. Och han lät göra allt
i ordning till bröllopet och presten var
kommen, men så blef det med ens ett fasansfullt
väder med åska och storm, och Limfjorden gick
allt högre och högre och hela det gamla
Rörholm sjönk, och den gamle Munk och hans
dotter och alla hans pengar. Och hvar
söndagsafton kan man se liksom ljus, som skiner
upp genom vattnet, der det gamla Rörholm
har stått. Det har fiskare Rasmus sjelf sett.»
Här stannade Filippa och såg frågande på
Henrik för att se, hvad verkan berättelsen
hade gjort på honom. Men hon blef mycket
besviken, då han belt lugnt svarade: »Ja
fiskare Rasmus är full hvar söndag, och är
man det, kan man se ljus, hvar som helst.»
»Ja, det vet jag icke,» vidblef Filippa, litet
stött öfver detta prosaiska yttrande, »jag har
aldrig varit full. Men det är mera ännu. Det
är en gammal sägen, att skatten en gång skall
hemtas upp igen. Det tkall komma en ung
man från fjerran land och han skall hemta
den, och så skall han hafva den unga flicka,
som är arfvinge till Rörholm, allt det säger
jungfrun.»
Henrik hade nu lyssnat uppmärksamt. »Men
det är ju du, Filippa», sade ban.
»Ja det är nog jag.»
* Mosse kallas i Limfjordens omnejd några af de
grunda bugter, öfver hvilka man stundom kan köra.
197
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
