Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 28. Fredagen den 13 juli 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN
»Och då skulle han hafva dig?» vidblef
Henrik.
»Ja, det säger jungfrun.»
Han sade intet mera, men såg tankfull
framför sig ut öfver den solljusa, blanka
vattenytan.
»Hvad tänker du på, Henrik?» frågada Filippa
efter en stund.
»Åh, icke på något,» svarade han.
»Det är icke sant, man tänker alltid på något.
— Hvad var det då?»
»Gud vete, hur djupt det’ är midt ute på
mossen?» sade han, men det ljöd mera som
en högt uttalad tanke, än som svar på hennes
fråga.
Emellertid syntes hon antingen tillfredsstäld
eller hafva glömt sitt spörsmål, ty hon frågade
icke mera.
Strax derpå ljöd en klocka uppe på gården
det var matdags och begge skyndade sig tillbaka.
Åren gingo och de två barnen lekte icke
längre vid mossen.
Filippa hade från barn vuxit upp till
jungfru, en täck sextonårs flicka, smärt och fin,
lätt och behaglig i alla sina rörelser.
Henrik hade icke heller stått i knut, hög
och välväxt hade ban blifvit, med brun hy,
nästan som en sigenare och med mörka qvicka
ögon och svart hår.
Förhållandena gjorde naturligtvis, att de icke
längre voro tillsammans som förr. Blott på
Filippas dagliga ridturer var ban hennes
följeslagare, ty öfversten ansträngdes för mycket af
dem, och dessutom var Henrik i öfverstens
skola uppfostrad till en så säker ryttare, att
denne var lugn, när han viste sin dotter i
Henriks sällskap.
Till namnet beklädde Henrik blott en
rid-knekts ställning, men hvad nyttan angick och i
umgänget var han i allt möjligt öfverstens högra
hand. Han hade icke ringa anlag för alla
mekaniska arbeten och otaliga voro de små
uppfinningar, hvilka han så småningom
verk-stälde. An byggde ban en qvarn, som pumpade
vattnet från mossen under torfskärningstiden,
än uppfan han förbättringar vid Filippas sadel
eller anlade ett parti i parken efter en alldeles
ny plan. Ja, en gång gick han en längre tid
med högtflygande tankar att inrätta ett
springvatten på gården, hvilket skulle invigas på
frökens födelsedag. I synnerhet var han
outtröttlig och outtömlig på idéer, då det gälde
att beredda henne en öfverraskning eller glädje.
Hon var, kanske honom sjelf omedvetet, själen
i alla hans tankar och planer. Till henne såg
ban upp som till en madonna, och likt denna
tronade hon i skyn, högt öfver lifvet och
verlden.
En varm sommardag, då de redo tillsammans,
var Filippa mera tyst än vanligt. Hon brukade
gerna, innan de voro komna rätt långt, vända
sig till honom med ett eller annat, och det
hade blifvit henne en vana, att tala med honom
om allt, som uppfylde hennes tankar, så att
han efter handen drogs in i samma tankekrets,
som hon rörde sig uti. Hon var den
meddelande, han förhöll sig blott mottagande.
Turen var kort denna dag, Filippa vände in
i lindallén upp mot gården. Henrik följde
efter och hade just tillfälle att betrakta hennes
fina, jungfruliga växt, hvilket ban då också
oaf-väudt gjorde. De gamla träden kastade
fullkomlig skugga öfver den sandiga vägen; blott
emellanåt lyste en solstråle genom det täta
löfverket, och det var honom då en glädje, att
se, när den träffade Filippa och för ett
ögonblick spred en gyllene glans omkring henne.
Han var så upptagen af sina tankar, att det
ryckte till i honom, då Filippa hastigt vände
sig om.
»Hvad tänker du på, Henrik?» frågade hon
leende.
Han blef blossande röd, som om han vore
tagen på bar gerning med något orätt, oeh
svarade, synbart förlägen: »Fröken förlåt mig,
men det kan jag icke så här tala om.»
Så frågade hon -icke mera, utan red vidare.
Ett par minuter till, och de voro vid Rörholm.
Några dagar derefter, då de voro pä en längre
tur, vände Filippa plötsligt sin häst, satte öfver
diket in på ängen och ropade i det samma:
»Henrik, kan du följa med?»
Hon begagnade sin lilla piska efter bästa
förmåga, men det ädla djur hon red behöfde
icke en gäng den uppmaningen. Glad öfver,
att icke längre känna betslet i sin mun, sträckte
det ut allt det kunde, sä att jorden tycktes
rifvas bort under det. Henrik, hvars häst
var tyngre, blef så småningom längre efter;
emellanåt vände Filippa sig om för att se om
hennes förspräng växte. Den sträcka, de foro
hän öfver, var en vidlyftig grässlätt, jemn som
ett golf och sparsamt bevuxen. I början följde
derför Henrik efter sin fröken så godt sig göra
lät, utan att nära någon fruktan. Hon var en
öfvad ryttarinna och terrängen så gunstig som
möjligt för en sådan idrott. Men efter hand
sum hon närmade sig fjorden utan att göra
något tecken till att stanna blef han orolig.
Han gaf hästen sporrarne och nytjade piskan,
men det var förgäfves; det stackars djuret gjorde
alleredan sitt bästa. Han ropade af alla
krafter, men hans röst nådde henne icke, den
dämpades under den rasande farten.
Mellan Filippa och fjorden var icke fast
mark. Det klara vattnet stod mellan tufvorna
och sjelfva dessa gungade som flytande plankor,
när man steg på dem, och underlagret var qvick
-sand. Han viste detta, han viste, att en häst
nnder vanliga förhållanden icke kunde komma
igenom här, och nu såg han henne flyga framåt
midt in i faran, som hon ej anade. Annu var
det tid, ännu kunde hon vända, om blott hans
röst kunde nå henne. Han samlade hela sin
kraft, ropade med förtvifians styrka — då
hörde hon honom. I det samma såg hon,
hvad som låg framför henne, grep i tyglarne
och sökte vända hästen. Men detta var nu
omöjligt, den kunde icke hejdas.
Ut öfver gungflyn flög den, vassen knäcktes,
tufvorna sjönko under dess hofvar och vattnet
sprutade upp öfver dem båda. Djuret förstod
sjelf faran, det fördubblade sina ansträgningar,
ådrorna svalde, hvarje muskel var spänd, det
var som om den knappt rörde vid marken utan
flög genom luften. Filippa hade släppt tyglarna
ooh höll sig fast med händerna i sadeln.
Oupphörligt vände hon hufvudet mot Henrik, liksom
för att bedja honom om hjelp, men ej ett ord
kom öfver hennes läppar, dödsångesten gjorde
henne stum.
(Forts.)
Helsovård.
Tänderna. Friska tänder är den
förnämsta af kroppsliga fördelar, icke blott
med afseende på det sköna utan ännn
mera i fråga om helsan, ty värderas
tänderna derför att de äro vackra, så
böra de värderas ännu mer såsotn starka
oeh normala tuggredskap. Tändernas
tuggning är af den största betydelse
för matsmältningen. Under det man
tuggar blir maten icke allenast
sönderdelad utan uppblandas äfven med
saliven, som är af så stor vigt for
matsmältningen. Endast de menniskor,
som gifva sig god tid att äta och icke
anse tuggningen öfverflödig, hafva en
normal matsmältning. Deremot om
man sväljer stora och illa tuggade bitar
förorsakar det vanligtvis magsjukdomar.
Hvilka obehag och hvilka svåra
följder kunna ej uppstå derigenom att
tänderna vårdslösas och vanskötas. Först
och främst kommer tandvärken med
alla qval och kostnader som den
medför och som ofta slutar med att en
eller flera tänder måste dragas ut.
Hur inverkar ej detta på vårt utseende
och vårt språk. Hur afskräckande är
ej en tandlös mun eller en mun full
med däliga tänder och hur besvärligt
och dyrbart är det ej när de egna
tänderna måste ersättas af konstgjorda.
Hvar och en bör derför söka att
bevara sina tänder friska genom att sorg-
fälligt vårda och sköta dem samt
undvika allt, som på något sätt kan skada
dem.
I korthet framställes derför härnedan
hvad som hvar och en bör lägga märke
till beträffande tändernas vard.
Tändernas massa består af ett
ben-likt fast ämne, det så kallade tandbenet,
som på den del som är synlig i muunen
är öfverdragen med ett hårdt glasartadt
lager den så kallade tandemaljen.
Bevarandet af båda dessa beståndsdelar
är af sförsta vigt för tändernas
friskhet oeh användbarhet. Tändernas
styrka och användbarhet beror emellertid
i främsta rummet på emaljens fasthet
oeh ofelbarhet, ty om emaljen fattas
på en del af tanden, så börjar snart
sjelfva tandbenet, som består af en lösare
massa, att nötas och bortfrätas under
inflytandet af vissa födoämnen.
Den vigtigaste regeln för tändernas
bevarande är derför den att i främsta
rummet söka bevara emaljen, men på
hvad sätt bör detta då ske?
Framför allt genom undvikandet af
alltför varma och alltför kalla
födoämnen och drycker. Förtärandet af
iskallt vatten, is, mycket varmt kaffe
och varma soppor äro angrepp mot
tändernas friskhet. Af ännu skadligare
verkan är det om man exempelvis
såsom ofta sker, dricker mycket kallt
vatten omedelbart efter varmt kaffe
eller annan varm mat. Derigenom upp-
står i emaljen likasom i glas som
behandlas på sådant sätt, små sprickor
och rispor som blifva första början till
tändernas förderf.
En annan ofta förekommande orsak
till tandemaljens förstöring är, att
många menniskor lättsinnigt använda
sina tänder till saker, hvartill de
ingalunda äro afsedda, såsom till exempel
att knäcka nötter eller sönderskära och
afbita andra hvassa eller hårda
föremål.
Äfven tandpetaren är skadlig för
tänderna om den är af dåligt material eller
användes hänsynslöst. Tandpetare böra
helst vara af trä eller ben. Det är
mycket skadligt att i brist på rigtiga
tandpetare använda nålar eller dylikt.
Det händer icke sällan att just de
medel som användas till tändernas vård
skada desamma i stället för att gagna
dem. Sådana medel äro en del
tandpulver som nog hafva den egenskapen
att på kort tid göra tänderna hvita
och rena men som dock i längden
skada dem. Ett tandreningsmedel bör
aldrig vara hårdare än sjelfva emaljen.
Vissa tandtinkturer som utgifvas såsom
välgöiande medel för tänderna kunna
genom sitt innehåll af syror så att
säga upplösa emaljen och sålunda skada
tänderna. Syrors skadliga inverkan på
tandsubstansen förklarar äfven det
faktum att tänderna förderfvas genom ofta
upprepade bruk af medikamenten sura
och sockerbaltiga födoämnen och
drycker, syrlig ja till och med mogen frukt,
då den fortares i stor myckenhet.
För att bevara tänderna friska är
iakttagandet af den största renlighet
ovilkorligt nödvändigt. Äfven bör man
tid efter annan låta undersöka
tänderna och om några af tänderna äro
skadade så fort som möjligt låta laga
dem. Beträffande tändernas rengöring
är flitigt begagnande af tandborste och
tandpetare af nöden, dessutom bör man
taga för regel att alltid skölja munnen
väl efter hvarje måltid. Tandborsten
bör gerna vara tillräckligt hård för att
borttaga det slemaktiga lager som
bildar sig på tänderna. Vill tandköttet
blöda kan man använda en något
mjukare borste, men man får icke helt
och hållet upphöra att borsta
tänderna. I och för borstningen
fuktar man borsten i rent vatten och
borstar derefter tänderna bäde pä yttre
och inre sidan. Framtänderna borstas
icke blott tvärs öfver utan äfven
uppifrån och nedåt. På detta sätt bör
tänderna rengöras minst en gång om
dagen nämligen om morgonen.
Upprepar man detta förfaringssätt äfven
om aftonen, så är det så mycket bättre;
efter sista måltiden bör man
emellertid väl skölja munnen med kylslaget
vatten hvilket gerna kan tillsättas med
något litet öfvermangansyradt kali.
1!.
!)8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
