Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 29. Fredagen den 20 juli 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tion ske ä närmaste postanstalt.— Bidrag från alla områden för qvinlig i i-n i i u användas och marginal lemnas. Namn och adress torde alltid noga
verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör I LJ U IN angifvas, och kan fullkomlig diskretlon från redaktionens sida påräknas.
mat om henne: »I österrikiska kejsarinnan
möter oss en furstlig dam af så utsökt behag
och så strålande skönhet, att hon gerna kunde
gälla för sin dotters äldre syster, så ungdomlig
ser hon ut. Håret är ännu svart och rikt,
pannan har ej en skrynkla, växten är lika fin
som fyllig.»
Kanske beror detta, att hon så väl
bibehåller sig, på det fria, friska lif kejsarinnan
för. Hon är, som man vet, en verklig amazon,
djerf ryttarinna och älskar jagten med passion.
Detta medför så väl kraftig motion som mycket
vistande i fria luften, oeh båda delarne
medverka att bibehålla hyn frisk och kroppen
smidig.
Det torde knappast i hela Europa finnas en
furstlig dam, hvilken så som kejsarinnan
Elisabet förstått frigöra sig från etikettens tvång
och bördan af att ständigt nödgas
»representera». Det finnes heller ingenting, som hon
så mycket afskyr, som dessa de högt
uppsattes pligter. Om hon finge följa sitt tycke,
skulle hon aldrig uppträda i kejserlig prakt;
nu måste detta dock någon gång ske, men hon
underkastar sig det sä sällan som möjligt.
Yid de stora processioner, som katolska
presterskapet två gånger om året anordnar, lyser
hon ständigt genom sin frånvaro oeh förebär
såsom ursäkt ett illamående eller för öfrigt
hvad som helst, utan att särdeles mycket fästa
sig vid om ursäkten är antaglig eller ej.
Lika obesväradt som hemma i sitt eget land
uppträder hon vid ftämmande hof. Vid
drottning Viktorias regeringsjubileum besökte hon
England, men höll sig borta från nästan alla
högtidligheter och afvek ej i någon mon frän
sina vanor. Sina hästar och hundar hade hon
med sig, och hon red och jagade, när helst det
föll henne in, alldeles som hemma hos sig.
Man inser lätt, att mellan
kejsarinnan-drottningen af Österrike-Ungern oeh
drottningenkejsarinnan af England-Indien icke mycken
själsfrändskap eger rum. Den senare, som
ännu i dag bittert sörjer sin aflidne gemål,
kynde ej fatta huru »grefvinnan af Hohenembs»
— kejsarinnan reste under detta namn —
kunde, då ej hennes make var med, finna nöje
i att flacka omkring som hon gjorde. Lika
litet förstod hon den höga amazonens smak
för jagt och all slags »sport», hon, som
knappast tillät sina prinsessor sitta till häst eller
svänga i en gunga. Kejsarinnan Elisabet kände
sig icke heller på minsta sätt dragen till sin
kungliga medsyster, som vid sitt hof uppehöll
en så sträng etikett. Hon gjorde inga andra
besök hos Viktoria än dem etiketten fordrade,
och det är aldrig mellan dessa liöga damer
fråga om annat än etikett. Drottning Viktoria
fann det högst löjligt, att kejsarinnan pä sina
resor medförde ett vackert porträtt af den
heliga Elisabet, hennes skyddspatronessa, och att
denna öfver allt måste pryda hennes sofrum.
Men en strängt puritansk furstinna och en
ifrig katolik som kejsarinnan skulle väl också
i dylika saker svårligen kunna rätt förstå hvar
andra.
Många äro för öfrigt de som förundra sig
öfver, att kejsarinnan ständigt hållit sig borta
från politiken och från hofintriger af hvad slag
de vara må. Saken är, att hon helt enkelt
följer sin smak — hon älskar blott resor, jagt,
kroppsöfningar, frisk luft och friheten.
Derföre — emedan hon vill vara fri — deltager
hon så litet som möjligt i hoflifvet och
uppträder aldrig vid några offentliga högtider utan
att vara »dertill nödd och tvungen». Men
äfven då förstär hon stundom, såsom i fråga
om processionerna, att behändigt komma ifrän
saken. Också äro, med undantag af hoffolket
oeh till hofvets två årliga baler inbjudna, de
österrikare ganska få, som kunna skryta af
att känna sin kejsarinna; många högadliga
wienare hafva ej ens sett sin sköna herskarinna,
som för öfrigt oftare vistas på sitt slott i
närheten af Pesth, än i Wien. Den förkärlek hon
alltid visat ungrarna, gör att hon i deras land
är nästan tillbedd, oeh man finner der hennes
porträtt i den fattigaste stuga. Det är också
i Ungarn man halft beklagande säger, att »om
icke Elisabet varit född prinsessa, skulle hon
blifvit den förnämsta ryttarinna i hela verlden».
I närheten af den förtjusande badorten Ischl
har kejsaren af Österrike en villa, der han om
hösten under några veckor får hvila ut från
regeringsbekymmer och »vara som andra
menniskor». Kejsaren är för öfrigt också ifrig jägare,
och vestibulen och trappan i villan prydas af
en mängd hjortliufvuden och hufvuden af
stengetter, som stupat för kejserliga kulor.
Kejsarens rum i den vackra villan äro ganska
anspråkslösa, men kejsarinnans deremot nästan
praktfulla, tapetserade i rosenrödt, perlgrått och
ljusblått siden och uppfylda af sällsynta möbler
och konstsaker. Kejsarinnan har — eller hade
åtminstone för några år sedan — en stor engelsk
dogg, som hon mycket höll af och som följde
henne öfverallt. Han hade sin sängplats i ett
förmak, och för sin uppassning en särskildt
betjent, en i dyrbar drägt klädd neger, som
kejsarinnan fått till skänks af vicekonungen af
Egypten vid hans besök i Wien, och för
hvilken hon icke kunde utfinna någon passande
tjenst eller sysselsättning, eller ens viste hvad
hon skulle göra med, tills hon i en lycklig stund
fick den ingifvelsen att låta honom blifva
hund-betjent — en syssla, som ypperligt stod
tillsammans med hans forna vanor och outrotliga
lätja.
Här ute i den härliga dalen, der bergfloderna
Ischl oeh Traun sammanflyta, der Alpernas
snöhöljda toppar skimra bländhvita och
rosenröda ofvan om mörka furuskogar, medan nere
i dalen frodas en yppig, nästan sydländsk
växtlighet, här för kejsarparet det enkla, sorgfria
lif, som bäst behagar de bäda höga makarne.
Här ser man kejsaren med någon af sin
uppvaktning, midt ibland öfriga gäster, sitta i
skuggan af träden utanför något litet kafé, röka
sin cigarr och dricka en kopp kaffe, »precis
som annat folk» oeh utan att man besvärar
honom med någon nyfikenhet eller nägra
särskilda anordningar. G-anska ofta möter man
kejsarinnan, åtföljd af sin stora engelska hund,
antingen i sällskap med sin gemäl eller med
sin äldsta dotter, erkehertiginnan Valérie.
Denna senare, lka enkel och rättfram som
modren, följer henne ofta på smärre utflykter,
och man berättar från en af dessa följande
lilla tilldragelse:
De båda furstinnorna, som ofta pläga besöka
Burgteatern i Wien, räknas biard de ifrigaste
beundrarinnorna af de talangfulla
skådespelerskorna Wolter och Schrath. De hade fått
veta, att båda aktriserna hade för sommaren
slagit sig ned i Salzkammergut, och en vacker
dag föll det kejsarinnan in, att det skulle vara
förtjusande roligt att få se dessa konstnärinnor
på nära håll och i hvardagslag, hvarför både
hon och hennes dotter en vacker dag helt
oväntadt uppträdde på slottet Frauenstein vid
Wolfgangsee, der fru Schrath bodde. De hade
afskedat sin betjening oeh voro högst enkelt
klädda.
Fru Schrath hade under vintern blifvit
förestäld för kejsarinnan hos en berömd målare,
som målade aktrisens porträtt och hvars atelier
kejsarinnan stundom plägade besöka. De båda
fustinnorna uppehöllo sig en god timme hos
fru Schrath och intogo några förfriskningar.
De hade redan sagt farväl till värdinnan, då
kejsarinnan-drottningen af Österrike och Ungern
hastigt vände om och leende frågade aktrisen:
«Hvad kostar öfverfarten härifrån oeh till
Strohl ? »
»Femtio kreuzer för person, ers majestät!»
»Då måste jag bedja er om att få låna en
florin! Jag har glömt min börs.»
Fru Schroth skyndade att framtaga en florin
och då kejsarinnan gick sade hon :
»Jag skall nog ordentligt betala min skuld!»
Dagen derpå öfverraskades skådespelerskan
af ett besök af kejsaren sjelf. Han var ytterst
nädig och älskvärd.
»Jag kommer för att betala min hustrus
skuld,» sade han leende och lemnade fru
Schrath en silfverflorin.
Skådespelerskan bär denna florin såsom
berlock vid sin urkedja.
Sedermera gjorde kejsarinnan och
erkehertiginnan ett lika oförberedt besök hos fru
Wolter, men den gången hade de försett sig med
penningar och behöfde ej sätta sig i skuld för
hemresan. (Forts.)
Literatur.
Glam. Skämthistorier af John Johnsson. Första
och andra samlingen. Bokförlagsbyrån.
Vi meddelade i ett föregående nummer berättelsen
»Min son», som ett prof på denna författares qvicka,
men på samma gång godlynta diktning. Hans lugna
humor, hans skarpa uppfattning, som lär honom att
med ett par drag skapa en oemotståndligt skrattretande
typ, och så detta glada, lekande skämt, som dock
aldrig blir sårande eller austötligt, skall säkert
förvärfva honom mänga nya vänner och många läsare
och — läsarinnor, ty vi kunna verkligen
rekommendera boken äfven åt dem. I sorgsna stunder skall
den verka lifvande; i glada stunder skall den höja
och befästa glädjen.
Utstyrseln är tillfredsställande och priset billigt.
Illustrationerna äro af V. Andrén.
Officiel vägvisare på Köpenhamnsutställningen.
Lund. Hjalmar Möller i distribution. Pris 75 öre.
Vacker utstyrsel, billigt pris och full tillförlitlighet
äro bokens rekommendationer. Kesande till
Köpenhamnsutställningen böra derför ej försumma att skaffa
sig häftet, som lemnar alla behöfliga upplysningar
och innehåller de nödiga orienteringskartorna.
Farinelli, operett af Zumpe har under senaste
tiden spelats på Djurgårdsteatern oeh fått ett ganska
välvilligt mottagande. Musiken, arrangerad för piano,
har utkommit hos Kongl. Hofmusikhandl. Abr.
Lundqvist. Utan att vara egentligt originel, är dock
musiken på flere ställen tilltalande och vacker.
m
Tre äktenskapsbud.
Ä
å min vägg hänger ett gammalt pergament,
cJT nu gulnadt af ålder, men ändä fängslande
blicken genom sitt färgrika, konstfulla prent.
Man måste ovilkorligen stiga närmare för att
se hvad den bleknade inskriften från
fordom-tima monde säga nutiden.
Det är ord, värda att höra.
Den grånade vishetens ord till dottern och
hennes brudgum, då de stå färdiga att lemna
fadershemmet för att vid hvarandras sida
företaga pilgrimsvandringen hand i hand genom
lifvet.
Lät oss höra hvad den gamle säger.
»Kära barn, viljen I att edert äktenskap
skall blifva fridfullt och lyckligt, så läggen på
hjertat de råd jag vill gifva eder.
Hören mitt första råd:
Den ene maken hafve ingen hemlighet för
den andre!
Man och hustru måste vara en själ och ett
204
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
