Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 29. Fredagen den 20 juli 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Manuskript, som ej antages tHI Införande, återsändes, så vtda porto bl- I r\ | I Kl Annonser mottagas endast mot kontant liqvid I förskott af 26 öre pr
fogas. Inga ofrankerade försändelser lösas. I LJ U IN spalt, petitrad (= 10 stafvelser). Ingen annons införes under I krona.
hjerta. Hvad den ene vet, måste ock den
andre veta. Edra fel måste ni öppet och
uppriktigt erkänna for hvar andra. Förtroendet
är den sanna kärlekens grund.
Mitt andra råd:
Undviken allt kif och strid!
Så ringa tvisten än må vara, kan den lätt
bli större och föra till tvedrägt och oenighet.
Kommer det ungdomliga blodet i svallning, är
det svårt att sedan beherska sig i rätt tid. Om
I någon gång blifven af olika mening, så
uppskjuten afgörandet till nästa morgon; då skolen
I kunna göra er öfverenskommelse i ro.
Hören och beakten mitt tredje råd:
Om det dock kommit till tvist er emellan,
så låten det genast blifva godt igen.
Låt ingen veta derom, ej ens edra närmaste
anförvandter, var förtegen gentemot främmande.
Om först föräldrar och syskon eller till och
med andra skola träda emellan för att stifta
frid, då först är det slut med er husliga frid.
Så står det på det gamla pergamentet och
de orden borde ristas med gyllene skrift i
hvarje hem.
Sen till, ärade läsarinnor, att Idun finnes hos
alla edra bekanta!
R ö r h o 1 m.
Af Sophus Bauditz.
Öfversättning af Jenny L—g.
(Forts. o. slut fr. föreg. n:r.)
^KSmlott någia sekunder varade den förfärliga
ridten; svettdrypande och skälfvande af
skräck stannade hästen af sig sjelf vid
stranden, sjönk på knä och tryckte så hofvarne ned
i sanden som for att öfvertyga sig om, att
den nu verkligen hade fast mark under sig.
Då Henrik hade kommit nära det farliga
stället, var Filippa allaredan frälst. Han
kastade sin häst åt sidan, red utanför och var
ett ögonblick derefter hos henne. Hon sprang
af hästen och ropade, dödsblek och med
darrande röst, »Gud vare lof!»
Anda hittils hade hon bevarat sin fattning,
men den utståndna skräcken öfverväldigade
henne, hon grep efter honom, lät sig lyftas af
hästen och sjönk tillsammans i hans armar.
Varsamt och ömt som en moder lade han henne ned
på sanden, knäböjde bredvid oeh lyfte hennes
hufvud upp, medan han fuktade hennes panna.
Strax derpå återvände färgen på hennes
kinder, hon gjorde en rörelse för att resa sig och
slog upp ögonen. De föllo då på honom, som
satt böjd öfver hennq, blek oeh orolig, med
blicken stadigt rigtad på henne. I ett nu sprang
hon upp, ögonen blixtrade och med jublande
röst ropade hon: »Henrik, nu vet jag, hvad
du tänkte på här om dagen!» Och i det samma
låg hon vid hans bröst.
I det ögonblick hon märkte hans kärlek,
bröt hennes egen fram som en mägtig,
ohejdbar ström, hvilken måste hafva luft, som
stormen far fram och ingen vet hvarifrån. Oeh
glädjen växte i henne, glädjen öfver att med
ens hafva funnit kärleken som en dyrbar,
oförskyld gåfva, och glädjen öfver att sjelf
känna den.
De redo långsamt till Rörholm den dagen.
Han tyst och som i drömmar, utan att rigtigt
veta, om han också vågade tro på verkligheten,
tro på, att det var hon, hon, som red vid hans
sida, så nära, att han skulle kunnat lyfta henne
öfver till sig, hon, som lade sin hand i han?,
under det hon med rodnande kinder talade om
sin kärlek.
De ledo in på gården, han hjelpte henne
ur sadeln som vanligt, och då han nu tog
tyglarne öfver hufvudet på hästarne och ledde dem
till stallet, medan hon stod uppe på stentrappan
och Bmålog efter honom — då kände han
verkligheten!
Hon kände blott kärleken och på den endast
tänkte hon, då hon ilade genom våningen in
till sin far. Hon var så öfverväldigad af sin
lycka, att hon såg alla vägar jemnade för sig,
och först då hon höll på, att omtala för fadern
det, som skett, började hon känna, att endast
detta ej var så lätt. Allt efter som hon berättade,
såg den gamle mera och mera förvånad nt,
hans panna rynkades och han betraktade henne
nästan strängt. Hon blef rädd,’ hennes röst
darrade och till sist låg hon på knä framför
fadern, sade intet mera, men väntade med ångest,
att han skulle tala.
»I en sak har du burit dig rätt åt,» sade
han allvarligt efter en stund, »du har haft
förtroende till mig och sagt mig allt strax. —
Men gå nu npp på ditt rum, gå till ro, när
du vill, ty vi ses ej mer i afton, jag har en
hel del att ordna. Yid tillfälle kunna vi talas
ytterligare vid.»
Filippa hade från det hon var liten, fått göra
som hon sjelf ville, men det var ett sådant
allvar i hans röst, att hon måste lyda utan
invändning. Då hon var borta, ringde öfversten
på en tjenare. »Kalla på Henrik!» sade ban.
Tjenaren gick, men kom efter ett ögonblick
till baka med det besked, att Henrik var borta.
Till stalldrängen hade han sagt, att han ämnade
sig till närmaste stad, der han hade en nära
bekant.
»Är det feghet?» tänkte öfversten först.
»Vågar ban ej träda inför mina ögon?» Men
den tanken slog han genast bort. Efter ett
ögonblicks eftertanke fann han, att det var af
granlagenhet Henrik var försvunnen, att han
icke hade kunnat stanna under nuvarande
förhållanden.
»Stackars gosse» sade han för sig sjelf, »det
måste vara hårdt nog».
Öch den gamle öfversten gick i flera
timmar upp och ned i rummet och såg än mot
golfvet, än mot taket. Hans tankar gingo icke
i jemn dagligdags skridtgång, det kunde man
märka af den ifriga oron i alla hans rörelser,
i hans hastiga gång, i de korta vändningarne,
ja, äfven på det sätt han hvart ögonblick strök
sitt korta, grå hår.
Tanke stälde sig mot tanke, för hvar ny
som väcktes, reste sig gamla, ofta tänkta
tankar och kampen var hård. Men, när han
tvekade ett ögonblick och då fick syn på Filippas
bild, som hängde öfver hans skrifbord, så fick
ban derifrån hjelp och råd: för henne, själen
i hans tankar, lifskällan i hans bröst, var det
ju han arbetade; kring henne ville han sprida
solsken, på hennes stig ville ban tvinga lyckan
in. — Hvad var allt annat emot detta! Och
så satte han sig vid bordet och skref:
»Min dotter, fröken Filippa Munk, har i
afton aflagt för mig en ganska osammanhängande
bekännelse, af hvilken emellertid ett tydligt
framgår, det, att hon burit sig mindre rätt åt.
Tillika nödgades jag antaga, ett min ridknekt
ej iakttagit det uppförande, han i sin ställning
borde. Härtill har jag för öfrigt ej mycket att
säga: min dotter och min ridknekt äro ännu
till dera3 ålder blott ett par stora barn, som
icke veta och ej kunna veta hvad de företaga
sig, än mindre hvad de känna. Detta i
förbigående.
Hvad din ställning angår, Henrik Storm, så
har jag länge öfvervägt det, som jag nu
meddelar dig. Som ditt sanna väl ligger mig om
hjertat, kan jag ej längre försvara för mig sjelf
att låta dig blifva på Rörbolm och tillbringa
din tid med att följa fiieknycker. Du har
begåfning, du kan blifva något, men vet att sjelf
arbeta dig fram. Mycket orätt skulle det vara
af mig, om jag ansåg dig tillräckligt betald för
all den nytta du gjort på Rörholm med det,
som du då och då fått af mig. Jag är dig
ännu en hel del skyldig och sänder dig derför
inneliggande anvisning. Jag antager med
säkerhet, att du strax reser utomlands, och vidare
antager jag, att du emellanåt skrifver till mig.
och genom mig skall då en hvar, som önskar
veta om du framdeles lefver och lefver väl
få nödiga upplysningar.
Då jag tror mig veta, att min mening gäller
en del hos dig, vill jag ej underlåta att
meddela dig, att det är en orygglig föresats hos
mig, att min ridknekt aldrig skall kunnna
komma i sonligt förhållande till mig. Hvem,
som en gång skall göra det, må framtiden
afgöra. Ännu är min dotter, som förut anmärkts
i början af mitt bref, blott ett barn. Men
hvad jag, när den tiden kommer, i så hänseende
vill först se på, är, att ifrågavarande person
är en bra och en hederlig man. Rikedom och
namn har öfverste Munk, det behöfver han icke
söka hos en främling.
Då jag, som sagdt, antager att du reser
oför-dröjligen, sändes dig härmed mitt vänskapsfulla
farväl. Vår herre bevare dig för öfrigt!
Otto Munk
Öfverste.
Då han ordentligt och noga som alltid hade
lagt igen och förseglat brefvet, blef han ett
ögonblick sittande med det i handen. Han såg
på det stora röda sigillet och följde med blicken
linierna i det smärta trädet, som i århundraden
hade stått i slägtens vapen; ännu hade aldrig
det trädet burit krokiga grenar. Han såg länge,
nästan för länge på vapnet och blef underlig
till mods. Men så föll det honom i minnet,
att ymparen kan sätta qvist efter qvist i
moderstammen, och är blott qvisten af ädel natur,
då trifves den och sätter blommor och frukt
på den främmande grunden, ehuru den är af
annan sort än denne. Och då han tänkte så
såg han uppåt och då tyckte ban, att det låg
liksom ett leende kring munnen på dotterns
bild. Han log tillbaka och gick se’n ändtligen
till ro, efter att hafva befalt en tjenare att
nästa morgon föra brefvet till Henrik.
Henrik satt vid den tiden i grannstaden,
och äfven han vakade, vakade med den
tankehär, som reste sig i honom. Med darrande
hand öppnade han om morgonen brefvet från
öfversten och läste det.
Bryggan hade ban redan brutit ned efter sig,
nu såg han också vägen, som låg framför honom;
vägen som förde långt, långt bort för många
tider, men som också kunde föra honom till
baka till det han nu lemnade.
Dagen derpå var den före ridknekten
försvunnen, ingen viste hvart.
Då Filippa ej såg honom nästa dag, var hon
genast öfvertygad om, att fadern hade aflägsnat
honom, men hon vågade icke fråga af fruktan
för svaret. Och litet derefter reste sig
stoltheten i henne: hårdt mot hårdt ville hon sätta,
visa sig kall emot fadern och aldrig låta ett
spörsmål gå öfver sina läppar. Så kämpade
205
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
