Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 31. Fredagen den 3 augusti 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tion ske à närmaste postanstalt.— Bidrag från alla områden för qvinlig | i-n i i k j användas och marginal lemnas. Namn och adress torde alltid noga
verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör | L) LJ IN angifvas, och kan fullkomlig diskretlon från redaktionens sida påräknas.
Kineserna, verldens äldsta kulturfolk, spisa
ännu i dag liksom för tretusen år sedan med
fingrarne och trä- eller elfenbenspinnar. Hvarken
Egypten, Assyrien eller gamla testamentets
judar kände till några spisningsverktyg. I nya
testamentet förekommer i grekiska texten ett
ställe, der det uttryckligen säges, att Jesu
lärjungar med fingrarne förde maten till munnen.
Till och med under landets högsta
blomstringstid, förekom vid gästabuden i det gamla
Grekland hvarken knif, gaffel eller sked. I köken
funnos dock knifvar och maten framsattes
sönderskuren på bordet. Soppa åt man ej på den
tiden i det sköna Hellas. Var maten varm
skyddade man fingrarne med ett slags fingertutoi.
Såsen upphemtades med en brädskifva, som
man efter behag formade och efter begagnandet
kastade under bordet. Slefvar funnos äfven i
köket, och romarne begagnade sig vid sina
dryckeslag också af ett slags slefvar. Men om
vanliga skedar hade de ingen aning. De hade
stora gafflar för att dermed uppresa stormstegar,
men knif och gaffel vid bordet hade de ej
uppfunnit.
Ännu till femtonde århundradet var man i
saknad af dessa nu så oumbärliga verktyg, och
både de ömma Trubadurerna oeh deras hjeltar
och huldgudinnor plockade med fingrarne bitarne
från fatet och stoppade dem i munnen. Först
mot slutet af femtonde århundradet förekommo
här och der i Italien några gafflar vid bordet.
Men detta ansågs såsom en hårresande lyx, och
i kyrkorna predikades väldeliga deremot. Då
en förnäm fru i Venedig drunknade, tiliskrefvo
presterna detta olycksfall den omständighet, att
den omkomna i lifstiden nyttjat det syndiga
öfverflöd att med gaffel och icke med fingrarne
sticka maten i munnen. Mot slutet af sextonde
århundradet spriddes i Frankrike skarpa satirer
öfver bruket vid hofven att spisa med gaffel,
och åt italienarne,- som nu allmänt brukade
gaffeln, oeh i en liten läderväska förde den
med sig, gåfvo engelsmännen öknamnet
»skalm-bärare» — gaffeln hade då två »skalmar» eller
klor. I Skottland förbjöds ännu 1680 i klostren
bruket af gafflar såsom gudlöst, och i många
af Spaniens och Siciliens småstäder spisa ännu
blott de förnämligare bland invånarne med
gafflar. Det är heller icke så länge sedan det
i svenska bondehem och hen egårdarnes
»folkkök» dukades utan gafflar på bordet.
Först mot slutet af sjuttonde århundradet
blef bruket af gafflar mera allmänt och på
samma gång kom också skeden af trä eller ben
på bordet. Både skedar och gafflar voro
ganska små oeh kortskaftade; gaffeln hade blott
två klor och ett litet skaft af trä eller ben,
och man förde den, såsom dyrbarhet, med sig
öfver allt. Ett århundrade senare fick gaffeln
tre klor och slutligen fyra, samt tillverkades
bel och hållen af silfver eller annan metall,
försilfrades, förgyldes och blef allt större och
tyngre, och allt mera användbar och använd,
sä att den nästan hotade att uttränga knifven.
Bordsknifvar hade uppkommit redan i tretr
tonde seklet, men ansågos då som en stor
raritet och voro ett af de dyrbaraste husgeråd;
blott de förnäma hade råd att bestå sig hvar
sin knif, som riddarne då buro vid bältet,
jemte svärdet, och damerna vid eller i sin
väska, den nu åter moderna »Gretchenväskan».
I välmående borgarhus fans på den tiden
vanligen blott cn knif vid bordet.
Men knifven hade icke sä stora svårigheter
att bekämpa som den stackars gaffeln. Kedan
1311 talar man om knifsmedernas skrå i
Augsburg. Nu gjorde man knifvar med en hake
eller spets på skaftet, för att dermed
upphemta köttet ur fatet. Senare försågs knifven
med en liten gaffel, som, likt våra fällknifvar,
kunde vikas ned i skaftet. Knifvar och
gafflar förblefvo dock sällsynta och funnos blott
hos de rika ooh förnäma, till dess mot slutet
af adertonde århundradet upphäfvandet af
skråtvånget framkallade en större fabrikation deraf.
Ända från den tiden har knif och gaffel varit
hvars mans egendom. Äfven i den fattigaste
stuga finnes nu knif och gaffel på bordet, om
också ej tillräckligt för hela hushållet. I
synnerhet hafva gafflarne en viss böjelse för
utvandring, men det är ju ej så farligt om
smä-pojkarne få hålla i potatisen eller sillbiten med
fingrarne, när de må hända förut använde
gaffeln såsom borr eller annat snickarverktyg, och’
den »kommit bort» eller brutit benen af sig.
I alla fall äro knifvar och gafflar nu mera så
utomordentligt billiga, att de i hvarje hushåll,
der man ej lider nöd, med lätthet böra kunna
anskaffas. M. L.
Kefir.
Mjölkvinets natur och beredning.
II.
IpKefir kan af hvar och en, som har tillgång
eås?* på komjölk, framställas vid hvilken
årstid som helst. I följd af sin billighet kan
denna dryck bli tillgänglig äfven för de mindre
bemedlade klasserna. I utlandet — i Breslau,
Berlin, Leipzig m. fl. städer — finnas fabriker,
som egnat sig åt framställandet af god,
bruk-bar kefir.
Kefirberedningen i hemmet kan ock ske och
är att tillråda, enär drycken blir surare för
hvarje dag och således till slut onjutbar. Den
som tager sitt kefirförråd från en fabrik, kan
således endast hemtaga ringa qvantiteter.
Om man vill bereda kefir hemma, skaffar
man sig de nödiga kefirkornen — goda sådana
erhåller man t. ex. från Kaukasischen
Kefir-anstalt des Herrn Dr. Nauck und C:o,
Breslau. — Sedan kefirkornen sorgfälligt spolats
med vatten, slås de i en flaska, som till 3/i
fylles med mjölk och tillslutes med en ny,
kokad, väl tillslutande kork. Till kefirbehofvet
på morgonen bittida göras dessa förberedelser
qvällen förut kl. 8 ungefär. Sedan man skakat
flaskan en smula, ställer man deu i källaren
och hemtar åter upp den på morgonen. Efter
en dugtig skakning, filtreras drycken genom en
tesil och är färdig att användas. På de i
flaskan qvarblifna klumparne kan man genast eller
på eftermiddagen gjuta ny mjölk. Kefirkornen
måste jemt vara i beröring med mjölk, eljes
förlora de sina jäsningsverkande egenskaper,
samt måste före hvarje ny mjölktillsättning väl
rengöras och befrias från fastsittande ostklumpar.
En prenumerant på »Mitth. tiber Landw.,
Gartenbau und Hauswirthsch.», skrifver om
kefirberedningen.
Sedan ett par månader dricker jag och hela
min familj kefir, hvilken jag sjelf bereder till
ett pris af 12—-13 pf — c:a iO öre — litern.
Jag köpte hos en apotekare fyra flaskor kefir
och använde två flaskor till vidare beredning,
hvilken hittils lyckats mycket bra. Drycken
är god, fullkomligt lika med den först erhållna,
och har ersatt oss bruket af vin, öl och andra
drycker. Jag delar en flaska 2—3 dagar
gammal kefir i 5 — 6 flaskor och kommer en liten
knifsudd dubbelt kolsyradt natron i hvarje,
skakar dem en smula och ställer dem så i
+ 14 till 15 K. Efter 18—20 timmar är
jäsningen fullbordad. Bedan efter 12—15
timmar springa korkarne som selterskorkar. Ju
mindre jäsningen påskyndas, dess bättre
kommer drycken att smaka.
För att ej komma i förlägenhet, har jag nu
i en literflaska en s. k. tillsats stående. Denna
har jag framstält sålunda. Till en half flaska
gammal kefir har jag tid efter annan gjutit
något litet nyjäst sådan och sålunda tvingat den
att ständigt förbli i jäsning. Ett par
matskedar af denna blandning är nog att bringa
en rödvinsflaska full med mjölk i stark jäsning
inom 15 timmar. Nyligen försökte jag att utan
föregående sköljning ställa de tömda flaskorna
på ett mörkt ställe och fylla dem med frisk
mjölk. Det lyckades fullkomligt. Också
använda ju som bekant steppfolken detta sätt.
Naturligtvis måste hvarje kefirberedare söka
tillegna sig de lärdomar det praktiska
utöfvandet lemnar, såsom t. ex. när och buru stark
skakning är behöflig.
En stark skakning innan jäsningen börjat
åstadkommer endast smör, men efter -J dels
eller till hälften fullbordad jäsning är en stark
skakning både nyttig och välgörande; likaså
när jäsningen är fullbordad.
Kefirsvampen kan man sjelf odla. Till kokt
ris sätter man så mycket gammal kefir, att det
blir som en tunn deg. Denna blandning göres
i en stor väl tillsluten porslinsburk, som ställes
i 13—14 graders värme. Efter 24 timmar
erhöll jag efter tillsättande af frisk mjölk den
nödiga »jästen».
Den angenämaste och mest lättsmälta dryck
uppstår, om man blandar ^ liter 2 — 3 dagar
gammal kefir med lika mycken ny kefir.
Det är att hoppas, att kefir må blifva kändt
och erkändt hos oss oeh för en och annan blifva
en god inkomstkälla. —n.
Två kyssar.
Novellett af Hugo Klein.
(grefve Bingen och Fritz von Kleeberg voro
ungdomsvänner till baronen, som gift sig
för få månader sedan oeh flyttat in i eget hem.
Nu infunno de sig ofta hos honom under de
långa vinterqvällarne och måste medgifva, att
det var rätt angenämt der äfven under de »nya
förhållandena». I synnerhet tycktes detta vara
förhållandet under en stormig februarinatt, dä
de gamla vännerna stannat längre tillsammans
än vanligt. Man satt i den lilla blå
hörnsalongen, der enligt nyaste anordningen
»tebordet för de intima» var uppstäldt. I
kaminen sprakade en munter brasa och herrarne
kände sig så behagliga till mods, som det
alltid plägar vara fallet, när samovaren puttrar
och förtäljandet af märkliga tilldragelser tagit
sin början. Denna gång handlade det om
originella äfventyr, som herrarne uppleft i det
härliga södern och då trodde baronen sig ha
skäl att taga till ordet.
»Denna sommar», sade baronen, »var jag
hos waldensarne, der jag upplefde det
märkvärdigaste äfventyr, jag någonsin haft . ..»
Ett lätt skratt hördes borta vid tebordet.
»Har ni någonsin varit hos det folket?»
»Aldrig!» svarade Fritz von Kleeberg. A
hvilken bortglömd vrå af jorden bo de?»
»Ja, verkligen i en bortglömd vrå,»
bekräftade baronen, »men icke mindre skön derför!
Ett besök i denna af verlden bortglömda dal
hör till de utflygter, som man företager i Turin.
Från Turin anländer man på jernväg på
halfannan timme till Pinerolo, derifrån färdas man
vanligen med vagn till Torre Luserna. Ja?
föredrog emellertid att från Pinerolo begifø
216
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
