Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 31. Fredagen den 3 augusti 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Manuskript, som ej antages till Införande, återsändes, sä vida porto bl- I r^ l l K i Annonser mottagas endast mot kontant liqvid i förskott af 25 öre pr
fogas. Inga ofrankerade försändelser lösas. I L-J U IN spalt, petitrad (= 10 stafvelser). Ingen annons införes under I krona.
mig uppåt Perosa genom Anconadalen. I dessa
dalar lefva afkomlingarne af de gamla
Walden-sarne, hvilkas evangeliska församling, trots
blodiga förföljelser, bibehållit sig öfver sexhundra
är och väl kan räkna en tjugutusen själar.
En fottur från Pinerolo till Perosa hör till
de hätligaste vandringar, man kan företaga
sig. Tänk er en defilé af höga, trädbevuxna
berg, med en silverglänsande flod i dalen, som
ringlar sig fram emellan blommor och
klippmassor; tänk er för vandraren en förträfflig,
bred gata mellan lager- och orangeträd. Det
var på våren, lagerträdens kronor stodo i full
blomma och strödde framför mina (otter sina
hvitgula blommor. Jag var fullkomligt berusad
af all den doft, den solglans, som böljade och
skimrade kring mig. Hvarje ögonblick
stannade jag för att beundra det härliga
bergspanoramat, se på flodens vågor, som störtade
sig från klippafsats till klippafsats, skimrande
och glänsande, uppkastande hvita skumperlor.
Man finner vanligen endast fattigt folk i
Waldenserdalarna, men i närheten af Perosa
begynner en villaregion med prunkande träd
gårdar, i hvilka söderns bela rika, förtrollande
vegetation utvecklar sig. Jag skred långsamt
vidare, blickande genom hvarje staket in i hvarje
trädgård, beundrande än den sällsynta
blomsterprakten, än villornas vackra stil. Slutligen
anlände jag till en trädgård, som var en
verklig lagerlund.
Träden stodo tätt tillsammans och i de få
trånga gångarne rådde hemlighetsfull skymning.
I midten af trädgården befann sig en vid,
solbelyst öppning. I ovala trädgårdssängar
blommade här de skönaste, härligaste rosor, jag
någonsin sett, från den hvita snöfärgade till
Plutorosor i mörk purpur, som skiftade i svart.
Det var middagstid och den välkomna
rosen-floran var genom stora, brokiga solfjädrar
skyddad mot hettan. Bredvid hvarje grupp rosor
var cn käpp neddrifven i marken och bar hvar
sin solfjäder — der funnos solljädrar i alla
färger, hvita och blåa och röda, än af randigt
tyg, än utsirade med sällsamma figurer och
blomsterslingor efter kinesiskt mönster. Man
kan icke tänka sig något behagligare än hela
detta brokiga färgspel mot bakgrunden af den
mörkgröna lagerlunden. Men det var icke allt,
som jag såg. Om lagerträdet gick ju ända
från gråa hedendomen den sägen, att den åt
de dödlige förlänade kraft att skåda förborgade
ting . . . Och så såg jag då en bild, som sökte
sin like ...»
»Åh, du gör oss nyfikna!» ropade grefve
Ringen, då baronen höll upp ett ögonblick för
att taga sig en munfull te.
»Jag slår vad, att det handlar om en qvinna»,
inföll Fritz von Kleeberg.
»Träffadt!» skrattade baronessan.
Baronen fortfor med entusiasm:
»Tänk er i skuggan af lagerträden en
brokig hvit och röd hängmatta. I denna
hängmatta hvilade en sofvande flicka. Den sköna
bar en lätt musslinsklädning, som lät hennes
förtrollande växt framstå på bästa sätt. Det
förtjusande hufvudet med de mörka lockarne
hvilade på den halft blottade, mjuka armen. I
andra handen höll törnrosprinsessan löst en
stor, halft tillsluten röd atlassolfjäder. Vid
hängmattans ena ända tittade åter en liten, kokett
beklädd fot fram jemte början till en med
blommor inväfd sidenstrumpa. Jag slår vad
om, att hvar och en af er skulle dödligt
förälskat sig i endast denna lilla fot.»
»Mycket möjligt!» mumlade Fritz von
Kleeberg. »Det är äfven en pligt af den lycklige,
som ödet förunnar en sådan syn.»
»Anblicken var for förförisk», sade baronen
med ett leende, hvari hela återskenet af det
angenäma minnet lefde. »Djup tystnad rundt
omkring. Fullständig enslighet och med
undantag af en liten, sömnig fogel, som vaggade sig
på en gren, var ej ett lefvande väsen att se i
närheten. Villan vände mig sin ryggfasad,
hvari endast sågs ett enda fönster och äfven
detta med nedfälda jalousier. Det tycktes, som
äfven villan sof och höll sitt öga slutet. Jag
kunde ej motstå frestelsen, jag sköt tillbaka
den lilla gallerportens regel ... I nästa
ögonblick stod jag vid den sköna sluuirerskans
sida och hade tryckt en kyss på
purpur-läpparne ...»
Fritz von Kleeberg smackade med tungan.
»Hvilket äfventyr!» ropade grefve Bingen.
»Nästa år reser jag till waldensarne!»
»För sent, min vän!» skrattade baronen.
»Trollunden finneä väl ännu qvar der, men den
sköna feen har redan lemnat den. Hvad du
ännu skulle finna der, skulle en smula gäcka
dina förhoppningar.»
Ater hördes ett lätt skratt vid tebordet.
»Tillbaka till min berättelse! Det var
verkligen som i sagan, ty så snart jag tryckt
kyssen på skön prinsessans läppar, tycktes bela
parken i ett nu blifva lefvande. Min sköna
vaknade och utstötte ett högt skri. Foglarne
fladdrade upp med ett förskiäckt pipande. En
liten svart hund med två eldkulor till ögon,
som jag förut icke lagt märke till, for upp,
störtade sig på mig och började sysselsätta sig
med mina vådor, hvilket jag kan bevisa genom
de sönderslitna pantalonger, som jag denna
dag hemförde och som jag bevarar till evigt
minne af detta märkvärdiga äfventyr.
Villafönstrets rullgardin uppdrogs häftigt. Som
vuxna upp ur jorden omringade mig slutligen
tre gamla magra fruntimmer i förskräckliga
yllehufvor och utstötte genomträngande skrik.
»Hjelp!» ropade de. »Hjelp. En karl! En
främmande! En tjuf!» Och de hade rätt,
jag var verkligen en tjuf, om äfven endast af
en kyss . . -»
Grefve Bingen skrattade hjertligt.
»Jag kan icke afhålla mig från en lätt
skadeglädje, gamle gosse,» sade ban, »när jag
tänker på situationen. Förlåt, men det
vattnades mig nyss riktigt i mun vid berättelsen
om din kyss — sådant borde man icke få
berätta!»
»Nä, låt höra, huru du drog dig ur affären,»
sade Kleeberg.
»Jag tänkte naturligtvis genast på flykt,»
fortfor baronen, »och vände mig hastigt emot
den räddande gallerporten. Men der stod redan
en grinande trädgårdsdräog med hotande lyftad
spade. Utur villan skyndade ännu en gammal
tjenare och ett fjerde glasögonbeviipnadt
fruntimmer, som talade engelska; förmodligen
guvernanten till prinsessan Törnros. Alla dessa
personer omringade mig och öfverhopade mig
med förebråelser och skymford.
King-Charles-hunden skälde och en gammal grön papegoja,
som gravitetiskt balanserade i en förgyld ring,
ropade: »Filou, Filou!» Det var en
obeskrifligt förvirrad, larmande, till en del komisk
scen, för hvars skämtsamma pointer jag
emellertid — det kan jag försäkra er — ej hade
det ringaste sinne. Jag ville framstamma en
ursäkt, men kom mig icke för. Så snart jag
öppnade munnen, fördubblade qvinnorna sina
skrik. De tre gamla fruntimren, hvilka, som
jag senare erfor, voro min skönas tanter,
kallade mig på italienska for röfvare och
inbrotts-tjuf, trädgårdsdrängen, hvilken hörde till den
infödda franska befolkningen, förbannade mig
på Bacines och Corneille’s språk, guvernanten
lamenterade på oförfalskad engelska. Det var
ett obeskrifligt kaos sf röster och språk, af
anklagelser, förolämpningar och hotelser —
dertill, hvarthän jag såg, blixtrande ögon,
hotande näfvar. Plötsligt rusade alla till
galler-porten. Jag såg dit. Der syntes, ditlockad
af larmet, med värdig embetsmin en gendarm,
förmodligen Perosas polisbetjent, en torr gestalt,
i hvars hand den korta sabeln tog sig ut som
en tandpetare . . .
Var det min räddare, eller mitt förderf?
Jag visste det ännu icke. Till att börja med
skreko alla mina anklagare på en gång. Jag
ville utföra ett attentat! Jag hade som cn
röfvare inträngt i trädgården! Jag vore en
qvinnoforförare! Jag borde bestraffas på det
strängaste! Han skulle föra mig till domaren,
kasta mig i fängelse!
Jag vet ej allt, som begärdes af dessa
drakar, som bevakade min prinsessa.
Med möda gjorde sig mannen underrättad
om sakens verkliga sammanhang, antog dervid
en högst betänklig min oeh uppmanade mig i
sträng ton att följa med honom till
polisvaktkontoret.
Jag skulle följt honom med förtjusning, om
ban också begärt mitt sällskap till afgrunden
— i detta ögonblick ville jag endast bort —
bort frän platsen för mitt brott, bort ur
troll-trädgården, i tysthet förbannande alla lagerlundar
och förföriska hängmattor.
Han bortförde mig alltså och bakom mig
bortdog så småningom de gamla tanternas skrik.
Då vi voro utom hörhåll, drog jag lättad andan,
vände mig om och började att gapskratta —
nu först blef jag medveten om den komiska
situation, hvari jag befunnit mig. Äfven
rättvisans tjenare smälog, men anmärkte plötsligt
helt allvarsam, att jag egentligen ej hade något
att le åt. Var min förbrytelse verkligen så
stor?
Då det icke kunde vara angenämt for mig
att af ställets gendarm eskorteras genom Perosas
gator, tryckte jag ett guldmynt i hans hand
och lemnade mitt visitkort. Den friherrliga
kronan och barontiteln på kortet tycktes mycket
imponera på mannen, ty ban antog genast en
respektfull hållning gent emot mig —
guldmyntet gjorde väl äfven sitt till.. . Jag sade
alltså min ledsagare, att jag ämnade taga in
på Perosas värdshus, och om det verkligen
vore nödvändigt, att jag för »den der
dumhetens skull» instälde mig får polisrätten,
så kunde man ju underrätta mig derom der.
Gendarmen gick in på allt. Saken, menade
ban, måste ban i al’a händelser rapportera, jag
skulle gifva honom mitt hedersord på att
af-vänta honom der. Då jag gjort detta, visade
han mig helt vänligt vägen till värdshuset,
berömde värdens söta vin och Anitas, dottern i
huset, ögon, som helt visst skulle falla i min
smak, då jag, som han malitiöst tillade —
tycktes intressera mig for dylika saker.»
Då baronen kommit till denna punkt i sin
berättelse, lade hans fru ett sockerbröd bredvid
hans tekopp. »På det ni må se», vände
hon sig till sina gäster, »att jag ej hyser groll
till denne Don Juan för hans synder före
äktenskapet.»
»Den förbrytelse, som vi nu höra omtalas,
har förmodligen fått sitt stränga straff,» sade
Fritz von Kleeberg.
»Jag begaf mig alltså till värdshuset,»
fortsatte baronen leende sin berättelse, »vinet var
verkligen godt och Anitas ögon verkligen sköna
— men uppriktigt sagdt, mitt nyss upplefda
äfventyr sysselsatte mig för mycket, att jag
skulle kunnat visa värdshuset i Perosa
tillbörlig uppmärksamhet. Jag satt i en sval löfsal,
drack mitt vin och öfvertänkte min ställning.
217
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
