Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 32. Fredagen den 10 augusti 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Manuskript, som ej antages till Införande, återsändes, så vida porto bl- i r-v i t k i Annonser mottagas endast mot kontant liqvid I förskott af 25 ore pr
fogas. Inga ofrankerade försändelser lösas. I LJ LJ IN spalt, petitrad (= 10 stafvelser). Ingen annons Införes under I krona.
ska värdefulla uppsatser. Ingen af dem har
dock företett sådana egenskaper, att hela det
utfösta priset kunnat den samma tilldelas.
Antingen gå uppsaterna utom ämnet, eller
ock hafva de uppstälda frågorna ensidigt
behandlats. I samråd med den dömande komitén
har redaktionen derför beslutit dela prisen i
första och andra afdelningen i tvänne hälfter
på så sätt, att i första afdelningen
signaturerna Silah och Ebon erhålla hvardera femton
(15) kronor samt i andra afdelningen
signaturerna Beth och Ebon tio (10) kronor.
Deijemte har redaktionen beslutit utdela tredje
afdelningens pris 10 kronor såsom ett extra
pris i första afdelningen åt signaturen E—t.
Ofvanstående signaturer torde till
redaktionen med snaraste insända sina fullständiga
adresser.
De belönade uppsatserna komma att efter
hand införas. Början göres i dagens nummer
med Beths svar å andra frågan.
Redaktionen.
Två kyssar.
Novellett af Hugo Kleist.
(Forts.)
»||rg|Hlle gigspelaren?»
»Emedan ban är så grå och förtorkad,
som lille gipspelaren, hvilken någon gång
uppenbarar sig på Pinerolos berg och spelar
giga, när det är krig i sigte. — Vi flickor i
Pinerolo kalla honom så, och han blir rasande,
när han hör det öknamnet.»
»Är den unga grefvinnan vacker», frågade
jag plötsligt.
Anita rynkade näsan.
»Hm,» sade hon föraktligt, »en
stadsskönhet. »
»Alltså icke sä vacker som du?»
Den lilla tackade mig ined ett vänligt leende
för komplimenter
»Den stackarn är for resten att beklaga»,
fortfor hon pratsamt. »Hon bevakas som en
fånge af de gamla mamsellerna. Man vaktar
henne, som vore hon en prinsessa. Man säger,
att hon icke vågar taga ett steg utom villan,
hon har ingen vän —• o, min gud, det kunde
hon just behöfva!»
Den medlidsamma Anita log och jag
anmärkte, att hon hade det bättre, då hon väl
kuade förvärfva sig så många »vänner», hon
viile; alla män i Perosa måste säkerligen falla
ned inför hennes fötter.
»Främlingar också?» frågade hon försåtligt.
»Naturligtvis», svarade jag utan betänkande;
»de fram för allt! -—- Fröken har alltså ingen
vän?» tillade jag listigt.
. »Det fins nog mången, som hon faller i
smaken», sade Anita; »men det är just icke
rådligt, att fika efter henne och derför håller
man sig på vederbörligt afstånd. Förra året
var det en ung officer i Perosa, som grundligt
förgapat sig i henne. Han ville spela henne
ett bref i händerna, men det föll i händerna
på lille gigspelaren, som falskeligen besvarade
det i hennes namn och lockade den stackars
löjtnant Leonardo i ett bakhåll. Der hetsade
det grå odjuret en vild engelsk bulldogg på
den unge mannen; hunden kastade honom till
marken och hade så när pä det gräsligaste
sönderslitit honom. Lyckligtvis hade löjtnanten
en revolver med sig och sköt besten för pannan.
Historien väckte mycket uppseende oeh
con-tessan lemnade till och med på en tid Perosa
för att det skulle hinna blifva tyst med pratet.
I villau vågade de icke en gång anställa några
klagomål mot löj’tnanten. Den stackars
Leonardo var kurerad. Men äfven lille gigspelaren
erhöll en god lexa; då han ville lägga sig till
med en ny dogg, befalde polisen honom att
hålla hunden i band.»
Det undföll mig icke, att löjtnantens historia
lände min sak till fördel. För öfrigt tackade
jag himmelen, att Leonardo i fråga fore mig
inträngt i villan, emedan det eljes varit all
sannolikhet för att jag fått pröfva pä doggens
tänder.
Emellertid hade klockan blifvit 3 och jag
begaf mig på väg till polisens embetslokal, som
låg i omedelbar närhet. Den svartögda Anita
måste jag lofva att komma tillbaka och gaf hon
mig för den händelsen hopp om en bägare vin
af allra bästa slag.
En missräkning bereddes mig genom att jag
ej vid inträdandet i polislokalen’upptäckte den
sköna. Deremot igenkände jag vid första blicken
efter Anitas beskrifning den gamle hofmästaren,
som tydligen var der som befullmäktigadt
ombud. Det®var verkligen en förtorkad liten karl,
hos hvilken allt tyckte vara grått: grått hår,
gråa, hvassa små ögon, grått skägg, gråa kläder,
en grå hatt i handen. Karlen var så påfallande
grå, att man fick medgifva, att han för ett
menniskobarn i det sköna Italien måste ha
något spökaktigt med sig. Måste man icke
befara, att den sällsamma uppenbarelsen plötsligt
skulle smälta bort i luften som lille gigspelaren
på bergsspetsarne, när han spelat sin
olycks-bringande melodi? Men trots sitt originella
utseende gjorde gestalten icke något hemskt
intryck; såsom den lille karlen beskäftigt rörde
sig, som han talade och regelbundet nickade
med hufvudet — det gjorde ett outsägligt
komiskt intryck och påminde om de små
pappgubbar, vi som barn lekte med. Men till
dver-garnes slägt hörde ändock den lille mannen
— bevakade han ej som de en dyrbar skatt?
Polisdomaren erbjöd en icke oangenäm
motsats till min åklagare och gjorde det
behagligaste intryck på mig. Det var en ung man
med benägenhet för embonpoint och ett bredt
godmodigt ansigte. Den egendomliga sak, hvari
han nu skulle intervenera, fick man väl
tillskrifva, att i detta lefnadsglada ansigte låg ett
sarkastiskt drag, som förråde en hemlig
tillfredsställelse med detta pikanta mål.
Under det domaren affärsmessigt frågade oss
om namn, stånd och karaktär, sökte han något
under sina handlingar och sköt dervid ett bredt,
gult häfte åt sidan. Dervid kom en liten täck,
ljusbrun handske i dagen, något, som kom den
lille hofmästaren att rycka till. Han ville be
mäktiga sig den, men handsken låg för nära
bordskanten, gledjier och föll till golfvet. Det
skedde i min närhet, jag tog upp den och
räckte den till poliskommisarien, hvarvid jag
märkts, att en utsökt, svag parfym strömmade
ut från den fina handsken. Tillhörde den
kanske en väninna till den galante polisdomaren?
Eller en vacker anklagad, som kort förut
försvarat sig på detta ställe och låtit handsken
stanna qvar af glömska? Eller en åklagerska?
Kanske min törnrosprinsessa? Min gissning var
riktig, ty polisdomaren kastade en snabb blick
på hofmästaren, obeslutsam om han genast
skulle lemna honom handsken . . . derpå lade
han den något afsides på den gröna duken ...
Intet tvifvel, min sköna hade varit här for att
söka upprättelse . . .
Formaliteterna voro undanstökade och domaren
uppmanade hofmästaren att förebringa sin klagan.
Den lille grå karlen hade endast väntat på
denna uppmaning. Med hes stämma och
otrolig munvighet började han ett passioneradt
anförande.
Dessa Tedesehd, så sade han, trodde sig i
ett främmande land kunna göra hvad som helst.
Bevis härför förevarande fall. Denne tysk der
hade som en röfvare inträngt i en främmande
villa och hade omfamnat och kysst en ung dam,
dotter till hans herre, grefven, trots hennes
häftiga motstånd. Endast hennes beskyddares
hastiga mellankomst hade skyddat henne frän
vidare misshandlingar. Här förelåge icke blott
en ringaktning af godt skick, utan ett
allvarsamt attentat mot den offentliga sedligheten, och
hofmästaren begärde i sin herres namn
missdådarens strängaste bestraffning, till att börja
med målets hänvisande till brottmålsdomaren,
under hvars domväijo saken hörde.
Åklagarens lidelsefulla tal kom flere än en
gång blodet att af vrede stiga mig åt hufvudet,
men jag förlorade ej det lugn och den
besinning, som jag behöfde till mitt forsvar. Jag
berättade sakens sammanhang, såsom den
verkligen tilldragit sig. Jag skildrade med lefvande
färger den förföriska situationen oeh fortfor
derpå: »Det låg fjerran ifrån mig att vilja
förolämpa contessan, eller rent af, som min
åklagare menar, vilja föröfva ett attentat; midt
på ljusa middagen inträdde jag i en trädgård
bredvid vägen, beklagligtvis förledd af ett
öfvermod, som jag ej kunde tygla. Jag kunde ej
motstå frestelsen att trycka en kyss på munnen
af den sofvande flickan, som förtrollade mig
genom sin älskvärdhet. Dët är hela min
förbrytelse och jag är beredd att lida det straff
den kräfver. Men huru än domen må utfalla,
så känner jag mig skyldig att inför detta forum
bedja contessan om fàflätelse for mitt
öfvermodiga streck. Contessan må till min ursäkt
låta gälla, att det begär, jag hyste efter kyssen,
dock icke var något annat än en hyllning ät
hennes betvingande, ungdomliga skönhet.»
»Hyllning åt hennes ungdomliga skönhet!»
kraxade lille gigspelaren hånleende fram. Och
han upprepade i de häftigaste uttryck de förut
framstälda beskyllningarne. Det vore lätt att
skymfa en värnlös flicka; men med några galanta
fraser vore skulden ej så lätt utplåuad. Som
våra uppgifter rörande sakens sammanhang
väsentligt skiljde sig åt, förhörde polisdomaren
äfven con tessans sällskap oeh trädgårdsdrängen,
som varit vitne till den stora händelsen. De
måste motvilligt bekräfta min utsago. Den
lille hofmästaren ville emellertid ej tillmäta
detta någon betydelse, i det han af alla krafter
sökte förstora min förbrytelse, så att
polisdomaren slutligen nödgades förklara, att han,
om hofmästaren vidhölle sin anklagelse, vore
tvungen höra fröken sjelf.
I det samma föll en stol omkull i
sidorummet, hvars dörrar voro stängda, och lille
gigspelaren medgaf med sötsur min, att saken kanske
verkligen ej vore så farlig, som han trodde.
Polisdomaren höll nu med leende min en liten
straffpredikan för mig öfver det opassande i
mitt företag och fälde det stora utslaget. Jag
dömdes att till straff för kysstöld böta femtio
lire till förmån för ortens fattiga.
Jag erlade mina femtio lire, tackade
polismästaren för hans opartiska dom och aflägsnade
mig, hjertligt glad öfver att ha kommit från
saken för så godt pris. I glädjen öfver att ha
äfventyrets obehagligheter bakom mig råkade
jag åter in i en öfvermodig stämning, som
väckte önskan hos mig att spela den gamle
torre hofmästaren något spratt. Derför lemnade
jag icke genast Perosa, som jag nyss förut lofvat
mig sjelf.
Det var för öfrigt ännu alldeles för hett att
jag skulle kunnat tänka på att gå vidare; jag
vände alltså till baka till värdshuset, der Anita
leende kredensade mig en ny bägare. Under
225
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
