- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1888 /
226

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 32. Fredagen den 10 augusti 1888 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

IDUN

det jag smuttade på det doftande vinet,
grubblade jag öfver, om, efter polismästarens
förklaring att vilja höra contessan, stolen i
rummet bredvid fallit omkull af sig sjelf eller om
det skett genom någon plötslig rörelse hos
någon lyssnande person. Hvem jag gissade i
deDne lyssnande person, behöfver jag väl ej
siiga. Hvarför skulle väl äfven egarinnan till
den lilla parfymerade handsken ha lemnat
rättslokalen före mig? Men för öfrigt förfelade
Anitas tillmötesgående mot mig ej sin verkan
och jag var nära länka vårt samtal in på
ömmare banor ...»

»Åh, du din skälm,» afbröt baronessan sin
make, »derom har du ju ej berättat mig det
ringaste!»

»Förlåt mig, kära vän,» urskuldade sig
baronen leende; »den gången var jag ju ännu
icke gift!»

»Lika mycket, jag ser att du var en
skänd-lig flickjägare ...»

»Till dess jag jagat upp det ädlaste
villebrådet,» skrattade baronen åter.

»Låt honom berätta vidare, fru baronessa»,
sade Fritz vou Kleeberg; »han bör få prata
fullkomligt bredvid munnen, så att vi erfara
alla hans nedrigheter på en gång!»

»Samtalet med Anita började, som sagdt,
att blifva rätt intressant», fortfor baronen, utan
att låta störa sig af de andras
hufvudskaknin-gar, »dä min gendarm åter plötsligt blef
synlig och förstulet blinkade ät mig. Jag ropade
således an honom och bjöd honom på ett glas
vin, ett anbud som han mottog med
tacksamhet. Under det Anita hemtade ett glas till
— hon sjelf hade druckit ur mitt — stack
gendarmen obemärkt ett bref i min hand. Jag
öppnade biljetten och läste:

’Signore! Ni har i dag haft många
obehagligheter; för att komma er att glömma dem
är man icke obenägen att mottaga edra
personliga ursäkter. Infinn er kl. 6 på Via di
Fenestrelle.

Min första tanke efter läsningen af denna
biljett var på den stackars löjtnant Leonardo...
Gendarmen hade emellertid erhållit brefvet från
afsändarinnan sjelf och spöket af en engelsk
dogg afhåller icke länge ungdomligt blod från
ett rendezvous. Jag behöfver ej försäkra er,
att jag kl. 6 på slaget var på bestämdt ställe.
Min gendarm var så vänlig att ledsaga mig
ända till Via di Fenestrelle och sedan helt
diskret försvinna.

* *

*



Den angifna vägen ledde utur dalen uppför
ett berg af medelhöjd och till Fenestrelle, en
italiensk gränsfästning, som militäringeniörerna
under senare tiden egnat synuerlig
uppmärksamhet ocli som kanske under ett kommande
krig kommer att spela en roll. Via de
Fi-nistrelle blef betydelsefull för mig, emedan bär
uppslogs ett af de angenämaste kapitlen i min
lefnads bok.

Hon bildar en romantisk bergstig. Till
venster stupar vägen brant ner och skyddas genom
en balustrad. Lutad mot denna balustrad har
man en härlig utsigt öfver Perosa och dess
blomstrande trädgårdar, öfver hela
Ancona-dalen och dess måleriska skönbeter. Till
höger var den breda vägen begränsad genom höga
stenmurar, som omslöto en stor park, hvars
vackra, lilla slott utgjorde ett älsklingsställe
för Maria Adelaide, Victor Emanuels första
gemål, och som är öfvergifvet sedan årtionden
tillbaka, eudast anförtrodt ät en skogvaktares
uppsigt. Kort sagdt, Via de Fenestrelle egnade
sig så som fä ställen här på jorden till
rendez-vousplats för förälskade par, som här förtjusta
kunde beundra landskapets skönheter och vara
säkra på att icke blifva störda. Vare sig att
trafiken mellan Perosa och Fenestrelle ej är
synnerligen liflig, eller att invånarne begagna
sig af en kortare väg — allt nog, vägen, som
jag beträdde, var fullkomligt folktom och jag
såg ej ens en fotvandrare.

Jag vek just långsamt kring en tvär
krökning, då jag plötsligt på en liten bänk i
skuggan af ett väldigt kastanieträd varseblef en
ljus fruntimmersdrägt och en röd atlassolfjäder,
som rördes af en fin liten hand.

Det var min sagoprinsessa. Jag hade
sett-fröken Törnros endast i sömnen, dä, när den
sköna förskräckt uppvaknade och skrek till;
det egentliga uttrycket i hennes drag var mig
således obekant. En blick på det leende lilla
ansigtet med de spelande ögonen lärde mig nu,
att jag hade att göra med en liten skälm till
flicka, som af rent öfvermod hade beviljat mig
ett rendezvous. Jag såg likväl, att den lilla
damen var en smula förlägen; men jag var
skyldig henne upprättelse och ville hjelpa henne
öfver det pinsamma i vårt första
sammanträffande. Jag närmade mig aktningsfullt och
lyfte på hatten.

»Jag är öfverlycklig, min fröken,» sade jag,
»att fä göra er min personliga afbön ...»

«Jag vet redan», sade hon i något
sarkastisk ton, »det var en hyllning åt min
skönhet ...»

»Jag menade allvarsamt dermed, min
fröken, och den sarkastiska tonen i edra ord är
alldeles ej på sin plats», svarade jag. »En
blick i er spegel mäste ju dessutom säga er,
att min förklaring är trovärdig.»

»Nå, ni har ju måst hårdt böta för er
handling. Att för en fattig kyss af gendarmer
eskorteras till polisen, der undergå inqvisition
och pinlig behandling och dömas är verkligen
en för hård lott...»

»Jag har icke funnit straffet så strängt»,
svarade jag leende, »att jag icke för samma
pris gerna än en gång ville upprepa min
förbrytelse ...»

»Åhå, det är icke meningen», sade deu
unga flickan i afvisande ton, i det hon
kastade en forskande blick på mig och flyttade
sig litet längre bort på bänken.

Jag skrattade.

»Så var icke heller meningen med mina
ord . . . Lugna er! En förvillelse är ingen
regel och jag brukar icke alltid glömma den
respekt, man är skyldig unga damer . . . Jag
ville endast säga, att den röfvade kyssen var
så ljuf, att den riktigt ersatte mig för alla
följande obehag.

Den lilla var en smula förargad öfver, att
hon visat rädsla.

»Inför polisdomaren sade ni ej så,» invände
hon gäckande; »när man hörde er der, kunde
man tro, att ni kände uppriktig ånger öfver
ert brott...»

»Inför polisdomaren? Åh, hur vet ni det?»

Den unga flickans ansigte färgades af en
djup rodnad.

»Ni var ju icke der», fortfor jag
obevekligt. »Eller skulle ni må hända befunnit er
i närheten af en viss stol, som föll omkull?»

»Ni märkte det?» frågade hon lifligt. »Ni
gissade alltså, att jag var i närheten?»

(Forts.)

Idun gratis erhåller en hvar, som anskaffar
5 abonnenter, af dessa upptager
afgiften (à 1 kr. för hvarje qvartal) och
insänder den samma till Red. af Idun,
Stockholm.

Iduns byrå och expedition

hållas under sommarmånaderna öppna endast
måndagar, torsdagar och fredagar kl. 10—1.

Våra barn.

Öfning af venstra handen. I
öfnings-skolan vid Stats-Lärarinneseminariet i
Wien har man sedan flera år egnat
venstra handens uppöfvande särskild
uppmärksamhet. Så få de små eleverna
i första klassen på handarhetstimmarne
lara sig att förfärdiga snören och
snod-der, derför att båda händerna behöfvas
lika för detta arbete. Härtill sluter
sig enkla syöfningar med tjockt
ullgarn på grof stramalj, då barnen fä
omvexlande sy med venstra och högra
handen. Äfven under andra skolåret
fortsättas dessa öfningar, ehuru i något
förändrad form. Användandet af
venstra handen erbjuder ingen svårighet
för barnet, ty det är detta fullkomligt
likgiltigt, hvilkendera handen det skall
använda; det är först senare den
venstra handen blir i viss mon oskicklig,
i följd af den nästan totala
overksamhet, hvartill han dömes under
uppfostringstiden. Andamålet med venstra
handens uppöfvande är dock ej endast
att göra båda händerna lika skickliga,
utan än mera alt förtbygga den en-

sidiga hållning, hvartill det uteslutande
bruket af högra handen för, och
hvilken beklagligtvis allt för ofta
förorsakar ryggradskrökningar.

Helsovård.

I vår mångläsande och nattvakande
tid, då närsynthet och svagsynthet bli
allt mera allmänna, borde en hvar
förvärfva sig kunskap om, hvad man bör
iakttaga, för att i det längsta få
bibehålla sin synkraft. En läkare har stält
följande tio råd till vårt förfogande.

1. Vid hvarje arbete, i synnerhet
läsning och skrifning samt qvinliga
handarbeten, bör du akta på, att
tillräckligt ljus faller på arbetet, helst
från venster oeh uppifrån.

2. Undvik att solljuset eller
lampljuset faller direkt i ögat eller bländar
det genom reflex från snö eller hvitt
papper.

3. Lampljus får ej fladdra eller vara
ostadigt och ojemnt; ljuslågan måste
döljas af en kupa.

4. Kuporna af mjölkglas äro bäst;
kupor och skärmar af matt glas med

inslipade figurer äro högst farliga och
skadliga för ögonen. Likaså sådana
skärmar, hvilka äro fullkomligt
ogenomskinliga såsom de gröna papp- och
pappersskärmarne, emedan ögat då ena
stunden utsättes för skarpaste ljus och
den andra för half skymning.

5. Håll aldrig ögonen för nära
arbetet, hvarmed du sysslar. Det blir
en vana och alstrar närsynthet.

6. Synkraften anstränges starkt och
onödigtvis, om man sysslar med finare
arbete i s. k. korsljus.

7. Smärta ögonen eller tåras eller
vilja bokstäfverna vid läsning eller
skrifning löpa tillsammans, bör man
genast lägga arbetet och en stund hvila
ögonen genom att blicka bort i fjerran.
Blir förhållandet det samma, när
arbetet återtages, bör man helt och hållet
afstå från detta.

S. Man bör aldrig läsa, då man
ligger, går eller åker, det må nu vara
i jernbanvagn, spårvagn eller någon
annan vagn, ty ögonen lida betydligt
deraf. Äfven vid tillfrisknandet från
någon svårare sjukdom bör man skona
ögonen.

9. Glasögon böra endast nyttjas
efter läkares förordnande. De fa ej
bäras ständigt och användas vid hvarje
arbete, emedan detta mera skadar än
gagnar. Det samma gäller om färgade
glasögon.

10. Man bör skydda ögonen för
häftig öfvergång från ljus till mörker
och sträfva att genom ett förnuftigt
lefnadssätt, i synnerhet genom riktig
fördelning af sömn och vaka stärka
sina ögon.

Huskurer.

EU förträffligt medel mot diarrhé,
användbart äfven för barn, är följande:
En äggula slås med två matskedar
hvitt krossocker, tills den blir
fullkomligt hvit och skummig, dä man
långsamt ihäller ett litet dricksglas — två
deciliter — gammall och godt hvitt
vin, som röres dermed. Blandningen
tages sedan med sked liksom medicin.
Mängden beror på patientens ålder;
små barn få t. ex. en tesked hvarje
halftimme. Om man i stället för det
hvita vinet tager ett vinglas malaga,

226

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:34:18 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1888/0258.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free