Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 34. Fredagen den 24 augusti 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tion ske å närmaste postanstalt. — Bidrag från alla områden fSr qvinlig in||i| användas och marginal lemnas. Namn och adress torde alltid noga
verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör I Vj U IN angifvas, och kan fullkomlig diskretion från redaktionens sida påräknas.
som då redigerades af E. Walford, och fick bra
be-taldt. Utgifvaren af »San Francisco Bulletin»
erbjöd mig anställning i sin tidning, och inom kort
var jag öfverhopad af arbete.»
»Men som gift var det väl svårt att fortsätta den
bana ni valt?»
»Nej, inte det minsta. Jag har födt upp fyra barn,
men hvad är det att skryta öfver mot den
amerikanska tidningsredaktrisen, som skötte en tidning,
en vagga, en symaskin och ett postkontor.
Allvarsamt taladt, så äro fruntimmerna kleaa, derför att
de klema med sig for mycket.» »Anser ni verkligen,
att de kunna täfla med männen i striden för dagligt
bröd?»
»Derpå ha vi talande bevis från alla land, såsom
till exempel från de franska handelsidkerskorna eller
bondkvinnorna for att icke tala om landtmannens
hustru i Amerika eller de svenska bondhustrurna,
som tvätta och stryka alla husets kläder, laga mat,
skura golf, väfva och sy familjens kläder, sticka dess
strumpor, sköta ladugården och mjölkkammaren samt
äfven vid bråd tid hjelpa till med utarbete.
Qvinnorna ega ej männens kroppsstyrka, men de äro
mycket segare och uthålligare, låta sig ej så lätt
krossas af motgången samt ega ett makalöst
tålamod.»
»Ni liar således aldrig varit utan arbete under
alla år, ni tillhört pressen?»
»Inte en vecka. Ofta liar jag känt mig uppgifven
af trötthet, men hållit i likaväl.»
»När blef ni medarbetare i »Daily News»?»
»Då jag gifte mig. Mr Crawford var »Daily News»
korrespondent i Paris. Jag var då nära tjugutvå
år. Mitt giftermål förändrade på intet sätt mitt
yttre lif. Jag var lika fri och oberoende som förut,
med samma intressen och sysselsättningar. Det gaf
mig blott nya tillfällen till utvidgad verksamhet.
Min man och jag arbetade tillsammans, den ene
fyllande hvad som fattades hos den andra och
bistående hvarandra med råd och uppmuntran på ett
sätt, som för mig var en källa till oförgätlig
sällhet.»
»Ni måste vara begåfvad med en jernhelsa?»
Jag har alltid haft hvad man kallar god helsa,
men om jag, såsom andra, hade klemat med mig, i
stället för att hänge mig åt arbete, så skulle jag
dukat under såsom mängden. Det fins i sjelfva verket
ingenting på tidningsmannabanan, som ej en qvinna
kan göra lika bra som en man, men åtskilligt, hon
kan göra bättre än han.»
»Men detta lif har dock sina faror för en ung
flicka, och Paris under andra kejsardömets tid mätte
ej ha varit något synnerligen lämpligt ställe för en
ung dam att pä egen hand taga sig fram såsom
journalist.»
»Må sä vara, men aldrig har jag varit utsatt för
några större obehag, ehuru jag varit här både under
kriget —71 och kommunens dagar.
Jagharströf-vat genom Versailles gator sent på natten, då staden
genomsvärmades af soldater, och trängde mig fram
genom barrikaderna den 23 Mars 1871 till Hötel de
Ville för att vara närvarande vid rådplägningen
mellan kommunardernas ledare. Likafullt lefver jag
ännu och är oskadd till lif och lem. Jag har aldrig
gått beväpnad, ehuru jag under kriget lade mig till
med en liten miniatyrpistol. Sinnesnärvaro,
kallblodighet och en af okunnighet om faran alstrad
oförskräckthet äro bättre än alla vapen.»
»Men hur kan ni försvara den saken, att qvinnor
skulle ha större framgång än män just på den
banan?»
»Emedan de få tillträde, der detta nekas män.
Ministrar äro tillmötesgående mot en qvinna, då de
skulle vara förbehållsamme mot män. Och så är
det öfverallt, der man har att göra med män, ända
ned till gendarmerna. Jag päminneu mig just en af
mina största triumfer, hvilken jag vann just på grund
af mitt kön.
Det var vid den stora debatten i Versailles den
24 Maj. Nästan alla utländska korrespondenter
blefvo nekade tillträde, men Thiers, som alltid varit
mig synnerligen bevågen, skaffade mig plats bland
de fruntimmer, som fatt biljetter till sammanträdet,
i en griljerad loge, från hvilken jag kunde se och
liöra allt. Jag satt såsom fastnagfad på min plats
från tidigt på morgonen till sent på natten, då
debatten slutade och den nya regeringen var tillsatt,
utan att göra minsta anteckning, men utan att ett
ord undgick mig. Vid midnatt var debatten slut;
jag återvände skyndsamt till Paris, sammanträffade
med min man, tog ett rum på närmaste hotell vid
Gare du Nord och skref ur minnet en redogörelse
för den långa debatten. Timme efter timme ilade
pennan, så fort den kunde; jag slängde sida efter
sida till min man att korrigeras, och några minuter
efter kl. sju hade jag artikeln:färdig att afsända till
London. Följande morgon hade »Daily News» en
utförlig redogörelse för hela debatten.»
»Det var en oerhörd ansträngning. Hade den
inga menliga följder?»
»Nej visst inte. Större ansträngningar har jag
gått igenom, såsom till exempel, då jag bevistade
den bat, som gafs för marskalk Mac Malion af le
Tribunal de Commerce. »Daily News» önskade få en
utförlig beskrifning på damernas toaletter. Jag
lemnade tidigt balen för att hinna telegrafera på
qvällen, men ett häftigt åskväder hade utbrutit, och
någon vagn stod ej att få. Jag måste derför, som jag
stod i baldrägt, bege mig af till fots till den långt
bort belägna telegrafstationen. Innan jag hunnit
halfvägs, tappade jag satinskorna och fortsatte
springande i strumpsockarne den återstående vägen.
Klädning och kjolar hängde som våta trasor omkring
mig och genomblöt, som om jag varit dragen ur
sjön, måste jag sitta på telegrafstationen och göra en
liflig beskrifning på den lysande balen, på det att
»Daily News» dermed skulle kunna roa sina läsare
på morgonen. Jag förkylde mig ej. Jag har varit
synnerligen lycklig i slika fall.
Under koleraepidemien 1S84 gjorde jag, min man
ovetande, af fruktan att det skulle kunna oroa
honom, en rund kring kolerasjukhusen och blef ej
smittad. Jag vill dock ej förneka, att jag kände mig
allt annat än lugn, då jag kom in i den första
salen, der flere döda ännu lågo.»
»Det var ett käckt tilltag! Det är förvånande
hur ni stått ut med allt.»
»I strängt och oaflåtligt arbete ligger en eggelse
ocli en uppehållande kraft. Om jag ej haft det
dagliga tvånget, som ständigt följer oss
tidningskorrespondenter, skulle jag aldrig kunnat bära min
mans död, men det var min räddning.»
»Fortsätter ni allt jemt?»
»Ja, naturligtvis. Det fins ingen så intressant
verksamhet. Alltid är det något nytt som inträffar,
och man är ständigt på jagt efter nya ämnen och
nya storheter. Det var min man, som först
upptäckte Gambetta, och genom vår bemedling
åstadkoms försoningen mellan Thiers och Gambetta,
hvarförutan republiken skulle varit en omöjlighet Vi
upptäckte äfven Albani, och första gången hon stod
omnämd i tidningarna, var i en liten beskrifning i
le Temps och ett par andra tidningar på en soaré
hos oss.»
»Har ni någon allmän regel eller metod för ert
arbetssätt ?»
»Observera, reflektera och skrid sedan oförtöfvadt
till verket skulle jag vilja kalla mitt valspråk. Det
egentliga arbetet sker, innan man sätter sig till
skrif-bordet. Då man väl fått pennan i handen, sker
smältningsprocessen af tankarne. De ordnas och
förbindas sins emellan, och så löper pennan så raskt
som möjligt. Om den stannade skulle svårigheter
uppstå och tankarne börja att stocka sig. Men är
uppsatsen väl färdig, så kommer reaktionen. Jag
afskyr att läsa igenom hvad jag skrifvit, men det är
nödvändigt för att mildra vissa uttryck och retuchera
det hela.»
»Ni borde ha en handsekreterare.»
»Ja, men kan man skämta och skratta med honom
såsom med sin penna och en inbillad allmänhet?»
»Ni tänker alltid på allmänheten?»
»Ja, alltid.»
»Men hur kan ni känna allmänhetens smak i
England, ni, som ständigt vistas i Paris?»
»Jag passar alltid pä tillfälle att studera mina
landsnän, och detta kan man öfverallt. Då jag är
i England, ser jag så mycket som möjligt af lifvet
der. Ni minnes Petri syn ? Ingenting är rent eller
orent för mig.»
»Har ni alltid varit af samma mening?»
»Nej, för ingen del. Jag är inte vidskeplig i
allmänhet, men ibland tycker jag mig se ödets finger
i vissa obetydliga tilldragelser. Det föll mig en gäng
in att spela på lotteri, och jag vann ett par
glasögon med guldbågar. Detta tog jag såsom en
fingervisning att studera lifvet närmare, och så fördes
mina tankar på Petri syn. Dessa glasögon gjorde
emellertid min lycka. En annan gång hade jag en
lika påtaglig varning att icke låta stolthet och
sjelfkärlek förblinda mitt omdöme, utan betrakta
förödmjukelser såsom helsosamma och nyttiga.»
»Hvilket är i er tanke bästa sättet att uppnå och
bibehålla journalistisk öfverlägsenhet?»
»Att framför allt vara sann, ej oroa sig för
morgondagen, ej låta tillfälliga obehag och motigheter
nedslå modet, utan ge alla sina krafter åt den sak
man hax för händer och söka göra sitt bästa såsom
stode man inför evighetens domslut. Sedan kan
man såsom fatalisten lägga händerna i kors och lugnt
afvakta utgången.
Sen till, ärade läsarinnor, att Idun finnes hos
alla edra bekanta!
En minnesblomma från
fransk mark.
(Blad ur min dagbok).
|tf||J|et var en varm aprildag vid femtiden på
eftermiddagen, då jag tillryggalagt den
ungefär 30 minuter långa vägen mellan Rouen
och pilgrimskapellet Bon-secour. Uppför,
ständigt uppför gick stigen, solhettan plågade mig,
det var derför med ett obeskrifligt behag jag
kände några friska vindar kringflägta mig der
uppe på kullen. Inkommen i kapellet måste
jag stå stilla en stund för att vänja ögonen
vid dunklet derinne. Endast sparsamt
inströmmade ljuset genom de färgade fönstren och det
i blått och guld målade taket ökade den
skymning, som var rådande. Väggarne voro
sammansatta af små marmorskifvor med
inskriptioner. Jag betraktade dem närmare, först en,
så en annan oeh vidare hela viiggen uppför.
Här mötte jag då åter en af de der vackra
idéerna man här och der finner bland den
katolska lärans bekännare och hvilka hvar för
sig likna en liten rännil af lefvande vatten bland
stelnade isblock.
Läran kan förvrängas och stöpas i former,
men menniskotanken binder sig aldrig, endast
skenbart herskar dogmen öfver tankens
representanter; ett uppmärksamt öga upptäcker snart
nog ställen, der hjertat och känslan brutit den
härda isskorpan för att bana sig väg fram till
ljuset.
Tusentals menniskor kommo hvarje år till
denna lilla helgedom för att bedja. Deras lära
sade ju, att det var ett af de ställen på jorden,
der den Allsmäktige mera omedelbart nalkades
dem och som ett bevis härpå kallades kapellet
Bon-secour.
När nu pilgrimens bön blifvit uppfyld,
fram-buros hans tacksägelser till templet, inristade
i marmor, och der stodo de sedan till en
uppmuntran för alla andra bröder och systrar,
hvilka likt en alltid hungrande tiggarskara
trängdes kring den Barmherrtiges tron.
Dock, det låg äfven en annan tanke häri;
man hade användt dessa marmorskifvor till
bildandet af kyrkans murar, och jag tror ej
att något mera passande ämne till uppförandet
af ett tempel torde finnas än uttrycket af
öf-verfulla hjertans tacksamhet!
Jag hade stått försjunken i tankar och
uraktlåtit att deltaga i den allmänna bönen, hvilket
alltid varit min vana vid inträdet i en katolsk
kyrka, dels till följd af cn inre böjelse, dels
också for respekterandet af det folks seder,
hvars land jag gästade.
Den eviga kärlekens eld brann luga och
stilla öfver det stora midtelaltaret, ett skärt
sken kastades öfver madonnabilden genom
lampans röda glas och en rökelsesky hvilade lik
en lätt slöja öfver det hela. Jag gick fram
till den öfriga knäböjande skaran och lät mina
egna tysta böner förenas med de andras . . .
En stund hade förgått, då jag stördes genom
ljudet af några osammanhängande ord, som
hviskades tätt bredvid mig. Jag upplyfte
hufvudet och såg vid min sida en qvinlig varelse,
från hvilken orden tycktes komma. Den slitna,
tarfliga drägt hon bar utvisade fattigdom, håret,
som låg slätkammadt under den hvita
linnemössan, häntydde genom sin silfverglans på en
högre ålder och hvad ansigtet beträffar talade
alla dess veck och fåror om lidande, som härjat
skönhet, härjat ungdom, som brutit kraft och
som gäckat förhoppningar. Men striden inom
det stackars menniskohjertat tycktes utkämpad
nu, jag tyckte mig kunna se det, ty den
Allvises segertecken hade till sist blifvit stämp-
240
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
