Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 34. Fredagen den 24 augusti 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Manuskript, som ej antages till Införande, återsändes, så vida porio bl- | l-\ I I Kl Annonser mottagas endast mot kontant liqvid I förskott af 25 ore pr
4-fogas. Inga ofrankerade försändelser lösas. I LJ LJ IN spalt, petitrad (= 10 stafvelser). Ingen annons införes under 1 krona.
ladt deröfver, det talade om undergifvenhet
och tålamod.
Dock, hvad som ännu mycket mer rörde
mig vid åsynen af denna gamla qvinna, var
den djupa innerlighet med hvilken bönens ord
gingo öfver hennes läppar. Hela själens glöd
låg uttryckt i det öga, hvilket hon fästat på
madonnans bild, händerna hade konvulsiviskt
omfattat alla kulorna på radbandet, som hon
tryckt till sitt hjerta, liksom ville hon förena
alla dessa böner till en enda att dermed tolka
sina känslor.
Hvem gälde det månne?
Denna fråga upptog de närmaste minuterna
mina tankar, under det jag tyst smugit mig
frän hennes sida, men snart var allt annat
glömdt för den njutning stunden gaf, ett
intressant arbete förelåg mig, jag skulle ju bese den
lilla helgedomen i sin helhet.
Sent omsider begaf jag mig ut i dagsljuset
igen; på branten af kullen låg kyrkogården och
dit styrde jag mina steg. Utsigten härifrån
var utomordentlig.
Djupt nere i den ofantliga dalen låg till
höger staden Rouen med alla sina kyrkor och
palatser. Jernbantågen rusade frustande fram
och tillbaka samt korsade staden i flere
rigtningar, men några menniskor kunde ej urskiljas.
Till venster slingrade sig Seiuen likt ett bredt
blått band kring kullens fot. Der gingo båtar
på väg till och från den stora verldsstaden
Paris.
Lugn och tystnad rådde omkring mig på
kyrkogården, men der nere i dalen var det
idel lif och rörelse. Pä kyrkogårdens midt
reste sig ett ofantligt kors med en skulpterad
Kristusfigur; dess armar voro utsträckta och
hufvudet hvilade mot venstra skuldran. Jag
blickade upp i hans ansigte och märkte, att
hans ögon rigtades ned i djupet, liksom hade
han velat följa menniskorna i deras äflan der
nere.
Några ord uttalades bakom mig, denna gång
tydliga nog att kunna urskiljas.
»Cétait là qu’il ëtaifc allé, mon fils, mon
pauvre enfant»! Jag vände mig om och
igenkände samma qvinna jag sett inne i kapellet.
Hon stod nu vänd mot det dimmiga fjerran, som
gömde Paris.
Plötsligt såg jag henne sjunka tillsammans,
under det några väldiga snyftningar skakade
hennes kropp.
Jag kunde ej motstä begäret att nalkas
henne.
»Ni lider, är det ej något som jag kan göra
för Br?»
Den gamla såg upp, borttorkade tårarne och
smålog.
»Nej tack, ingen kan hjelpa mig utom den
heliga Modren och att hon hört mina böner
derom är jag fullkomligt viss. Se, det är ej
misstro, som kommer mina ögon att flöda öfver,
det är stundom så, ser Ni, att jag känner det
för trängt härinne och då måste det ut, om ej
bröstet skall sprängas.»
Jag hade satt mig på gräskullen bredvid
henne.
»Bor Ni här i Rouen?» frågade jag
slutligen utan att egentligen veta hvad jag skulle
säga.
»Nej, min stuga ligger nägot utanför staden,
men jag går hvarje dag dit för att arbeta.»
»Ni är då mycket fattig?»
»Å nej, gamla Celeste tjenar nog för att
uppehålla lifvet och mera begär hon inte. När
sedan arbetet är slut går jag hit upp för att’
bedja, det har jag gjort alltsedan barnet mitt
dog och det är nu många år sedan.»
Jag ville ej utleta hvad jag förstod vara
hennes bjertehemlighet, men efter en stund
fortfor hon:
»Henri, ser Ni, var mitt enda barn och till
min olycka dog Jean, min man, kort efter
gossens födelse. Jag blef då ensam att
uppfostra barnet. ’Du måste göra honom till en
hederlig karl, Celeste’, var det sista Jean sa’
här i lifvet och det har ofta kommit för mig
de här åren. Dock, mitt samvete är rent, jag
har gjort hvad jag kunnat, det kan jag svära
på inför alla helgon!»
(Forts.)
Teater och musik.
Kungl, operan.
Såsom vi i förra numret nämde, började k.
operan sin verksamhet för det nya spelåret under
synnerligen lofvande omständigheter. Och under
den nu förflutna första veckan hafva ej mindre
än trenne ståtliga repriser gått af stapeln samt
hvarje föreställningsafton med ljudeligt bifall
helsats af en fullsatt salong. Detta bifall har ock i
allo varit väl förtjent.
1 den första reprisen, Webers härliga opera
»Oberon», tages priset naturligtvis af fru Östberg,
hvilken i Rezias parti har en af sina förnämsta
roller. Den högt begåfvade sångerskan utförde
bl. a. den storslagna oceanarian i andra akten pä
ett sätt, som beträffande konstnärlig smak,
dramatiskt lif och tonernas välljud svårligen torde
kunna öfverträffas. Hela rollens utförande står
för öfrigt såväl i vokalt som dramatiskt
hänseende som en af de mest helgjutna, vår k. opera
har ati uppvisa. Fru Edling hör till dessa
sångerskor, som man aldrig ledsnar höra och se.
Hennes utförande af Fatimas roll förtjenar ock
allt beröm. I Huons roll uppträder för första
gången hr Lundmar-k och ej utan framgång. Rösten
klingar bäst i de mera lyriska delarne af partiet.
De mera fordrande ställena komma deremot ej till
sin fulla rätt, t. ex. i första aktens stora aria,
hvilken här ej blir af tillbörlig verkan. Hr L:s
utförande af Huons parti är dock på det hela
taget vårdadt och utvisar elt bestämdt framsteg,
innebärande goda löften för framtiden. Titelrollen
utföres af hr Strandberg, hvars välklingande, om
ock något svaga röst passar synnerligen väl för
detta parti. Hrr Janzon och Ohlsson äro äfven
förträffligt på sin plats, den förre som
eunuckför-mannen och den senare som Huons väpnare.
Den andra reprisen för säsongen har utgjorts af
Boitos opera »Mefistofeles». Alltid gerna hörd,
utöfvade den, då den nu i fredags första gången
gafs, särskild dragningskraft på grund af den nya
rollbesättningen. De båda manliga hufvudrollerna
innehades nämligen, den ena, Mefistofeles, af en
debutant å denna scen, hr Fahlström, och den
andra, Faust, af den från föregående gästspel
härstädes kände, danske tenorsångaren hr Brun.
Derjemte liade man nöjet i Margaretas roll återhöra
fröken Ek, hvilken som bekant här bar ett af sina
bästa partier. Hvad först titelrollens innehafvare,
hr Fahlström, beträffar, sä måste, om man
bortser derifrån, att hans röst i det lägre registret ej
alltid räckte till, hans debut å denna scen anses
som särdeles lyckad. Det är den bästa Mefistotyp
vi sett sedan hr Algot Langes dagar. Hr F. har
god scenvana — han lär förut hafva uppträdt i
Kristiania och några landsortsstäder — präktig
figur, tydlig frasering, hvarjemte hans sång
utmärkte sig för god tonbildning och i allmänhet
ett vårdadt föredrag. Hr F. synes kunna varda
mycket användbar. Hos hr Bran fäste man sig
i synnerhet vid två saker, hans ovanligt goda
svenska uttal och hans synnerligen vårdade spel,
hvilket kulminerade i det förträffliga återgifvandet
af sista akten, den döende Faust. Röstmedlen äro
goda, sångföredraget vårdadt och samvetsgrant,
men stämman är ej alltid sympatisk. Måhända
lämpar sig denna roll ej heller så alldeles väl för
hr Bruns naturel. Utförandet af den samma kan
dock betecknas som godt. Fröken Ek var utmärkt
som Margareta. Den alltigenom, hvad såväl sång
som spel beträffar, helgjutna prestationen, som hvars
glanspunkt fängelsescenen framstod, framkallade
det lifligaste och mest berättigade bifall. Fröken
Klemming var likaledes en förträfflig Helena och
sekunderades godt af en fröken Petersson som
Pantalis.
Körerna i båda operorna gå förträffligt under
kormästare Edgrens skickliga ledning; att orkestern
under dJrektören-hxifkapulliuåslarenAvrdqcists egen
taktpinne helt enkelt gör sin sak utmärkt, behöfver
knapt nämnas. Dekorationerna äro desamma som
förut, och scenförändringarne gå snabbt och säkert.
De båda nya promenadfoyererna användas flitigt
af publiken, och särskildt tyckes den qvinliga
delen af den samma finna stort behag i dem.
Detta är ej heller underligt. I stället för att som
förut vara dömda att i tre, fyra timmars tid sitta
stilla inne i den heta salongen, kunna damerna
nu i foyererna få både rörelse och frisk luft,
äfvensom andra förfriskningar.
Den tredje reprisen å lyriska scenen är Wagners
opera »Tannhäuser», hvilken gafs sistlidne onsdag
med hr Brun i titelrollen. Ett närmare
omnämnande af denna repris kunna vi emellertid ej
lemna förr än i nästa nummer.
K dramatiska teatern.
Å denna teater, hvars artister för det nu ingångna
nya spelåret arbeta på egen risk och för egen
räkning, tog verksamheten sistlidne tisdag sin
början med uppförandet af »Tartuffe» och »I
telefon». I den förstnämda ypperliga och välkända
komedien firade hr Hillberg en sannskyldig triumf
i titelrollen, hvars många olika skiftningar förträffligt
pointerades och kommo till fullaste rätt. Hr
Bæckströni, hvilken efter lir Lagerqvist, som med
förra spelårets slut afgått från teatern, öfvertagit
Orgons roll, hade här goda tillfallen att lägga i
dagen sin framstående talang. Äfven öfriga
medspelande skötte sina roller väl och med god
ur-skilning.
Till efterpjes gafs som sagdt den för tidigt
bortgångna fru Benediktssons omtyckta bagatell
»I telefon», der fru Harüuan. med vanlig talang
och vanlig framgång utförde Siris roll. Att bifall
och blommor ej uteblefvo faller af sig sjelft.
Hvad personalen vid denna teater beträffar,
hafva som bekant utom hr Lagerqvist fruarna
Hvasser och Kinmanson med förra årets slut afgått.
I stället har teatern återfått en af sina förra
stödje-pelare hr Fredrikson, hvilken från och med denna
termin intager den dubbla posten af ledande
direktör och skådespelare. Också äro vi förvissade
om, att han i denna dubbla egenskap skall göra
den dramatiska konsten ovärderliga tjenster, till
båtnad såväl för det sällskap, hvars direktör han
är, _ som ock för den teaterälskande allmänheten.
Äfven vid denna teater har säsongen börjat
under gynsamma omständigheter. Salongen var
nämligen vid första föreställningen fullsatt och
belåtenheten allmän. F. Hbg.
mb
Visdomsord.
Om hjertat löper af med forståndet, har det
vanligen ej mycket att taga med sig.
* . *
Gör aldrig den oförståndige till föremål för
ringaktande hånlöje; den lektionen kommer lifvet
förr eller senare att gifva dig sjelf.
* &
$
Det är väl, att vi ej kunna betrakta oss
sjelfva med andras ögon; under den blicken
skulle vår sjelliörnöjdhet försvinna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
