Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 34. Fredagen den 24 augusti 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN
Doktorn sjelf giek nervöst upp och ned och
stökade med ett och annat, synbarligen utan
någon bestämd plan, ty ena stunden kastade han
ned några effekter i en kappsäck för att den
andra åter rifva upp allt sammans. Han såg
både tankspridd och misslynt ut, oeh ingen
skulle egentligen kunna tro, att det i dag var
hans bröllopsdag, att han om några timmar
skulle stå brudgum. Nervositeten kunde ju
förklaras, men de der rynkorna i pannan och
den der mulna, nästan stränga blicken passade
icke särdeles väl till situationen.
En annan anmärkning — hvarför detta stök
i sista stund? Det plägar ju vara vanligt, att
de nygiftas våning står redo och klar att
mottaga dem, åtminstone dagarne eller dagen före
vigseln. Och här funnos ännu så många
småsaker att ordna eller lägga ned. — Var det må
hända derför, att läkarens stränga praktik tagit
honom för mycket i anspråk, för att han skulle
hunnit med allt förut, eller var det ungkarlens
inbitna, sorglösa vana att skjuta upp till sista
stund?
Nå, nå — det var ju mest småsaker, som
funnos qvar! Den slora inredningen var nog
i behörig ordning.
Ja, han skulle gifta sig, och det återstod
honom icke lång tid att göra upp räkningen
med sitt forna ungkarlslif, innan han for
alltid skulle säga det farväl med alla dess
minnen. Det ligger ju alltid någonting sällsamt
spännande i dylika ögonblick, då man står på
gränsen mellan ett förgånget och ett nytt skede
i lifvet, och en vigsel är ingen
hvardagshän-delse, som man går till mötes utan allvarliga
känslor, men vanligen uppslukar kärleken alla
andra funderingar, sällheten, som väntar bortom
den högtidliga ceremonien, hägrar ständigt i
strålande glans, och så är allt annat ett kaos,
som man icke längre märker.
Men här tycktes förhållandet vara något
annorlunda; här var tydligen allvaret det
öfvervägande i sinnesstämningen.
Efter en stund öfvergaf han det fruktlösa
försöket att få ordning med packningen och
gick till chiffonieren, hvars alla små fack och
lådor han började undersöka. Hvilken mängd
af småsaker han radade fram på klaffen! Här
ett batteri af små flaskor, innehållande droppar,
gifter eller parfymer, der en hög granna
kot-tiljongsmärken, troféer från segrar i balsalongen,
en mängd anteckningsböcker, några nipper af
olika slag m. m. — och så dessa
omsorgsfullt bundtade brefpackor, hvilka helt säkert
hade både ett och annat intressant att förmäla
om det förflutna.
Allt sådant der måste offras åt förgängelsen.
En autodafè redes i ordning i kakelugnen,
och snart hafva lågorna förvandlat dem till en
hög af lätta sotlager, som föras med af draget
upp genom skorstenen, ut i rymden, der de
slutligen försvinna. Och så äro de synliga
spåren igensopade, utplånade, och endast
minnet jagar då och då åter fram någon gengån-
gare från den tid, som var och aldrig mer
skall återkomma.
Det såg emellertid ut, som om Hahne icke
så litet tvekade inför denna nödvändighet.
Särskildt fans der en liten brefpacke, som mer
än alla andra tycktes fängsla hans
uppmärksamhet. Han vände den flere gånger i
handen, och blicken fixerade den med ett
vemodigt, sorgset uttryck.
Han vände eldstaden ryggen och slog sig
ned i en emmastol vid divansbordet.
Taklampan med sin ljusröda flijsskupa gaf honom ljus
nog att kunna läsa, och troligen hade han
heller icke velat förderfva dess stämningsfulla
belysning med något annat. Det passade visst
bra till lektyren.
Det var helt vanliga små bref, på helt
vanligt brefpapper, men uppe i hvarje vensterhörn
på första sidan sågs en pressad blomma
fastsatt, konvaljer, blåklint, förgät-mig-ej, gullvifva,
preatkrage, violer... ett belt litet herbarium.
Och fast än vissnade alla, talade de nog sitt
varma språk ändå, ty Hahne sågs gång på
gång pressa ögonlocken igen öfver en tår, som
rebelliskt ville tränga sig fram.
Så ringde det på tamburdörren, och strax
efter trädde en ung, frackklädd man in i
rummet. Det var literatören Kurt Sinding, en
af Hahnes bästa vänner, och tydligen också en
af marskalkarne, som kom att hemta honom.
»Hvad nu! Så här ser ut!» voro hans
första uttryck, under det Hahne sköt
brefpac-ken åt sidan, utan att hinna dölja den tillräckligt.
»Jaså, du är här redan!» svarade Hahne,
utan att resa sig, men såg på sitt ur.
»Jag tänkte hjelpa dig, om det fans något...
allra sista,» svarade Sinding med ett muntert
leende, »innan du är for evigt förlorad... Och,
min själ, tror jag inte du kunde behöfva mig,
så som här ser ut!» Och han såg sig litet
förvånad omkring.
»Kanske har du mera rätt, än du anar,»
svarade Hahne och steg upp. »Klockan är
fem. Således hafva vi ett par timmar på oss
ännu och kunna språka en smula. Jag har
verkligen något att förtro dig.»
Han bad tjenstflickan taga in en flaska
portvin, och de båda vännerna sutto snart i hvar
sin emm a vid divanbordet, såsom förr i
begrepp att utbyta meningar och erfarenheter
under kamrat-likt samtal, medan röken från
cigarrerna i lätta hvirflar steg upp mot taket.
Sinding, en glad, hjertegod menniska, som
hyste mycket varma känslor for sin vän Hahne
och trodde sig ega hela hans förtroende, skulle
med häpnad erfara, att Hamlets ord: »Det
fins mycket mellan himmel och jord» etc. hade
sin användning äfven på vännens förhållanden.
»Mins du Endis?» frågade Hahne efter en
pinsam paus, som uppstod efter hans något
tragiska inledning.
»Endis! . . . Menar du Endis Larsson der
hemma?» svarade Sinding åter.
»Ja — du mins — som du var så
svartsjuk på mig för, medan vi voro skolpojkar.»
»Och som du svärmade för ännu medan du
låg i Upsala, ja! Nå än se’n?»
»Mins du, hur älsklig den flickan var, mins
du, hvilken karaktär hon alltid lade i dagen,
och hur intelligent hon var, hur själfull. . .
och så musikalisk!. . .» Hahne reste sig i
stolen, och ögonen fingo den der glansen, som
då man lifligt hänföres af ett ämne.
»Men, Allan, hvarför talar du om det der i
dag?» . . .
»Derför ... att jag just i dag mer än
någonsin älskar Endis!» sade han bestämdt och
högt, reste sig och började gå fram och åter
på golfvet.
»Älskar henne?»... Sinding såg på
honom som på ett fenomen, eller som om vissa
tvifvel uppstigit angående vännens normala
tillstånd. »Men det är ju många år sedan nu!»
»Ah, icke så många, du!...» Och nu gick
Hahne till baka till sin förra plats, slog i af
vinet åt båda och satte sig igen. »Jag sade
dig, att jag hade ett förtroende att gifva dig.
Nåväl, jag har aldrig ett ögonblick upphört att
älska Endis, fast det ibland af
omständigheterna har synts så, och jag till och med trott
sä sjelf.»
»Men sedan du blef förlofvad med fröken
Beliring ... det är ju ett år sedan? . . .»
»Ja, sedan dess har jag verkligen invaggat
mig i den föreställningen, att allt det gamla
var glömdt, och att jag var fri från alla
andra band än dem, som bundo mig vid min
blifvande hustru . .. ända tills i dag för en
stund sedan, då jag fann, at-t allt samman
endast var sjelfbedrägeri. Se här . . .» och han
sköt brefpackeu åt vännen, »hvad som med ens
ref upp alla de halfläkta såren och kom mig
att gråta af upprörda känslor ...»
»Bref — från henne . . . från Endis?»
frågade vännen, utan att vidröra brefven, men
han lade märke till de pressade blommorna.
»Och du brände icke upp dem, då du
förlofvade dig?»
»Nej,» svarade Allan och sänkte blicken
mot golfvet, »jag gjorde icke det. . . jag hade
icke mod dertill. Men jag läste dem aldrig
åter . . . förr än nu nyss, innan jag skulle offra
dem ät lågorna. Men säg mig — är det icke
också grymt, att helt kallsinnigt offra så många
älskliga bevis på en qvinnas oskyldiga, sanna
kärlek åt förintelsen, är det icke ett hån mot
henne och allt det goda och ädla, som hon
skänkt! Åh, vet du hvad, jag tyckte, att de
alla sågo på mig med hennes ögon, ännu allt
jemt så milda, men fylda af tårar, smärtans
och anklagelsens tårar, oeh jag kände mig
nästan som en brottsling!»
Han såg så upprörd ut, att Sinding
beklagade honom i sitt inre.
(Forts.)
Bo staden.
Mot fukten i dubbla fönster. I vårt
hem har på 15 är ingen fukt emellan
de dubbla fönstren förekommit. Vi
taga alltid vanliga tegelstenar, knacka
sönder dem till nöts eller valnöts
storlek, som man behagar, torka dem (i
ngn, kakelugnsnisch e. d.) och lägga i
hvarje fönster under bomullsvadden
5—6 dylika. — Man kan, om man vill,
använda samma stenar år efter år.
Hos en Friherrinna K. v. P., född
von Ungern-Sternberg, en gammal fru,
brukade små vackra glas, fylda med
svafvelsyra, så att bottnen af glaset
täcktes, nedi-ätlas i bomullen innanför
hvarje ruta d. v. s. två i hvarje
fönster. Klarare rutor kunde man knapt
fa se. Ebba.
Matlagning1.
Kroppkakor. Fastän icke husmoder
på »kroppkaklandet» (Oland) utan blott
lärarinna derstädes, tror jag mig dock
kunna redogöra för tillagningen af
kroppkakor, denna öländingens
älsklingsrätt. Man tager, »som man hafva
kan», så äfven här. I förmögnare
bondehus lagas kroppkakorna som
följer: man skalar och rifver rå potates;
genom durchslag får vattnet afrinna
från den rifna massan; i massan blan-
das hvetemjöl till en smidig deg,
hvaraf formas kroppkakor så stora som ett
litet tefat. Emellertid har man
tillhands gåsfläsk och lök, skurna i
tärningar och beströdda med stark- eller
kryddpeppar att lägga uti den förut
formade kroppkakan. Kroppkakorna
nedläggas i kokande vatten och få koka
en timma.
I s. k. »bättre» hus på Öland lagas
kroppkakor sålunda: i några
matskedar mjölk vispas 3 ä 4 ägg, hvarefter
den slås till kokt rifven potates; sedan
inknådas mjöl i massan tills den blir
en lagom hård deg; pä bordet »ältas»
massan och formas till plättar af en
tums tjocklek; på hvaije plätt lägges |
bräckt fläsk och lök, beströdt med stark
eller kryddpeppar. Derefter formas de
till kroppkaior och nedläggas i kokande
vatten. Kokta om 15 min. Atas med
smält smör. Emelie.
Efterrätter.
Fruktpaj. I en form af eldfast lera
nedsättes ett dricksglas med botten upp.
Häromkring nedläggas hvarftals med
socker friska bär såsom: körsbär,
hallon, jordgubbar, röda vinbär, äpplen i
skifvor, plommon m. m. — ju flera
sorter dess bättre, men endast en sort
duger ock. En smördeg tillredes och
utkaflas trenne gånger åt hvarje håll.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
