Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 36. Fredagen den 7 september 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 36.
Fredagen den 7 september 1888.
l:sta årg.
B yrå:
8 Sture gatan 8
fingiing från Humlegärdsg. 19)
Annonspris:
25 öre pr petitrad (= 10 stafvelser).
Tidningen kostar
endast 1 krona fSr qvartalet.
postarvodet inberäknadt.
Ingen Vjsnuromerforsäljning!
Redaktör och utgifvare:
FRITHIOF HELLBERG.
Träffas å byrån kl. 9—10 och 4-5.
Allm. Telef. 6147.
Utgifningstid:
hvarje lielgfri fredag.
Sista numret i hvaije månad
innehåller en
fullständig mode- o. mönstertidning.
Prennmeration sker:
I landsorten: à postanstalterna.
I Stockholm: hos redaktionen, å
Stadspostens hufvudkontor, i de större
boklådorna samt å tidningskontoren.
Man säger att en engel
igenom rummet går,
när efter glam och gamman
en plötslig tystnad rår.
Jag har min tro: att englar
i skaror lyssna gladt,
när goda hjertan skämta
och brista ut i skratt.
A. T. Gellerstedt.
»Tråkigheten» i hemmet.
En synpunkt af P. E. Ii.
IP|emmets ideal är icke det samma för
cåfeG) ungmön eller ynglingen som för den
trötte åldringen. Olika naturer fordra olika
omgifning. Då den ene ej kan trifvas utan
alt ha lif och glädje och muntert sällskap
omkring sig, önskar den andre ingenting
bättre än att få lefva i ostörd ensamhet och
stilla ro.
Så finna vi äfven, att olika tider haft
mer eller mindre skiljaktig uppfattning om
hvad ett hem bör vara. I våra föräldrars
ungdom höll man mera på hemmets
af-skildhet från den yttre verlden än som
faller våra dagars unga menniskor i smaken.
Å andra sidan går man ofta och
mångenstädes nu för tiden till en motsatt
ytterlighet. I nöjen utomhus söker man en
motvigt mot »tråkigheten» i hemmet, icke
inseende, att ju ifrigare man jagar efter
nerv-retande förströelser, dess förr och säkrare
förlorar man sjelf förmågan att njuta af den
frid och trefnad, som endast hemmet
skänker. Man griper efter nöjets brokiga fjärilar
och tappar dervid lyckans ros ur händerna.
Man öfvergifver sitt hem och stänger porten
till om tomheten och ödsligheten och undrar
sedan, att det är tomhet och ödslighet man
finner, då man kommer till baka.
Hur skall då hemmet blifva, hvad det
bör vara, den punkt af verlden, der jag
trifves bäst, den fläck af jorden, jag håller
kärast, och der jag känner att min varelse
har sitt säkra rotfäste — hur skall hemmet
blifva en fristad för lyckan och icke endast
mitt mätställe och min sofplats, rummet
n:r x i verldens stora hotell for främlingar?
Frågan är så gammal som
menniskoslägtets behof af lycka inom familjen. Och
svaret ha. vi alla hört i mångfaldiga
variationer. Älsken hvar andra inbördes! Så
lyder grundtemat. Befliten eder om alla
husliga dygder! Hållen hemmet rent och
snyggt oeh propert o. s. v. Af allt detta
är det nu endast en enda synpunkt, jag
önskar framhålla, emedan jag tyckt mig
märka, att den icke är insedd eller
uppskattad till hela sin vigt och betydelse. Jag
förutsätter således, att alla öfriga vilkor äro
uppfylda, blott icke detta enda, som vi nu
skola undersöka litet närmare — och så
vill jag se till, om icke detta enda
förbiseende kan vara nog att utestänga lyckan
från ett hem, som i allt öfrigt är fullt
värdigt att mottaga den efterlängtade gästen.
Låt oss tänka oss ett ungt par, som
hålla af hvar andra innerligt. De skola just
sätta bo, och nu tala de om ingenting annat
från morgon till qväll än om hur de skola
inrätta sitt lif för framtiden.
»Inga bjudningar!»
»Nej, naturligtvis inte!»
»Vi behöfva ej något umgänge.»
»Ack nej, vi ha ju hvar andra.»
Och så gnola de tillsammans på »En
liten vrå bland bergen» och tänka sig som
den högsta lycka i verlden att få begrafva
sig långt borta i en skog, der knappast
menniskofot trampat, och der de i sin lilla
trefna koja kunde få lefva helt för hvar
andra, endast för hvar andra i oföränderlig
kärlek, tills ...
Nej, de våga icke tänka för långt in i
framtiden, och det har nog sina goda skäl.
Låt oss nu också tänka oss, att det unga
paret fullföljer sin plan — naturligtvis i
rrwrcket modifierad form. I stället för skogen
välja de en aflägsen del ute på någon af
malmarne, der de hyra en liten vacker
våning, som de pryda med det mest
förtjusande bohag. Och lyckan, som flyttade in
med dem på bröllopsdagen, är deras stadiga
gäst allt framgent, icke allenast öfver
smekmånaden, utan hela året om.
De hafva intet umgänge, de lefva endast
för hvar andra och de trifvas icke på något
annat ställe än hemma hos sig.
Men hur länge varar detta lyckliga
förhållande?
Mannen hade vänner och hustrun
väninnor, innan de gifte sig. Hvart ha dessa
tagit vägen? I de första lycksaliga
dröm-marne om det lif, som skulle lefvas i det
nya hemmet, fäns ingen plats för mer än
de tu. Då gick det så lätt att tänka sig
frånvaron af umgänge, men med tiden
börjar samspråket mellan man oeh hustru bli
mindre lifligt, hemmet blir allt tystare och
tystare, luften börjar kännas qväf, trots att
det vädras tillräckligt, aftnarna förlängas,
der står han vid sitt fönster och hon vid
sitt och blicka ut öfver hustaken långt, långt
bort, som om de bure på en trånande
längtan till något annat, något nytt, något
som icke finnes mellan hemmets trånga
väggar; den der olycksaliga »tråkigheten»
har smugit sig in och tagit vännernas oeh
gästernas tomma platser i besittning.
Om nu våra fingerade unga nygifta i tid
inse, hvar felet ligger, så kan ju skadan
snart vara botad. Men i många, kanske
de flesta liknande fall är tråkigheten hemma
det enda, som står klart för dem, icke
ledsnadens orsaker, och då tillgripes det gamla
dåliga medlet, som blott gör saken ytter
värre: man börjar gå ut och supera, ut
och se på cirkus eller Tivoli eller något
annat roligt med den påföljd, att snart de
aftnar äro lätt räknade undantag, då
herrskapet sitter hemma hos sig hela qvällen.
Nöjen af nyss antydda art äro ju i och för
sig alls icke skadliga, de blifva det först,
när de användas som surrogat för den
trefnad man icke förstått att bibehålla inom
hemmet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
