Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 36. Fredagen den 7 september 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hälles ett nummer i veckan under hela qvartalet. För hvarje 6-tal abon* l r\ I | Kl Idun, erhålles ett gratlsexemplar för hela den tid, under hvilken
abonne-nenter, som samlas, och för hvilka afgiften Insändes till Redaktionen af | LJ LJ IN mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 5, torde prenumera-
för att mattas, blomstrade upp, och att den
andliga frigörelsen lade ett solskimmer i de
förr så dystra ögonen.
Han öfverraskade sig sjelf med
upptäckten, att han jemt tänkte på henne. Men
var det så underligt? Hon var ju den
enda af stadens sjuksköterskor, som han
öfver hufvud taget kunde lita på; de öfriga
voro vakhustrur af det vanliga snusande
och kaffedriekande slaget.
Epidemien stod på sin höjdpunkt. Karin
hade som frivillig sköterska anmält sig på
stadens mycket bristfälliga sjukhus och var
om ej till namnet, så dock till gagnet den
egentliga själen i sjukvården derstädes.
Robert hade blifvit antagen som tillfällig läkare
vid sjukhuset.
En dag, sedan han gjort ronden, bad hon
honom om ett ögonblicks samtal. Hon hade
lätt ett bref från hans tant, friherrinnan,
med anhållan, att Karin ville hafva godheten
komma ut till deras villa så fort som
möjligt; friherrinnan hade feber och fruktade,
att det blefve tyfus. Karin ville nu höra
Roberts mening om denna begäran.
»Naturligtvis går du din väg!» utbrast
han häftigt, »tv du måste väl förstå hoem
som förestafvad denna begäran?»
Hon såg bestört på honom. »Är
friherrinnan då icke sjuk?»
»Hon har lindrig gastrisk feber och en
pålitlig kammarjungfru till sin vård; detta vare
nog sagdt om förevändningen. Men kusin
Uno tycker, att din »stilfulla»
sjuksköter-skerol räckt tillräckligt länge för att förvissa
verlden om din inneboende själsadel.«
»Baron Uno —?»
»Ja, det beror nu på dig sjelf, om du
vill bli friherrinna i stället för–för det
du nu är. Uno anser ju, att adeln och
bondeståndet ha en historisk brygga, på
hvilken de kunna mötas — och förenas. Det
är blott kälkborgare, krämare, handtverkare
— jag och mina gelikar, som stå på hin
sidan det stora svalget oeh förgäfves törsta
efter en droppe ur rangens härliga bägare.
Naturligtvis går du nu, när Uno äfven
lyckats omvända tant! — Får llno lefva, blir
han med tiden fldeikommissarie, så du kan
med lemlig trygghet betala hans häst och
kapplöpningsskulder, hans vadskulder
förstås.»
Sådan hade Karin aldrig sett Robert;
aldrig hade hon förr märkt en skymt af
något oädelt i hans väsen. Och nu denna
beskyllning mot kusinen! Men underligt nog
gjorde det henne helt glad.
»Jag kan naturligtvis icke råda dig; det
behöfs väl icke heller, ty der glansen lockar,
dit dragas qvinnorna,» fortsatte han, ur
stånd att hejda sin uppbrusning.
Kanske för forsla gången i sitt lif brast
hon ut i ett ohejdadt skratt, icke högt och
gällt, men så hjertligt och smittosamt, att
han måste instämma, fast han gjorde de
hiskligaste grimaser, för att betvinga sina
skrattmuskler.
Detta skratt verkade befriande för dem
båda; aldrig förr hade de känt sig så
förtroliga med hvarandra som nu.
»Tant måste ha svar,» sade han, »skrif,
så skall jag taga brefvet med mig, då jag
åker dit ut i eftermiddag.»
»Hur skall jag skrifva?»
»Det får du naturligtvis sjelf afgöra.»
»Ah, hjelp mig en smula! Jag kan väl
säga, att jag ej får lemna min post här?»
Hon lade fram ett ark brefpapper, tog
pennan och började skrifva, medan han
både dikterade och läste öfver hennes axel.
Men hon hade ej skrifvit mer än ett par
rader, förr än han tvärt afbröt sig midt
i en mening och trädde ett par steg till
baka.
»Nå, vidare!» sade hon, seende åt sidan
för att spana efter orsaken till afbrottet.
»O, Robert!» skrek hon till och lade båda
händerna öfver de skrifna raderna och
hufvudet nedföll magtlöst på dessa små
skälfvande händer.
En tystnad uppstod, under hvilken man
blott hörde de två unga menniskornas näslan
flämtande andedrag.
Sakta, sakta närmade han sig ändtligen
och med en nästan vördnadsfull varsamhet
lade han sin hand på hennes axel.
»Gud välsigne dig för allt hvad du gjort
för mig och de mina!» sade han med
rörelse, och då hon gjorde en åtbörd, liksom
för att skaka bort hans hand, tillade han
bedjande: »Karin, du tror mig ju, när jag
säger, att delta icke var någon snara för
att få se din handstil! Jag har, så sant
jag lefver, aldrig haft en aning om, att det
var från dig, jag mottog det rikliga
understödet, fast jag nog förstod, att du med din
inackordering hos oss blott hade en afsigt,
den, att understödja den fattig vordna
prest-familjen.»
Hon for upp.
»Robert, du får ej tro, du har ingen
rättighet att tänka, att — —»
»Att du gjorde det af något slags
tillgifvenhet,» ifylde han hennes, afbrutna
mening, och hans kind blef hvit. »Nej, Karin,
jag förstår nog, att du blott ville samla
glödande kol öfver hufvudena på den familj,
vid hvilken du knutit en hel skara bittra
minnen och tankar, gamla och nya
oförrätter, verkliga och inbillade. Det förstod
jag, så fort du ville flylta till oss, ty jag
visste, att du aldrig hade hyst en smula
tillgifvenhet för någon af oss. — Och dock
har du gått der hän, att du uppoffrat mer
än dina årliga räntor för oss. Men tack,
tack i alla fall för dessa bekymmerfria år!
Och låt mig nu åter en gång få se den
egendomliga handstil, som jag så varmt
älskat!»
»Robert!» sade hon kämpande mot
gråten. »Tro hellre allt hvad du vill — blott
icke, att det skedde i ovänligt sinne!»
Hon var vacker, der hon nu stod i den
enkla, mörka drägten och med den tunga
hårmassan samlad i en stor knut öfver
hjessan. Hufvudet var något framåtböjdt och
ögonen nedslagna, men det låg ett drag af
ädel beslutsamhet öfver de regelbundna
dragen, som kom honom att känna en
svindlande glädje.
Han visste nu, att hon hellre vore i stånd
att säga honom allt, att blotta sitt innersta
väsen för honom, hellre än att styrka honom
i en villfarelse.
Frestelsen var stark och han sträckte båda
händerna mot henne och drog henne närmare
sig. Då såg hon upp; bönfallande och nästan
skälfvande mötte hennes blick hans.
»Säg ingenting nu — icke nu, Robert!»
»Nej — du är sannerligen för god alt
bli tagen i ett upprördt ögonblick!» Han
lyfte hennes händer till sina läppar. »Du
skall ha lid att välja ditt lifsmål, välja
emellan en stor oeh ädel verksamhet och» —
ett leende spred sig öfver hans ansigte —
»att bli husmor och hushållerska för min
mors ende son. Men ett må du veta: Jag
förlorade mitt hjerta åt dig samma morgon,
som jag blef din läkare.»
»Det gick mig på samma sätt den dag,
då du så ridderligt värjde mig mot baron
Unos snöbollar», svarade hon med ett
frimodigt leende, i det hon sköt honom ut
genom dörren och lät honom gå ensam
genom den folktomma korridoren.
(Slut.)
En minnesblomma från
fransk mark.
(Blad ur min dagbok).
(Forts, och slut frän n:r 34.)
|jpjWen gamla korsade sig, suckade djupt samt
e&IS började äter:
»Den första tiden gick allt väl, visserligen
var det ofta knapt om brödet, men det var
välsignelse med det lilla vi hade, tills slutligen
mina krafter började minskas . . .jag blef sjuk,
kunde inte arbeta mera och hungersnöden stod
för dörren. Det var dä jag skickade gossen
ut för att tigga bröd, men allt som tiden gick
minskades brödkanterna man skänkte honom —
se menniskor tröttna pä att gifva i längden,
det är nu en gång så.
Till slut en dag hände det, att gossen kom
hem till mig med en börda matvaror. — Jag
mins den dagen som det varit i går . . . hur
jag välsignade den barmhertige som gifvit oss
det. Du store Gud, hvad man ändock kan
få upplefva mycket! Ej hälften af födan var
förtärd, då rättstjenare stodo inför vår dörr . . .
barnet hade stulit det för att stilla min
hunger! .. .
Från den tiden var det våra sorger började.
Jag blef snart nog återstäld från min sjukdom,
men gossens lifslycka den var bruten. Tjuf
kallades han öfverallt, intet arbete ville man
gifva honom ... så följde ban med en båt till
Paris, han var borta en afton, när jag kom
hem från mitt arbete. Jag var ensam igen,
förfärligt ensam . . . men det var också oroligt
for mig ha’ honom så långt borta. Bref kommo
med litet penningar •— de voro ej slidna —
han hade sjelf förtjent dem, hade fått sig
lönande arbete, skref han och jag fick vara
lycklig for en tid, men det var ej länge. Ett
påtår gick som jag ej hörde någonting från honom,
så kom han hem en dag — Gud, min Gud
hur förfärligt! Man kom snart nog för att
hemta honom, poliserna menar jag — mitt
barn, mitt arma, arma barn!»
Öfverväldigad af rörelse gömde hon ansigtet
i händerna. Det dröjde en stund, innan
berättelsen fortsattes.
»Det var afundsjuka menniskor som bade
störtat honom i olycka den gången. De voro
här ifrån staden och kände till den gamla
historien som skulle dragas fram igen ... så
förlorade han modet oeh det samma började
äfven jag göra vid den tiden. Jag blef så
bitter och så hård mot både Gud och
menniskor, att jag hatade allt och alla ... ja, så
kan sorgen ibland förvända sinnet.»
»Ni återsåg sedan ej er son?»
»Jo, då han kom till mig för att dö,
kroppskrafterna hade brutits i fängelset. Tio dagar
jemt fingo vi då vara tillsammans, dag och
natt tillbringade jag vid hans hufvudgärd. De
tio dagarne förstår jag väl var en skänk till
mig från Gud, ty hur han talade barnet mitt,
gingo hans ord rakt till hjertat, det töade der
inne och så lärde han mig sent omsider två
saker: att förlåta och lida med undergifvenhet.
Dock gjorde jag vid denna tid något som Gud
251
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
